Jag kände en gång en kille som sade att han verkligen inte gillade soulmusik. ”De bara wailar, och det är inga melodier”, sade han. Jag förstod honom inte, och förstår väl inte än idag. Det kanske helt enkelt var så att det inte var hans typ av melodier. Eller så hade han bara hört fel melodier.
Och det där med wailandet. Jag undrar om han kanske hade hört fel artist med fel låt, och bildat hela sin uppfattning om soulmusik utifrån det. Han kanske inte gillade utlevande sångare. Fast samtidigt vet jag att han var ett Morrissey-fan, och då kan man ta mig tusan inte klaga på överdriven lidelsefullhet.
Vad jag i grunden misstänker var den stora stötestenen var dock att det var ”svart” musik. Ja, faktiskt. Jag tror inte att han tyckte om den svarta musiktraditionen, eller färgade personer för den delen. Det finns ju sådana människor. Inte svarta, alltså, utan sådana som inte gillar svarta. Jag är införstådd med det, och vet att det tyvärr är så världen ser ut.
Däremot finns det inte i min föreställningsvärld att någon enda människa – inte ens denna kille – inte skulle gilla Shuggie Otis och hans ”Strawberry Letter 23”.

Shuggie föddes 1953 i Los Angeles, som son till den legendariske bandledaren Johnny Otis, och släppte en handfull album mellan 1969 och 1974. Han spelade dessutom in och med såväl Frank Zappa som Cal Tjader, och har på senare år också medverkat på skiva med Mos Def. Enligt myten skall han dessutom ha blivit erbjuden platsen som gitarrist i Rolling Stones efter Mick Taylor, men tackat nej. Som gitarrist är han gudabenådad – han påminner om en ung, psykedelisk Albert King – men han spelar också slagverk, trummor, vibrafon, piano… ja, du hör ju själv. Följdaktligen spelade han i stort sett varenda instrument på varenda inspelning själv. Hans far är krediterad som exekutiv producent på Shuggies sista platta ”Inspiration Information” från 1974, men hävdar att det enda han gjorde var att boka blås- och stråksektionen, och ingen annan har egentligen någon aning om vad som försigick i studion. Shuggie Otis satt bara där och gjorde en skiva helt utifrån vad han hörde i sitt huvud. Och hade dessutom den tekniska kunskapen att göra det.
”Strawberry Letter 23” är med på återutgåvan av ”Inspiration Information”, men kommer egentligen från Otis föregående album ”Freedom Flight” från 1971, som i mina öron faktiskt är låtmässigt överlägset ”Inspiration Information”. Den senare är förvisso mer egensinnig, mer trippig, måhända klyftigare. Men för mig är ”Freedom Flight” da shit. Och Shuggie Otis var bara 18 år gammal när han spikade ihop den! Sug på den, vetja.
Här finns den funkiga bluesen i ”Me and My Woman”, det bakåtlutade svänget i den Sly Stone-inspirerade ”Ice Cold Daydream”, rökiga psykedeliska jazztoner i titelspåret, och så förstås Låten.

Ja, ”Strawberry Letter 23”, alltså. En låt som liksom hoppar fram på ett fjäderlätt trumbeat, understött av en taktfas, pumpande, fluffig basgång. Och så toppad med den där jävla Melodin. Har man hört den en gång vill man bara höra den igen, och igen, och igen. Hur den inte var etta på varenda lista från Tacoma till Teheran det där året är för mig helt ofattbart. Istället var det Brothers Johnson som tog sin mer discoinfluerade cover till listornas toppar 1977. Den är inte dålig – tvärtom är den faktiskt helt lysande på sitt sätt – men till Shuggies höjder når den inte. Där Johnsonbrödernas hitversion hålls fast på dansgolvet med sin stadiga groove flyger Otis original högt uppe bland stjärnorna, runt runt runt den där rösten som är totalt avslappnad och ytterst övertygande på samma gång.
Rösten, ja. Den bör nämnas mer än en gång. Jag har redan förklarat att killen var en fantastisk instrumentalist – underbarn är ett epitet som slängs runt ganska oförsiktigt, men när det gäller Shuggie Otis är jag beredd att gå med på det. Han var nämligen en fullkomligt lysande sångare, med en röst som är både uttrycksfull och cool, melodisk och attitydstinn, tonsäker men aldrig duktig på fel sätt. Och unik! Jag kommer faktiskt inte på några jämförelser, hur jag än funderar på det.

