Text & musik: Mats Ömalm

Leonard Cohen, bakfull och skuldtyngd, sjunger en engelsk version av “Vem Kan Segla Förutan Vind” i duett med en halvt medvetslös älva. Vilket märkligt sätt att inleda ett album med en ex-grungare och en före detta medlem i Belle & Sebastian, va? Ändå är det ungefär precis vad inledande spåret “Seafaring Song” är och låter som.

Det har blivit mycket Mark Lanegan på sistone. I min första post på denna sajt recenserade jag Gutter Twins album “Saturnalia”, där han gör sitt allra bästa för att låta som en rockens Mefistofeles. Han är ingen stor sångare, men däremot en alldeles briljant stilist. Lite på samma sätt som Nick Cave och Lee Hazlewood - det viktiga är inte hur det egentligen låter, utan hur det verkligen sägs. Och på det sättet är han en helt otrolig sångare.

Isobel Campbell, å andra sidan, är dessvärre ingen sångerska hur man än vrider och vänder på det. Jag tror att hon och människorna omkring henne föreställer sig henne som en sorts chanteuse i stil med Francoise Hardy eller Claudine Longet. Tyvärr är inte hennes småfalska väsande tillnärmelsevis lika intagande som någon av de tidigare nämndas. Faktum är att hennes, förvisso tämligen sporadiska och tillbakahållna, sånginsatser mest gör att jag börjar skruva på mig och hoppas att hennes inpass snart skall vara över. Och som tur var består hennes vokala insatser till största delen av lågmälda oktavstämmor, unison med Lanegan.

Däremot är hon en alldeles ypperlig låtskrivare och producent. Med perfekt fingertoppskänsla skapar hon en luftig, balanserad och otroligt snygg Western-inspirerad ljudbild, som skapar bilder av tumbleweeds (svensk översättning?) och fårade gubbar på prärien för mitt inre. Låtar som “Salvation” och “Come on Over (Turn Me On)” är bluesiga, pampiga och i klass med vad som helst som skapats i genren de senaste 30 åren. Och stråkarrangemangen! My god, så snygga. Tänk Scott Walkers “Scott 4″, tänk “Summer Wine” med Lee Hazlewood & Nancy Sinatra - ja för tusan: tänk Bacharach!

Jag var aldrig något större fan av Belle & Sebastian. Inte för att de på något sätt var dåliga. Det kändes bara som att andra gjorde bättre Northern-pastischer, bättre twee-pop, bättre country… ja, du fattar. De var hyggliga på det mesta, men inte bäst på något. Isobel Campbell var dessutom en annan anledning till att jag, olikt många andra i slutet av 90-talet, inte följde bandets varje steg. Jag tyckte att hennes låtar oftast var tristare och hennes vokala insatser sämre än de andras.

Men så kom “Ballad of the Broken Seas”, Campbells första kollaboration med Mark Lanegan, för ett par år sedan. Jag tyckte att den var ganska bra, men gav den i ärlighetens namn inte så värst mycket tid. Nu landade “Sunday at Devil Dirt” i mitt knä, och jag tycker att den är störtskön. Campbell har funnit sitt rätta format, och Lanegan passar in perfekt. Jag tänker inte dra Skönheten-och-Odjuret-klyschan, för den har pressen redan använt till döddagar. Och så ful och äcklig är inte Lanegan, och så söt och vän är inte Campbell. Men det är en intressant kontrast, och en triumf för båda inblandade, som jag ser det.

I en tid där ny musik sällan har längre livslängd än till ens nästa iPod-dockning känns “Sunday at Devil Dirt” faktiskt ganska vital och fräsch. Visst kan man hävda att det är ganska förutsägbart, men jag tycker mig höra en hel där under ändå. Det är inte ett album man kan lyssna på en gång och bilda sig en bu- eller bä-uppfattning direkt. Det kräver några genomlyssningar med ens hyfsat odelade uppmärksamhet. Man får liksom vara beredd att lägga en del invändningar åt sidan - Campbells röst - och istället fokusera på det som är viktigt: helheten. Fungerar låtarna var för sig? Kanske, kanske inte. Som album sett är det dock inte långt från helgjutet.

Mats Ömalm

Vad tycker andra svenskar? Sydsvenskan, Sundsvalls Tidning, Svenska Dagbladet, Nöjesguiden
Andra länkar av intresse: IsobelCampbell.com, Pitchfork Media, intervju på YouTube