Text & musik: Mats Ömalm

Det görs inte röster som denna nu för tiden. Och det görs inte album som dessa längre heller. Snuttifieringen och hithysterin har naturligtvis närmast omöjliggjort det sistnämnda, men varför kan ingen matcha Julie Driscoll idag?

När det psykedeliska 60-talet skall sammanfattas, beskrivas och stereotypifieras glöms oftast ”Streetnoise” av Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity bort helt och hållet. Varför vette tusan, men det ligger nära till hands att anta att det helt enkelt är roligare att berätta om påtända San Franciscaner som sjunger om Alice i Underlandet och Jim Morrison som visar (?) kuken. Driscoll och Auger verkade i Storbritannien och kom från en folk- och jazztradition. Det har iallafall ingenting med musikalisk kvalitet att göra - ”Streetnoise” är helt enkelt en av de bästa skivorna som släpptes där i skarven mellan 60- och 70-tal.

Julie Driscoll är erans kanske bästa sångerska, med en djup, uttrycksfull och mogen röst, och ett oslagbart register. Lyssna bara hur hon gör Richie Havens ”Indian Ropeman” till sin helt egna, och hur hon rullar in sig Laura Nyros ”Save the Country” och inte bara överträffar originalet, utan närmst tillintetgör det.

Brian Auger, å sin sida, är en organist som faktiskt är rolig att lyssna på. Hör hur han kastar sig huvudstupa in i ett vilt solo i tidigare nämnda ”Indian Ropeman” - det är ljudet av en distad Hammond som kastas ut från ett störtande flygplan, med en rabiessmittad grottmänniska vid tangenterna! Eller det lågmälda, bakåtlutade ackordspelet i tradlåten ”When I Was a Young Girl”, där Driscoll dessutom framstår som en kvinnlig motsvarighet till Robert Plant, bara med mer finess, intelligens och framförallt smak.

”Streetnoise” visar vilken otrolig bredd bandet hade, hur man obehindrat kombinerade influenser från traditionell jazz, blues och r&b med indisk raga, keltisk folk och latinamerikansk dansmusik. För att inte nämna hur man plockade upp något för tidsperioden så generiskt som ”Let the Sunshine In” från musikalen ”Hair”, och transformerade den till något som närmast kan beskrivas som modpop i Small Faces anda!

Skivan består förstås inte enbart av covers och traditionella låtar, utan rymmer även egna kompositioner. Augers ”Ellis Island”, till exempel, är en fartfylld instrumental som hade passat alldeles utmärkt som ljudspår till en biljakt i valfri snutfilm från 70-talets början. ”Czechoslovakia”, skriven av Driscoll, är en nedtonad, modal hymn i folkton. Låten hintar även mot den musik som hon senare skulle komma att ägna sig åt som soloartist: frigjord folkanstruken jazz, i brist på bättre definition. Som soloartist nådde hon definitivt sin kreativa och artistiska höjdpunkt 1974 med albumet ”Sunset Glow”, som jag hoppas komma till någon gång i framtiden.

De senaste 15 åren eller så har det varit tämligen tyst om Julie Driscoll, och om Brian Auger har det varit om möjligt ännu tystare ännu längre. Den senare släppte förvisso ett album med sitt Oblivion Express för sisådär 8 år sedan, men till en tämligen ointresserad publik. Sist man hörde av Driscoll i något större sammanhang var förstås i signaturen till tevesuccén ”Absolutely Fabulous”, i en nyinspelning av sin hitversion av Bob Dylan och Rick Dankos ”This Wheel’s On Fire”.

Hursomhelst känner jag att det är min plikt att lyfta fram ”Streetnoise”. Den må vara nästan 40 år gammal, men har åldrats avsevärt bättre än det mesta från samma period. Faktum är att den hade kunnat vara inspelad igår. Eller hade den det?

Mats Ömalm

Mer om skivan: Wikipedia, BBC, Prog Archives
Videoklipp: “Indian Ropeman” (YouTube)