På senare har Otis, på grund av sviktande hälsa, legat lågt där i sin lilla by i norra Kalifornien. Då och då dyker han upp och spelar in något, eller gör ett litet gig eller gästinhopp. Men på det stora hela är det tämligen tyst. Jag vet inte vad han lider av, men det är synd och skam. Å andra sidan får man ju säga att han lämnade sin musikkarriär med flaggan i topp: ”Inspiration Information” är vida hyllad som ett av 70-talets absoluta storverk, trots att den blev i det närmaste fullständigt ignorerad när ursprungligen släpptes. Men för mig är det som sagt ”Freedom Flight” som gäller. Och där finns ju Låten. Vilket arv!

Mats Ömalm

Mer Shuggie: “Inspiration Information” (Luaka Bop), Biografi på SoulTracks, Ladda ner “Inspiration…” från eMusic

Brittiska skivbolaget Soul Jazz har i många avseenden växlat fokus de senaste åren. För bara sisådär 7-8 år sedan släppte man mestadels kvalitativa funk-, soul-, dub- och reggaesamlingar, ofta på den lite obskyra sidan, men alltid med osviklig smak och stilkänsla. Många är ju förstås ägare till exemplar av bolagets ”Dynamite”-utgåvor, och hörde tack vare dessa samlingar för första gången klassiker som Sister Nancys ”Bam Bam” och Tenor Saws ”Ring the Alarm”.
På senare år har utgivningen också bestått av en hel del postpunk, punkfunk och andra musikaliska subgenrer från den spretiga 80-talet. Framförallt har Soul Jazz dock blivit en av det brittiska örikets allra främsta källor till ny digital dub och dubstep. Logiskt är förstås att bolaget i sedvanlig ordning också börjar utforska rötterna till även denna musik, och så tycks också vara fallet. Snart släpps nämligen en sammanställning av junglepionjärerna Ragga Twins, som tillsammans med producenterna Shut Up And Dance lade grunden för dagens drum & bass i alla dess former, och följdaktligen lade en av grundstenarna för dubsteppen. Fast redan förra året kom faktiskt en samling med tidiga exempel av musiken som är mer Hackney än Mare Street och council estates.

”Rumble in the Jungle”, som jag köpte förra året i San Francisco av alla ställen, är ett roligt tidsdokument och innehåller det mesta man behöver ha hört av den ursprungliga junglemusiken – alltså efter hardcore, men innan jump-up och hardstep. Den visar också hur öppna dörrarna var mellan dancehall, hiphop och techno där i början av 90-talet, men samtidigt hur tydligt definierade drum&bass-elementen var redan då. Poison Changs ”Press the Trigger” och listhiten (faktiskt!) ”Original Nuttah” av UK Apachi & Shy FX är sinnebilden av jungle. Breakbeats for dummies, liksom.

Genrens pionjärer kom från Londons soundsystems, mobila diskon som spelade de allra mest bastyngda låtarna ur den jamaikanska musikscenen och likaledes lågfrekventa hiphopbeats. Congo Natty, eller Rebel MC som han kallade sig i början, blev en av genrens grundare när han först kombinerade sin hip-house med de jamaikanska tongångar han hörde runt omkring sig. Hans remix av Barrington Levys ”Under Mi Sensi” finns med på ”Rumble in the Jungle”, och är ett typiskt exempel på hur det kunde låta när man förenade uppspeedade hiphop- och funkbeats med toasting eller samplade dancehallartister och den djupaste digitalbas.

