Beslutet att i år tilldela det populärkulturella Polarpriset till Pink Floyd har synnerligen väckt känslor från höger till vänster. DN:s Nils Hansson försvarar beslutet i en kommentar, och säger att “det här är ett ovanligt vaket val, mycket mer än om man hade valt någon nu aktiv dinosauriegrupp som The Rolling Stones, Steely Dan eller Eagles.” (Mer: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=772188) Hansson menar att eftersom gruppen så tydligt satt punkt för sin fortsatta karriär efter många inaktiva år, och trots det fortsätter att generera såväl nya fans som fortsatt respekt är de alltså värda utmärkelsen.
Man kan också argumentera att Hansson då glömmer bort bandets två lågvattenmärken från åttiotalet: splittringsalbumet “The Final Cut”, hopplöst överlastade “A Momentary Lapse of Reason”, samt urtrista “The Division Bell” från 1994. Vidare vill jag personligen hävda att Pink Floyd egentligen bara gjort två lyssningsbara album där både Roger Waters och David Gilmour medverkar. “Dark Side of the Moon” är förstås ett mastodontverk, och har definitivt sin plats i musikhistorien. “Wish You Were Here” är inte lika hyllad, men är faktiskt min favoritplatta med gruppen. Bortsett från andra spåret “Welcome to the Machine”, där Waters röst gör mig åksjuk, är den en synnerligen habil och njutbar platta med många förtjänster.
“The Piper At the Gates of Dawn” brukar framhållas som en psykedelisk milstople, och visst håller jag med om det. Samtidigt, om vi skall vara helt ärliga, är ju faktiskt exempelvis “Interstellar Overdrive” – en av albumets mesta kända spår – en ganska trist historia. Den har soundet av ett gäng väldigt påtända musiker som tror att Sanningen finns i rundgången. Sonic Youths sämsta ögonblick har alltid påminnt mig om “Interstellar Overdrive”.
“Animals” från 1977… ja, det var här den tre våningar höga, uppblåsbara grisen först dök upp. I rest my case.
Och så får vi förstås inte glömma det unisont hyllade luftslottet “The Wall” från 1979. “The Wall” är vad som händer när Roger Waters tillåts fläka ut sitt ego till max. Syftet är hedervärt och kunskapen finns där, men herregud vilka liggsår jag får av “The Wall”. Först och främst märks det här med all önskvärd tydlighet vilka icke-sångare herrarna Waters och Gilmour är. Ett potentiellt bra verk som “Run Like Hell”, till exempel, sänks likt en punkterad zeppelinare tack vare de blekgrå, forcerade sånginsatserna.
Trots detta innehåller “The Wall” de flesta av mina favoritlåtar med Floyd. Det skall dock inte ses som att albumet har fler höjdpunkter per capita än, säg, tidigare nämnda “Wish You Were Here”. Det beror helt och hållet på att det innehåller så förbaskat många låtar. Merparten av dem är tämligen onödiga. “The Wall” hade, i min regi, blivit en kalasbra EP.
Någon kulturjournalist på SVT drog en parallell till Nobelpriset och menade att Pjnk Floyds Polarpris är att likställa med ett litteraturpris till Stephen King. Jag tycker att det är att förringa Stephen King. Hellre skulle jag då likställa det med att ge en Oscar till Keanu Reeves för hans roll som FBI-agenten Johnny Utah i “Point Break”. Helt enkelt fel pris till fel aktör för fel verk, och i fel sammanhang. Och måhända en lite felaktig jämförelse, men det kan man ju säga om det mesta.
Och så finns ju då den eviga debatten huruvida Polarpriset i sig är relevant eller inte. Men då blir det bara för jäkla långrandigt.
Mats Ömalm
Mer om Polarpriset 2008: DN, SvD, Polar Music Prize (officiell webbsajt)
Mer om Pink Floyd: DN igen, Wikipedia, PinkFloyd.com (officiell webbsajt)
Du ska veta vad jag tänker på sånt här. Pink Floyd – fel. Polarpriset – rätt. För att förkorta ett oändligt långt resonemang som huvudsakligen förs och förts i mitt huvud.
I sanning, Chops. Nu är jag ute efter Led Zeppelin och Beatles, dessa heliga kor på väg till slakten. Jag väntar bara på slaktmask och tillfälle. Zeppelin ligger närmast till hands. Beatles, hmm – ja, Nils kommer att invända.
Men alltså Beatles, lyssnade på White Album igår igen. Fatta att den är gjord överhuvudtaget. Det är en perfekt skiva. Jag tror på alla plan faktiskt.
Såg du det där jag skrev om min ett dygn långa playlist för ett tag sen? Där har du en popkanon (alltså kaanon, inte sån där med kulor som Bamse kan stoppa med ett finger.) att trasha.
Jo, jag såg. En fyllig kanon, men jag gillar ju det där. Gillade f.ö. det du skrev om Hüsker Dü – jag har alltid gillat dem i teorin, men i praktiken byter jag skiva efter en låt…
Ja, så var det då Beatles… det kanske är jag som är bakvänd, men för det första har jag en personlig aversion mot Lennon, för det andra ger McCartney mig en känsla liknande den av att ha munnen full med mosat hårdkokt ägg. Kan inte beskriva det närmare än så.
Dessutom: utan Beatles, inget ELO. Och världen hade haft allt att vinna på det.
För det först håller jag ej med om division bell, mest för att käfta emot. Det viktigaste är ju att en skiva berör en, och att vara uttråkad är ju också ett känslotillstånd. Ett bättre val för pristagare hade väl iof. varit att ge det till Zeppelin igen. Annars hade det ju varit kul med någon artist som slagit igenom på den här sidan 80-talet för en gång skull
För övrigt: två av 17 pristagare på popsidan är ej amerikaner/britter. För att bryta denna trend röstar jag på Scooter för 2009 års polarpris. Då får vi dessutom en vinnare som slagit igenom nära nog i nutid med polapris mätt.
Haha, det var väl som själva fan…
Men är uttråkad ett känslotillstånd? Är det inte ett sinnestillstånd? För när jag är uttråkad är jag motsatsen till berörd: helt nollad.
Scooter var ett bra förslag. Jag kan också tänka mig Vengaboys från Holland. Men jag tror att ett kriterie för att få priset är att man gjort något uthärdligt.
En grej som stör mig med Polarpriset är att det känns som att t ex Pink Floyd får priset för sina s e n a skivor snarare än den gamla skiten. Tomas Ledin i juryn ba: “Jag älskar I Can’t Dance, hoppas Phil Collins kommer på partyt sen så vi kan snacka Tarzan och Lejonkungen. Jaså? Det var Genesis? Ja men We Don’t Need No, den är bra. Hoppas Phil Collins…”/ad infinitum.
Dåligt skämt men du fattar. Jag VILL att det ska finnas ett pris som betyder nåt. Inte nåt jävla Ledinsanktionerat spektakel. Och att KMA hoppat av, vad är grejen med det?
Vic Goddard borde få priset.