Att sommaren är här är uppenbart på fler än ett sätt, även om vädret gör sitt bästa för att övertyga oss om motsatsen. Skateboardåkande snorvalpar dräller omkring på min innergård långt efter läggdags. Temperaturoptimister promenerar omkring på stan i Hawaiiskjorta och smaklösa safarishorts. Soptunnorna är fulla med tomma bag-in-boxar. Bilstereor landet över hörs spela vedervärdiga saker som Robin Cook, “Touch Me” med Samantha Fox, och alalalalalonglong lilong long long. Ja, det är ett kollektivt vansinne.

Och så släpps det nästan ingen bra musik under och kring sommarmånaderna. Någon gång i slutet av april-början av maj säger det bara ‘schlupp’ och så kommer det på sin höjd en samling med Inner Circle och “Absolute Summer Hits” med fyra versioner av en Basshunterlåt och trancecovers av “Buffalo Soldiers”. Inte är det så konstigt egentligen: det är sommar. Folket vill inte ha ha George Strait eller Ian Hunter, de vill ha George Pelecanos och Ian Rankin. På sätt och vis är jag likadan. Fast det är ju ändå kul med lite nytt godis i iPoden medan man slöläser en avmätt Harry Bosch-intrig.

Philadelphiarapparen J-Live (jo, jag vet att han kommer från New York egentligen) släppte just sin ungefär femte platta “Then What Happened” på BBE Music. Som väntat består den till stor del av duktig, belevad, fyndig och rättfärdig ryggsäckshiphop, och är i ärlighetens namn inte så värst kul. Ljuspunkter finns dock: första singeln “The Upgrade” med Posdnuos från De La Soul är en skön, soulig historia som ger lätta spasmer i knäna. “The Zone”, som gästas av djupröstade Chali 2na från Jurassic 5, är en banger och kanske albumets bästa spår. “We Are!” har sina poänger. Däremot klarar sig de flesta utan urtrista “What You Holdin’”, och latinbagatellen “Ole” blir inte en kotte glad av.

Hyllningsskivor är i 29 fall av 30 riktigt fasansfulla historier. Jag minns för sisådär 10 år sedan, då marknaden var fullständigt översvämmad av tributes, den ena värre än den andra. Ena veckan slaktade svenska punkband Springsteen, nästa vecka massakrerade mediokra operasångare Beach Boys, följt av kanadensiska technoproducenters lustmord på The Sonics. I den stilen.
Tack och lov har dessa infall minskat i takt med marknadens (av)mättnad, och nu var det faktiskt ett tag sedan jag såg något riktigt skräckexempel. I och för sig är det också länge sedan jag hörde något som var riktigt, riktigt gött. Och häromveckan hittade jag något som var ganska mitt emellan.

“Controversy” heter tributen, och objektet för denna hyllning är förstås allas våran funkdvärg: Prince. Uppställningen är minst sagt brokig, och de medverkande bidrar med allt från bossahouse via plastig reggae till djupaste dubstep. Allt är långt ifrån bra, och vissa låtval får en att verkligen tänka ‘va fan’. Ärligt talat – “Starfish & Coffee”? “The Future?”
Men så finns det några guldkorn. 7 Hurtz gör tillsammans med snuskhummern Peaches en vådligt vulgär version av “Sexy Dancer”, som är både kul och fonky. Kode 9 & Space Ape visar var dubstepskåpet ska stå, i sin suggestiva läsning av “Sign O’ The Times”, omdöpt till – naturligtvis – “Sine of the Dub”. På den digitala versionen av samlingen, tillgänglig från bl.a. eMusic, finns dessutom beviset på att det är svårt att mörda en riktigt bra låt: The Be Good Tanyas loja “When Doves Cry”. The Dynamics visar dock att det är fullt möjligt, med sin urtrista sunshine reggae-omstöpning av “Girls & Boys”.

Sommaren är kort, sjöng en outhärdlig tralltomte för många år sedan, och tack och lov för det: i september kommer nämligen ett nytt album från Radio Dept! Att döma av trespårs-EP:n “Freddie & The Trojan Horse” kan det bara bli en alldeles fantastisk höst. Jag älskade den kallare, mer syntetiska känslan på “Pet Grief”, även om jag på inga sätt ogillade skivorna dessförinnan, och nu utlovas än kargare ljudlandskap. Titelspåret, som faktiskt spelas på P3, är bland det bästa de gjort. “Closing Scene” visar att de inte glömt var shoegazingskåpet skall stå, och avslutande “The Room, Tarzana” är smärtsamt vacker. Jag är så peppad att jag glömmer nycklar och tar på mig olikfärgade strumpor om morgnarna.