Musiken har sällan åldrats särskilt väl, och låter minst sagt daterad, men har ändå ett tidlöst sväng – lite på samma sätt som KRS-Ones ”Sound of da Police” fortfarande är bra, kul och relevant hiphop. Beatsen sitter inte alltid ihop, något som är ganska tydligt i exempelvis Ragga Twins ”Ragga Trip”, och det är heller inte de snyggaste klippta samplingarna man hört. Samtidigt är det svårt att tänka sig roligare musik att spela riktigt högt i bilen, på fest eller på stranden. Det är musik som är gjord för ravefester, inte för Steely Dan-sniffande musikkritiker. Det låter hemmagjort, billigt och ruffigt – det är helt enkelt det tidiga 90-talets motsvarighet till 60-talets garagerock och 70-talets punk, och är en logisk fortsättning på 80-talets techno och hiphop.

Efter 1995 städades musiken upp och blev proffsigare, fick namnet drum & bass och sin första popstjärna i form av Goldie, och utvecklades i ett flertal olika inriktningar. Congo Natty har fortsatt göra musik i samma stil under en mängd olika alias, medan andra pionjärer som DJ Zinc och DJ Hype fortsatt med hybridstilen breakstep. Shy FX hade för bara några år sedan en Englandshit med låten ”Shake Your Body”, som förvisso lånade melodikänsla och sångstil från amerikansk r&b, men med ett beat och en basgång som kom direkt ur klassisk jungle. Genren har utvecklats, förgrenats och blivit rumsren, och således lite tristare. Och för artister som Cutty Ranks och General Levy släcktes det publika ljuset, även om båda faktiskt dykt upp på Lily Allen-grejer nyligen. Men vill du ha ett smakprov av den ursprungliga hettan, faran och glädjen i den första junglemusiken, lyssna på Ranks ”Limb by Limb” remixad av DJ SS och föreställ dig festen.

Mats Ömalm

Länkar: Soul Jazz Records, Shy FX på MySpace, “Original Nuttah” video (YouTube), En annan raggasamling med samma namn (eMusic)
Annat skrivet: Andres Lokko väljer… (SvD.se), Jungle på Wikipedia (svensk), Jungle på Wikipedia (engelsk), Digfi om General Echo, Lars Jämtelid listar “Rumble…”, Intervju med Burial i DN, Origins of Jungle Music

“Vi har i så många år sagt att ‘hur ska det här gå, vi kommer aldrig att lyckas ta hem det här i Norden igen eftersom öststaterna supportar varandra så mycket’. Nu kan vi stötta varandra”, sade Charlotte Perelli häromdagen. Yeah, right. Hur det gick med den saken torde väl vara bekant för de flesta idag. Efter gårdagens totala fiasko tycker jag att vi kan konstatera två saker:

1. Våra grannar är inte så goda som vi kanske har inbillat oss. Den enda 12-poängaren fick vi från ett land vars stränder vi årligen besudlar med våra bleka kroppar och dåliga ölsinne, och till vars städer vi skickar våra allra stökigaste ungdomar. Tack för den, Malta. Danskarna gav oss förvisso en åtta, men från finnarna kom blott fem poäng, från Norge sju och från Island endast tre. Typiskt svenskt att förvänta oss idel tolvor, förvisso, men det visar samtidigt att vi inte kan förlita oss på att grannländerna per automatik skall skicka oss till toppen av prispallen.

