Man kommer inte till mig om man vill veta vad som är sprillans nytt och jättebra. Eller vad som kommer framöver och bara knäcker en. Nej, till mig kommer man om man vill ha exempel på vad som var tämligen spektakulärt för två månader sedan.
Gutter Twins, vars album ”Saturnalia” släpptes i mitten av mars månad, är ett sådant exempel. Det är en skitig, dekadent, modern bluesplatta som genomgående är väldigt bra. Bitvis är den rent utav lysande. Inledande ”The Stations”och ”God’s Children” tillhör de bitarna. Med ekon av rännstenstvillingarnas tidigare orkestrar, men med en bluesigare och samtidigt nästan gotisk stämning i såväl sound som lyrik, bör de tilltala nästan vem som helst som föredrar sin musik på den svartare sidan.
Och svärta är väl inget nytt för någon av herrarna bakom Gutter Twins. Greg Dulli, med förflutet i nattsvarta grungesoulkombon Afghan Whigs och lågmälda Twilight Singers, har ett grundmurat rykte som självutplånande pessimist och misantrop. Mark Lanegan, från Screaming Trees och Queens of the Stone Age, har även han en historia som kantats av för mycket alkohol och för lite självrespekt. Följdaktligen speglas svärtan i musiken de gör tillsammans.
Därmed inte sagt att ”Saturnalia” enbart är en orgie i mollackord och missnöjd självömkan. ”The Body” har en ljusare, nästan folkbetonad framtoning. Avslutande ”Front Street” är förvisso ingen glädjesprutande sprejburk av rosaskimrande lycka, men är ännu ett exempel på att Dulli är en av få låtskrivare som verkligen vet hur ett album skall avslutas. Tänk ”Faded” från Afghan Whigs klassiker ”Black Love”, och du vet vad jag menar. ”Who Will Lead Us?” gungar fram med en närmast funkig, stel boogiekänsla, bestruken med Lanegans klagande baryton.
Just kontrasten mellan Lanegans djupa mumlande och Dullis vresiga croonerstil är en av de stora behållningarna med de projekt männen drivit tillsammans (i bl.a. tidigare nämnda Twilight Singers). Ibland drar nämligen produktionen åt det lite överjobbade hållet, och ibland är idéerna aningen för stora för formatet. Det är vid de tillfällena som rösterna håller ihop hela bibban och förhindrar båten att driva in i gothrock-territorium.
Greg Dulli har själv på skämt refererat till Gutter Twins som ”the Satanic Everly Brothers”. Det må ligga en del i det uttalandet, men jag föredrar nog att tänka på tvillingarna som ”the Charles Bukowskis of indie rock”. Ty det finns synnerligen lite sötma i text och musik, men desto mer bakfylledoftande bitterhet och självsäker arrogans. Och jag menar det på bästa möjliga sätt.
Mats Ömalm
Fler som gillat skivan: PopMatters, The Guardian, Village Voice, Uncut
Mer information här: TheGutterTwins.com, Myspace, Summer’s Kiss
Lyssna på Gutter Twins: “Idle Hands” (på subpop.com)