2008 har börjat så bra. Black Mountain, British Sea Power, en vettig Costello, fina Gutter Twins, Billy Bragg, No Kids, Fleet Foxes… nu håller jag tummarna för att Radio Dept knäcker och att vi kanske får ett livstecken från Midlake.

Det kan bli lite sporadiskt skrivande här, eftersom jag ämnar ta det jäkligt lugnt under mina lediga stunder. Mitt i allt kommer jag på något, och det ploppar det upp ett inlägg. Men så kanske inte något händer alls på ett par veckor. Misströsta inte, mina beundrare – jag kommer tillbaka. Ha det skönt i sommar, och glöm inte vad jag sade om reportageböcker, yo!

Mats Ömalm

Länkar J-Live: officiell hemsida, recension i HD.se, SvD.se rekommenderar
Länkar “Controversy”: Rapster Records, Little White Earbuds
Länkar Radio Dept: MySpacesida, Labrador, Lokko väljer…, Konsertrecension

Idag stänger avdelningen Musik & Nöje i NK-varuhuset, som ännu en skivbutik i raden att raderas från the face of the earth. För oss som bor i obygden är det inget nytt – trots att jag bor i en mellanstor stad har här inte funnits en renodlad skivaffär på flera år. För många, och på något bakvänt sätt även för mig, ger detta ett litet styng i hjärtat av saknad eller nostalgi. Eller både och.
Samtidigt, om jag rannsakar mig själv, har jag inte dragit många strån till stacken för att förhindra detta från att ske. När jag har köpt vinyl har jag i regel köpt den utomlands eller via nätet. Samma sak gäller CD-skivor. Och de senaste två-tre åren har jag ju faktiskt mest köpt min musik som mp3-filer, som ju inte direkt skapar något behov för en fysisk butik. (Eller på annat skaffat mig åtkomst till digitala musikfiler. Säg inte åt någon. Det skulle sabba min image.)

Finns det egentligen någon anledning att sörja butikernas frånfälle? Jag kan bara svara för mig själv, men det enda jag kan minnas av centrala stans sista skivbutik är alla timmar jag liksom bara hängt där och lyssnat på Beatnuts med Magnus och Anton, som stod i kassan. Inte alla klipp eller nya upptäkter jag gjort. Så nej – det är väl tidens tecken, men jag tänker inte bära svart flor (vilket hursomhelst skulle vara jäkla märkligt, oavsett sammanhang) till Musik & Nöjes minne. Det som möjligtvis känns trist är att butiksytan nu istället kommer att ockuperas av några demon children till Gucci-franchisers, eller liknande ädelt avskräde. Och att det trots allt inte är sviktande försäljning som är orsak till stängningen, utan att NK helt enkelt vill ha in fler av dessa djävulsyngel i varuhuset.

Fast samtidigt, vilket på något avigt sätt gör mig lite glad i hjärtat, sade Stefan Thungren så här i en krönika tidigare i år:

“Ännu en cd-butiks bortfälle här på ön lär innebära att det nu är betydligt smidigare att få tag på gamla Beach Boys­vinyler än, säg, nya Vampire Weekend.”

Tja, visst. Det finns två sidor av samma mynt. Personligen anser jag att själen mår bättre av ett dammigt vinylexemplar av “Sunflower” (med en härligt pretto Mike Love i Jesuskaftan på omslaget) än en inplastad liten disk innehållandes tämligen generisk nu-new wave från New Yorks mer beskaffade kvarter. Och som det kombinerade bageriet och vinylskivbutiken Musica nere på Malmudden skulle kunna säga:

“Den enes död, den andres fikabröd”.

Peace,

Mats Ömalm

Mer om nedläggningen: kultur.blogs.com, Helena von Hofsten, NK

Bo Diddley är död. Han hann få 79 år på planeten innan pumpen sade stopp. Mannen vars chugg-chugg-riff användes i tusentals låtar, både av honom själv och av otaliga andra. Huir jag kunnat missa detta är inte så konstigt, eftersom media tycks ha ignorerat hans frånfälle helt och totalt.

Min relation till Diddley är egentligen ganska vag. Jag har alltid gillat hitsen, men äger faktiskt inte en enda platta. Ändå känns det trist. Han var en showman som man inte kunde låta bli att gilla, oavsett om man diggade musiken eller inte. Bo Diddley hade stil. Bara en sådan sak som att han konsekvent spelade på en fyrkantig Gretschgitarr. Inte nog med att gamla Gretschar i allmänhet är näst intill ospelbara by default – Diddleys hade dessutom en ergonomiskt omöjlig form.

Och så får man inte glömma hallickmodet som han ofta körde med. Åratal innan hiphopvärlden började ikläda sig bredbrättade hattar med plym och vinröda kostymer i krossad sammet stod Bo Diddley på scenen iförd de mest fantasifulla kreationer.