2. Det är dags för något nytt om vi överhuvudtaget skall fortsätta ställa upp i det skämt som Eurovision Song Contest faktiskt är. Rysslands miljardsatsning, där man engagerat landets största popstjärna, världsmästaren i konståkning och typ världens främsta violinist i en Timbalandproduktion (okej, en av hans tomtenissar, men ändå), visar att det behövs en rejäl rokad inom den svenska organisationen. Först av alla bör väl Christer Björkman inse att det han och hans musikjury står för uppenbarligen inte är i fas med musikvärlden i övrigt. Därför bör han avgå som festivalgeneral, och ta Svante Stockselius med sig. Därefter borde Bobby Ljunggren, Fredrik Kempe och resten av de självskrivna namnen försöka skaka av sig Abba- och Albankomplexen och antingen approacha låtskriveriet från en annan vinkel, eller helt enkelt släppa taget helt och börja skriva för dansbanden istället. Slutligen får man sluta engagera folkkära, men i ärlighetens namn såväl ointressanta som irrelevanta, namn som Charlotte Perelli med flera, och tänka i nya banor. Gör om, gör rätt, som någon sade.

Mitt förslag, för att ta inspiration från Rysslands exempel, är därför detta:

Inför nästa Eurovision-tävling bör den svenska kommittéen göra allt för att säkra en plats i det absoluta toppskiktet. Därför kan man inte spara in på något. Krävs det att SVT avskedar halva sin stab och att Radiotjänst fördubblar licensavgiften (även moderata ministrar får betala) för att finansiera hela helvetet, so be it. Regeringen får dra in socialbidrag, pensioner, sjukpenningar och a-kasseersättningar för några tusen svenskar och skjuta till de sparade medlen till schlagervärlden. Tyvärr kan man bli tvungen att återinföra fastighets- och förmögenhetsskatten under en kortare period och på så sätt generera några extra miljoner. Måhända kan man dock efter avslutad tävling på något sätt kompensera de som drabbats av dessa förhöjda skatter genom att sälja ut Vattenfall och skänka en del av vinsten till dem.

Finansiering åsido – jag tänker mig ett upplägg i stil med detta: vi övertalar, genom frikostig monetär ersättning, någon av världens största artister att ställa upp för Sverige. Kunde kanadensiskan Celine Dion ställa upp för Schweiz en gång i tiden så kan väl vi hitta någon liknande och knyta denne till oss. Det är alltså absolut inte nödvändigt att artisten i sig är svensk eller har svenska rötter. Mariah Carey, exempelvis, har en svensk kompis. Det borde räcka, tycker jag. Låt oss således engagera henne.
Det finns inget krav på att en svensk måste skriva bidraget, och jag föreslår därför något internationellt proffs som låtskrivare. Timbaland är ju redan (nästan) använd, men så vitt jag vet har The Neptunes ännu inte skrivit ett schlagerbidrag. Jermaine Dupri har gjort stora grejer med Carey tidigare, och kan också vara ett alternativ. Eller varför inte Will.I.Am från Black Eyed Peas, som ju tycks ha världshits precis hela tiden?
Naturligtvis krävs det mer än en stor artist och en välkänd producent och låtskrivare för att vinna, om vi fortsätter enligt Rysslands recept. Vi måste ha fler kändisar på scenen. Dessa måste dock ha solklar anknytning till Sverige. Därför tycker jag att vi också skall ha Zlatan Ibrahimovic som jonglerar med en fotboll och Stefan Holm som hoppar höjdhopp i bakgrunden. Björn och Benny skall vara scenmusiker, och Victoria Silvstedt skall dansa Cullbergbalett med Howlin’ Pelle. Stellan Skarsgård och Peter Stormare ska spela upp schackscenen från “Sjunde Inseglet”.

Jag tror att det skulle ge oss åtminstone en tredjeplats i den stora finalen.

Mats Ömalm

P.S. Jag röstade på Sebastian Tellier och Bosnien-Hercegovina, om någon undrade.

