Text & musik: Mats Ömalm

Jag kände en gång en kille som sade att han verkligen inte gillade soulmusik. ”De bara wailar, och det är inga melodier”, sade han. Jag förstod honom inte, och förstår väl inte än idag. Det kanske helt enkelt var så att det inte var hans typ av melodier. Eller så hade han bara hört fel melodier.
Och det där med wailandet. Jag undrar om han kanske hade hört fel artist med fel låt, och bildat hela sin uppfattning om soulmusik utifrån det. Han kanske inte gillade utlevande sångare. Fast samtidigt vet jag att han var ett Morrissey-fan, och då kan man ta mig tusan inte klaga på överdriven lidelsefullhet.
Vad jag i grunden misstänker var den stora stötestenen var dock att det var ”svart” musik. Ja, faktiskt. Jag tror inte att han tyckte om den svarta musiktraditionen, eller färgade personer för den delen. Det finns ju sådana människor. Inte svarta, alltså, utan sådana som inte gillar svarta. Jag är införstådd med det, och vet att det tyvärr är så världen ser ut.
Däremot finns det inte i min föreställningsvärld att någon enda människa - inte ens denna kille - inte skulle gilla Shuggie Otis och hans ”Strawberry Letter 23”.

Shuggie föddes 1953 i Los Angeles, som son till den legendariske bandledaren Johnny Otis, och släppte en handfull album mellan 1969 och 1974. Han spelade dessutom in och med såväl Frank Zappa som Cal Tjader, och har på senare år också medverkat på skiva med Mos Def. Enligt myten skall han dessutom ha blivit erbjuden platsen som gitarrist i Rolling Stones efter Mick Taylor, men tackat nej. Som gitarrist är han gudabenådad - han påminner om en ung, psykedelisk Albert King - men han spelar också slagverk, trummor, vibrafon, piano… ja, du hör ju själv. Följdaktligen spelade han i stort sett varenda instrument på varenda inspelning själv. Hans far är krediterad som exekutiv producent på Shuggies sista platta ”Inspiration Information” från 1974, men hävdar att det enda han gjorde var att boka blås- och stråksektionen, och ingen annan har egentligen någon aning om vad som försigick i studion. Shuggie Otis satt bara där och gjorde en skiva helt utifrån vad han hörde i sitt huvud. Och hade dessutom den tekniska kunskapen att göra det.
”Strawberry Letter 23” är med på återutgåvan av ”Inspiration Information”, men kommer egentligen från Otis föregående album ”Freedom Flight” från 1971, som i mina öron faktiskt är låtmässigt överlägset ”Inspiration Information”. Den senare är förvisso mer egensinnig, mer trippig, måhända klyftigare. Men för mig är ”Freedom Flight” da shit. Och Shuggie Otis var bara 18 år gammal när han spikade ihop den! Sug på den, vetja.
Här finns den funkiga bluesen i ”Me and My Woman”, det bakåtlutade svänget i den Sly Stone-inspirerade ”Ice Cold Daydream”, rökiga psykedeliska jazztoner i titelspåret, och så förstås Låten.

Ja, ”Strawberry Letter 23”, alltså. En låt som liksom hoppar fram på ett fjäderlätt trumbeat, understött av en taktfas, pumpande, fluffig basgång. Och så toppad med den där jävla Melodin. Har man hört den en gång vill man bara höra den igen, och igen, och igen. Hur den inte var etta på varenda lista från Tacoma till Teheran det där året är för mig helt ofattbart. Istället var det Brothers Johnson som tog sin mer discoinfluerade cover till listornas toppar 1977. Den är inte dålig – tvärtom är den faktiskt helt lysande på sitt sätt – men till Shuggies höjder når den inte. Där Johnsonbrödernas hitversion hålls fast på dansgolvet med sin stadiga groove flyger Otis original högt uppe bland stjärnorna, runt runt runt den där rösten som är totalt avslappnad och ytterst övertygande på samma gång.
Rösten, ja. Den bör nämnas mer än en gång. Jag har redan förklarat att killen var en fantastisk instrumentalist - underbarn är ett epitet som slängs runt ganska oförsiktigt, men när det gäller Shuggie Otis är jag beredd att gå med på det. Han var nämligen en fullkomligt lysande sångare, med en röst som är både uttrycksfull och cool, melodisk och attitydstinn, tonsäker men aldrig duktig på fel sätt. Och unik! Jag kommer faktiskt inte på några jämförelser, hur jag än funderar på det.

På senare har Otis, på grund av sviktande hälsa, legat lågt där i sin lilla by i norra Kalifornien. Då och då dyker han upp och spelar in något, eller gör ett litet gig eller gästinhopp. Men på det stora hela är det tämligen tyst. Jag vet inte vad han lider av, men det är synd och skam. Å andra sidan får man ju säga att han lämnade sin musikkarriär med flaggan i topp: ”Inspiration Information” är vida hyllad som ett av 70-talets absoluta storverk, trots att den blev i det närmaste fullständigt ignorerad när ursprungligen släpptes. Men för mig är det som sagt ”Freedom Flight” som gäller. Och där finns ju Låten. Vilket arv!

Mats Ömalm

Mer Shuggie: “Inspiration Information” (Luaka Bop), Biografi på SoulTracks, Ladda ner “Inspiration…” från eMusic