Så vila i frid, Mr. Diddley Daddy. Keep on gunslingin’.

Mats Ömalm

Smånotiser: SvD.se, DN.se, Digfi, HD.se
Artikel: Lennart Persson i Sydsvenskan
Video: http://klubbharmoni.wordpress.com/2008/06/02/hey-bo-diddley/

Varje gång Paul Weller är på väg att släppa en ny skiva står jag där, likt en pundare med en svettig hundring i handen, och trampar otåligt i ängslig väntan. Och precis som den där pundaren alltför ofta råkar lägga sina ihopsnodda stålar på värdelöst fultjack, så brukar min entusiasm också dämpas ganska omgående. När Wellers förra platta “As Is Now” kom för några år sedan stod jag nästan på Sergels Torg och hojtade “kungen är tillbaka!” Fast det var han ju inte, förstås. Något att räkna med, alltså. “As Is Now” är tristare än plastbestick redan vid andra genomlyssningen.

Men nu står jag där igen, mitt på Plattan med stirrande blick och nednötta tänder och skriker rakt ut. “Kungen är tillbaka! Länge leve kungen!”

För Kungen, det är han. Av alla popstjärnor som jag sett upp till genom åren – från Gene Simmons via Morrissey till Bobby Gillespie – är han den enda som jag fortfarande tycker är både stencool och relevant. Med viss reservation för Ian Brown. Möjligtvis.

Jag förstår ju att det verkar lite löjligt att idolisera en rätt försupen femtioåring som inte släppt ett vettigt album på ungefär femton år. Och som klipper sig hos en frisör som verkar farligt förtjust i Per Gessles stil. Man kan dock inte basera sin åsikt om Weller enbart på musiken. Jovisst – han gjorde förvisso skivor som “The Gift” med The Jam, “Confessions of a Pop Group” med Style Council, och den fenomenala “Wild Wood” som soloartist. Men för min del är det Paul Weller, modernist som gör det. Alltid rätt skor, alltid snyggast skjorta, alltid rätt åsikt, ständigt på väg framåt. Arrogant, dryg, kaxig, surmulen och med humörsvängningar värre än Adam Sandler i (välj valfri skitfilm) – ja, så vadå? Han är ballast. Punkt.

Så, hur är då nya mastodontverket “22 Dreams” då? Ungefär som det alltid är. Just idag låter det hur bra som helst. Weller gör soulig boogierock, akustisk folk i John Martyns anda, leker Faces i “Push It Along”, och skapar typisk Wellerpop i “All I Wanna Do (Is Be With You)”. Han sjunger bättre än någonsin, produktionen är lysande, stilistiken sitter som gjuten, och det hela är sådär lagom flummigt och luftigt. Noel Gallagher och Graham Coxon gästar, men make no mistake: det här är Paul Wellers album i allra högsta grad.

Och så finns de där ögonblicken som jag vet kommer att kännas enormt jobbiga redan nästa vecka. Som den överambitiösa jazzlunken i “Black River”. Som det plastiga pianot i “Invisible”, en låt som för övrigt hade fått svårt att ta sig in på någon av Style Councils allra mest oengagerade b-sidor. Som Wellers märkliga poem till Gud, kallad “God” (nämen!), eller det jobbiga ljudexperimentet “111″. Dessutom är jag inte alls särskilt förtjust i första singeln, den funkstruttiga “Have You Made Up Your Mind”.

Som tur var, eller ska man säga “tur i oturen”, har mannen pressat in inte mindre än tjugoett spår på skivan, vilket skulle kunna göra att de lite tristare tillfällena hamnar i skuggan av de bättre. Fast det gör de tyvärr inte. Vad som händer är istället att skivans sextioåtta minuter känns onödigt långa.

Med rätt redigering hade det kunnat bli ett alldeles lysande tiospårs album. Samtidigt är det inte särskilt Wellerskt att kompromissa på det sättet. Lite grann är det ju också det som gör att jag håller honom högre än andra samtida artister, att han gör det han vill på vilket jävla sätt han själv behagar. Även om slutresultatet kanske inte alltid blir hundra- eller ens sjuttiofemprocentigt. Och just idag är det den bästa skiva jag hört på några veckor. Iallafall med Paul Weller.

Mats Ömalm

Mer på svenska: Kristin Lundells poänglösa recension på SvD.se, likaledes poänglös drapa på Expressen.se, intervju av Andres Lokko (SvD.se), Patrik Forshage hatar skivan på Nöjesguiden, Sydsvenskan tycker att den är kalas, GP tycker att det är liiite mycket… …och det gör Aftonbladet också.

Utlandet säger: “En oväntad triumf” (Guardian), “Det bästa han någonsin gjort” (Independent) – onyanserade britter, är allt jag säger…

Andra länkar: paulweller.com, Pauls sida på MySpace.