Mer läsning: “Fiasko”- SvD.se, Minut för minut – DN.se, “Ryssland pallade för trycket” – HD.se, Flopp – Sydsvenskan.se, “Bara att garva” – Kuriren.nu, Om du inte har fått nog – IDG.se, “Stackars Perelli” – Aftonbladet.se, Hela resultatlistan – Expressen.se

Beslutet att i år tilldela det populärkulturella Polarpriset till Pink Floyd har synnerligen väckt känslor från höger till vänster. DN:s Nils Hansson försvarar beslutet i en kommentar, och säger att “det här är ett ovanligt vaket val, mycket mer än om man hade valt någon nu aktiv dinosauriegrupp som The Rolling Stones, Steely Dan ­eller Eagles.” (Mer: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=772188) Hansson menar att eftersom gruppen så tydligt satt punkt för sin fortsatta karriär efter många inaktiva år, och trots det fortsätter att generera såväl nya fans som fortsatt respekt är de alltså värda utmärkelsen.

Man kan också argumentera att Hansson då glömmer bort bandets två lågvattenmärken från åttiotalet: splittringsalbumet “The Final Cut”, hopplöst överlastade “A Momentary Lapse of Reason”, samt urtrista “The Division Bell” från 1994. Vidare vill jag personligen hävda att Pink Floyd egentligen bara gjort två lyssningsbara album där både Roger Waters och David Gilmour medverkar. “Dark Side of the Moon” är förstås ett mastodontverk, och har definitivt sin plats i musikhistorien. “Wish You Were Here” är inte lika hyllad, men är faktiskt min favoritplatta med gruppen. Bortsett från andra spåret “Welcome to the Machine”, där Waters röst gör mig åksjuk, är den en synnerligen habil och njutbar platta med många förtjänster.

“The Piper At the Gates of Dawn” brukar framhållas som en psykedelisk milstople, och visst håller jag med om det. Samtidigt, om vi skall vara helt ärliga, är ju faktiskt exempelvis “Interstellar Overdrive” – en av albumets mesta kända spår – en ganska trist historia. Den har soundet av ett gäng väldigt påtända musiker som tror att Sanningen finns i rundgången. Sonic Youths sämsta ögonblick har alltid påminnt mig om “Interstellar Overdrive”.

“Animals” från 1977… ja, det var här den tre våningar höga, uppblåsbara grisen först dök upp. I rest my case.

Och så får vi förstås inte glömma det unisont hyllade luftslottet “The Wall” från 1979. “The Wall” är vad som händer när Roger Waters tillåts fläka ut sitt ego till max. Syftet är hedervärt och kunskapen finns där, men herregud vilka liggsår jag får av “The Wall”. Först och främst märks det här med all önskvärd tydlighet vilka icke-sångare herrarna Waters och Gilmour är. Ett potentiellt bra verk som “Run Like Hell”, till exempel, sänks likt en punkterad zeppelinare tack vare de blekgrå, forcerade sånginsatserna.
Trots detta innehåller “The Wall” de flesta av mina favoritlåtar med Floyd. Det skall dock inte ses som att albumet har fler höjdpunkter per capita än, säg, tidigare nämnda “Wish You Were Here”. Det beror helt och hållet på att det innehåller så förbaskat många låtar. Merparten av dem är tämligen onödiga. “The Wall” hade, i min regi, blivit en kalasbra EP.

Någon kulturjournalist på SVT drog en parallell till Nobelpriset och menade att Pjnk Floyds Polarpris är att likställa med ett litteraturpris till Stephen King. Jag tycker att det är att förringa Stephen King. Hellre skulle jag då likställa det med att ge en Oscar till Keanu Reeves för hans roll som FBI-agenten Johnny Utah i “Point Break”. Helt enkelt fel pris till fel aktör för fel verk, och i fel sammanhang. Och måhända en lite felaktig jämförelse, men det kan man ju säga om det mesta.

Och så finns ju då den eviga debatten huruvida Polarpriset i sig är relevant eller inte. Men då blir det bara för jäkla långrandigt.

