by Mats Ömalm | May 19th, 2008
Jag och min hustru brukar skoja om hur Elvis Costello tycks vara med som kommentator i varenda rockdokumentär från de senaste två decennierna. Vare sig det handlar om Tupac eller Linda Ronstadt eller Ozzy Osbourne så kan man ge sig den på att Elvis kommer att sitta där, med hatten på sned och glasögon stora som navkapslar, och berätta hur utomordentligt unik och betydelsefull personen i fråga var/är/kommer att bli. Han är helt enkelt ett riktigt fan. Av nästan allt. Och det märks i hans output genom åren: stirrig pop, reggae, country, music hall, rockabilly, r&b, punk och ballader. Och det märks på “Momofuku”, som är hans trehundranittiosjätte album i ordningen. Eller något därikring.
“Momofuku” är skivan som inte skulle bli. Alldeles nyligen proklamerade Costello att nej, nu skulle det för bövelen inte bli något inom en överskådlig framtid. Så lierade han sig med Jenny Lewis från Rilo Kiley inför hennes andra soloalbum. I sedvanlig Elvisordning blev det “Momofuku” av bara farten iallafall. När han ändå var igång ropade han in Steve Nieve och Dave Hidalgo också, och sedan slamrade gubbarna loss så att löständerna flög och tupéerna roterade och alla tre fick ringa doktorn och be om en extraförsändelse Waran.
Hur låter det då? Tja, man skulle närmast kunna beskriva den som en systerskiva till “Brutal Youth”, som kom 1994. Det är inte lika slamrigt som när Mitchell Froom satt bakom rattarna - kakburkstrummorna lyser med sin frånvaro, till exempel - men i mångt och mycket har “Brutal Youth” och “Momofuku” stora likheter. “Kom igen nu, Ömalm - jag har inte hört någonting med Costello sedan 1989″, hör jag dig då säga. Okej då. Med risk för att få på fingrarna, och högst medveten om att jag förenklar något så djävulskt, skulle man kunna säga att det är “King of America”, fast med produktionen från “This Year’s Model”. Ja, jag är på det klara med att de två brukar vara bland Costellofanatikernas absoluta favoritalbum, och vill inte påskina att detta på något sätt skulle överskugga dessa.
Men det är en bra platta, utan tvekan. Kanske det bästa från mannen på 10 år, sisådär. Ibland, framförallt i de lugnare låtarna, blir det lite såsigt och däst. “Flutter and Wow” är ett sådant tillfälle. Någon gång tar Costellos fascination för Paul McCartneys tristaste cirkuspop över, och gör exempelvis “Mr Feathers” till albumets tristaste spår. När det blixtrar till, som i inledande smutsfesten “No Hiding Place” eller den punkiga “Stella Hurt”, är det å andra sidan “Best Of”-bra. “Turpentine” är klassisk Costello, men har också för sammanhanget så pass ovanliga element som dub-effekter och Beach Boys-körer! “Song For Rose” är vid första lyssning halsmetig radiorock, men växer och framstår nu som en av skivans mest angelägna stunder, med sin Fleetwood Mac-lunk, sitt Springsteen-piano, sin snygga steel guitar och med klassiskt modulerad refräng.
Fast jo. Jag ser och förstår hur otroligt gubbig den måste verka. Och det är den ju, på sätt och vis. But in the nicest possible way. Och för att avsluta lika ostigt, in English: Elvis hasn’t left the building - Elvis is in the house.
Mats Ömalm
Länkar: Officiell webbsida, elviscostello.info, Elvis på MySpace
Recensioner: Svenska Dagbladet, Pitchfork, Sonic Magazine
YouTube: “I Can’t Stand Up For Falling Down” i en promovideo från 1980