Mats Ömalm

Mer om Polarpriset 2008: DN, SvD, Polar Music Prize (officiell webbsajt)
Mer om Pink Floyd: DN igen, Wikipedia, PinkFloyd.com (officiell webbsajt)

Jag och min hustru brukar skoja om hur Elvis Costello tycks vara med som kommentator i varenda rockdokumentär från de senaste två decennierna. Vare sig det handlar om Tupac eller Linda Ronstadt eller Ozzy Osbourne så kan man ge sig den på att Elvis kommer att sitta där, med hatten på sned och glasögon stora som navkapslar, och berätta hur utomordentligt unik och betydelsefull personen i fråga var/är/kommer att bli. Han är helt enkelt ett riktigt fan. Av nästan allt. Och det märks i hans output genom åren: stirrig pop, reggae, country, music hall, rockabilly, r&b, punk och ballader. Och det märks på “Momofuku”, som är hans trehundranittiosjätte album i ordningen. Eller något därikring.

“Momofuku” är skivan som inte skulle bli. Alldeles nyligen proklamerade Costello att nej, nu skulle det för bövelen inte bli något inom en överskådlig framtid. Så lierade han sig med Jenny Lewis från Rilo Kiley inför hennes andra soloalbum. I sedvanlig Elvisordning blev det “Momofuku” av bara farten iallafall. När han ändå var igång ropade han in Steve Nieve och Dave Hidalgo också, och sedan slamrade gubbarna loss så att löständerna flög och tupéerna roterade och alla tre fick ringa doktorn och be om en extraförsändelse Waran.

Hur låter det då? Tja, man skulle närmast kunna beskriva den som en systerskiva till “Brutal Youth”, som kom 1994. Det är inte lika slamrigt som när Mitchell Froom satt bakom rattarna – kakburkstrummorna lyser med sin frånvaro, till exempel – men i mångt och mycket har “Brutal Youth” och “Momofuku” stora likheter. “Kom igen nu, Ömalm – jag har inte hört någonting med Costello sedan 1989″, hör jag dig då säga. Okej då. Med risk för att få på fingrarna, och högst medveten om att jag förenklar något så djävulskt, skulle man kunna säga att det är “King of America”, fast med produktionen från “This Year’s Model”. Ja, jag är på det klara med att de två brukar vara bland Costellofanatikernas absoluta favoritalbum, och vill inte påskina att detta på något sätt skulle överskugga dessa.

Men det är en bra platta, utan tvekan. Kanske det bästa från mannen på 10 år, sisådär. Ibland, framförallt i de lugnare låtarna, blir det lite såsigt och däst. “Flutter and Wow” är ett sådant tillfälle. Någon gång tar Costellos fascination för Paul McCartneys tristaste cirkuspop över, och gör exempelvis “Mr Feathers” till albumets tristaste spår. När det blixtrar till, som i inledande smutsfesten “No Hiding Place” eller den punkiga “Stella Hurt”, är det å andra sidan “Best Of”-bra. “Turpentine” är klassisk Costello, men har också för sammanhanget så pass ovanliga element som dub-effekter och Beach Boys-körer! “Song For Rose” är vid första lyssning halsmetig radiorock, men växer och framstår nu som en av skivans mest angelägna stunder, med sin Fleetwood Mac-lunk, sitt Springsteen-piano, sin snygga steel guitar och med klassiskt modulerad refräng.

Fast jo. Jag ser och förstår hur otroligt gubbig den måste verka. Och det är den ju, på sätt och vis. But in the nicest possible way. Och för att avsluta lika ostigt, in English: Elvis hasn’t left the building – Elvis is in the house.

Mats Ömalm

Länkar: Officiell webbsida, elviscostello.info, Elvis på MySpace
Recensioner: Svenska Dagbladet, Pitchfork, Sonic Magazine
YouTube: “I Can’t Stand Up For Falling Down” i en promovideo från 1980

Leonard Cohen, bakfull och skuldtyngd, sjunger en engelsk version av “Vem Kan Segla Förutan Vind” i duett med en halvt medvetslös älva. Vilket märkligt sätt att inleda ett album med en ex-grungare och en före detta medlem i Belle & Sebastian, va? Ändå är det ungefär precis vad inledande spåret “Seafaring Song” är och låter som.

Det har blivit mycket Mark Lanegan på sistone. I min första post på denna sajt recenserade jag Gutter Twins album “Saturnalia”, där han gör sitt allra bästa för att låta som en rockens Mefistofeles. Han är ingen stor sångare, men däremot en alldeles briljant stilist. Lite på samma sätt som Nick Cave och Lee Hazlewood – det viktiga är inte hur det egentligen låter, utan hur det verkligen sägs. Och på det sättet är han en helt otrolig sångare.

Isobel Campbell, å andra sidan, är dessvärre ingen sångerska hur man än vrider och vänder på det. Jag tror att hon och människorna omkring henne föreställer sig henne som en sorts chanteuse i stil med Francoise Hardy eller Claudine Longet. Tyvärr är inte hennes småfalska väsande tillnärmelsevis lika intagande som någon av de tidigare nämndas. Faktum är att hennes, förvisso tämligen sporadiska och tillbakahållna, sånginsatser mest gör att jag börjar skruva på mig och hoppas att hennes inpass snart skall vara över. Och som tur var består hennes vokala insatser till största delen av lågmälda oktavstämmor, unison med Lanegan.

Däremot är hon en alldeles ypperlig låtskrivare och producent. Med perfekt fingertoppskänsla skapar hon en luftig, balanserad och otroligt snygg Western-inspirerad ljudbild, som skapar bilder av tumbleweeds (svensk översättning?) och fårade gubbar på prärien för mitt inre. Låtar som “Salvation” och “Come on Over (Turn Me On)” är bluesiga, pampiga och i klass med vad som helst som skapats i genren de senaste 30 åren. Och stråkarrangemangen! My god, så snygga. Tänk Scott Walkers “Scott 4″, tänk “Summer Wine” med Lee Hazlewood & Nancy Sinatra – ja för tusan: tänk Bacharach!

Jag var aldrig något större fan av Belle & Sebastian. Inte för att de på något sätt var dåliga. Det kändes bara som att andra gjorde bättre Northern-pastischer, bättre twee-pop, bättre country… ja, du fattar. De var hyggliga på det mesta, men inte bäst på något. Isobel Campbell var dessutom en annan anledning till att jag, olikt många andra i slutet av 90-talet, inte följde bandets varje steg. Jag tyckte att hennes låtar oftast var tristare och hennes vokala insatser sämre än de andras.

Men så kom “Ballad of the Broken Seas”, Campbells första kollaboration med Mark Lanegan, för ett par år sedan. Jag tyckte att den var ganska bra, men gav den i ärlighetens namn inte så värst mycket tid. Nu landade “Sunday at Devil Dirt” i mitt knä, och jag tycker att den är störtskön. Campbell har funnit sitt rätta format, och Lanegan passar in perfekt. Jag tänker inte dra Skönheten-och-Odjuret-klyschan, för den har pressen redan använt till döddagar. Och så ful och äcklig är inte Lanegan, och så söt och vän är inte Campbell. Men det är en intressant kontrast, och en triumf för båda inblandade, som jag ser det.

I en tid där ny musik sällan har längre livslängd än till ens nästa iPod-dockning känns “Sunday at Devil Dirt” faktiskt ganska vital och fräsch. Visst kan man hävda att det är ganska förutsägbart, men jag tycker mig höra en hel där under ändå. Det är inte ett album man kan lyssna på en gång och bilda sig en bu- eller bä-uppfattning direkt. Det kräver några genomlyssningar med ens hyfsat odelade uppmärksamhet. Man får liksom vara beredd att lägga en del invändningar åt sidan – Campbells röst – och istället fokusera på det som är viktigt: helheten. Fungerar låtarna var för sig? Kanske, kanske inte. Som album sett är det dock inte långt från helgjutet.

Mats Ömalm

Vad tycker andra svenskar? Sydsvenskan, Sundsvalls Tidning, Svenska Dagbladet, Nöjesguiden
Andra länkar av intresse: IsobelCampbell.com, Pitchfork Media, intervju på YouTube

Det görs inte röster som denna nu för tiden. Och det görs inte album som dessa längre heller. Snuttifieringen och hithysterin har naturligtvis närmast omöjliggjort det sistnämnda, men varför kan ingen matcha Julie Driscoll idag?

När det psykedeliska 60-talet skall sammanfattas, beskrivas och stereotypifieras glöms oftast ”Streetnoise” av Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity bort helt och hållet. Varför vette tusan, men det ligger nära till hands att anta att det helt enkelt är roligare att berätta om påtända San Franciscaner som sjunger om Alice i Underlandet och Jim Morrison som visar (?) kuken. Driscoll och Auger verkade i Storbritannien och kom från en folk- och jazztradition. Det har iallafall ingenting med musikalisk kvalitet att göra – ”Streetnoise” är helt enkelt en av de bästa skivorna som släpptes där i skarven mellan 60- och 70-tal.

Julie Driscoll är erans kanske bästa sångerska, med en djup, uttrycksfull och mogen röst, och ett oslagbart register. Lyssna bara hur hon gör Richie Havens ”Indian Ropeman” till sin helt egna, och hur hon rullar in sig Laura Nyros ”Save the Country” och inte bara överträffar originalet, utan närmst tillintetgör det.

Brian Auger, å sin sida, är en organist som faktiskt är rolig att lyssna på. Hör hur han kastar sig huvudstupa in i ett vilt solo i tidigare nämnda ”Indian Ropeman” – det är ljudet av en distad Hammond som kastas ut från ett störtande flygplan, med en rabiessmittad grottmänniska vid tangenterna! Eller det lågmälda, bakåtlutade ackordspelet i tradlåten ”When I Was a Young Girl”, där Driscoll dessutom framstår som en kvinnlig motsvarighet till Robert Plant, bara med mer finess, intelligens och framförallt smak.

”Streetnoise” visar vilken otrolig bredd bandet hade, hur man obehindrat kombinerade influenser från traditionell jazz, blues och r&b med indisk raga, keltisk folk och latinamerikansk dansmusik. För att inte nämna hur man plockade upp något för tidsperioden så generiskt som ”Let the Sunshine In” från musikalen ”Hair”, och transformerade den till något som närmast kan beskrivas som modpop i Small Faces anda!

Skivan består förstås inte enbart av covers och traditionella låtar, utan rymmer även egna kompositioner. Augers ”Ellis Island”, till exempel, är en fartfylld instrumental som hade passat alldeles utmärkt som ljudspår till en biljakt i valfri snutfilm från 70-talets början. ”Czechoslovakia”, skriven av Driscoll, är en nedtonad, modal hymn i folkton. Låten hintar även mot den musik som hon senare skulle komma att ägna sig åt som soloartist: frigjord folkanstruken jazz, i brist på bättre definition. Som soloartist nådde hon definitivt sin kreativa och artistiska höjdpunkt 1974 med albumet ”Sunset Glow”, som jag hoppas komma till någon gång i framtiden.

De senaste 15 åren eller så har det varit tämligen tyst om Julie Driscoll, och om Brian Auger har det varit om möjligt ännu tystare ännu längre. Den senare släppte förvisso ett album med sitt Oblivion Express för sisådär 8 år sedan, men till en tämligen ointresserad publik. Sist man hörde av Driscoll i något större sammanhang var förstås i signaturen till tevesuccén ”Absolutely Fabulous”, i en nyinspelning av sin hitversion av Bob Dylan och Rick Dankos ”This Wheel’s On Fire”.

Hursomhelst känner jag att det är min plikt att lyfta fram ”Streetnoise”. Den må vara nästan 40 år gammal, men har åldrats avsevärt bättre än det mesta från samma period. Faktum är att den hade kunnat vara inspelad igår. Eller hade den det?

Mats Ömalm

Mer om skivan: Wikipedia, BBC, Prog Archives
Videoklipp: “Indian Ropeman” (YouTube)