Varje gång Paul Weller är på väg att släppa en ny skiva står jag där, likt en pundare med en svettig hundring i handen, och trampar otåligt i ängslig väntan. Och precis som den där pundaren alltför ofta råkar lägga sina ihopsnodda stålar på värdelöst fultjack, så brukar min entusiasm också dämpas ganska omgående. När Wellers förra platta “As Is Now” kom för några år sedan stod jag nästan på Sergels Torg och hojtade “kungen är tillbaka!” Fast det var han ju inte, förstås. Något att räkna med, alltså. “As Is Now” är tristare än plastbestick redan vid andra genomlyssningen.

Men nu står jag där igen, mitt på Plattan med stirrande blick och nednötta tänder och skriker rakt ut. “Kungen är tillbaka! Länge leve kungen!”

För Kungen, det är han. Av alla popstjärnor som jag sett upp till genom åren – från Gene Simmons via Morrissey till Bobby Gillespie – är han den enda som jag fortfarande tycker är både stencool och relevant. Med viss reservation för Ian Brown. Möjligtvis.

Jag förstår ju att det verkar lite löjligt att idolisera en rätt försupen femtioåring som inte släppt ett vettigt album på ungefär femton år. Och som klipper sig hos en frisör som verkar farligt förtjust i Per Gessles stil. Man kan dock inte basera sin åsikt om Weller enbart på musiken. Jovisst – han gjorde förvisso skivor som “The Gift” med The Jam, “Confessions of a Pop Group” med Style Council, och den fenomenala “Wild Wood” som soloartist. Men för min del är det Paul Weller, modernist som gör det. Alltid rätt skor, alltid snyggast skjorta, alltid rätt åsikt, ständigt på väg framåt. Arrogant, dryg, kaxig, surmulen och med humörsvängningar värre än Adam Sandler i (välj valfri skitfilm) – ja, så vadå? Han är ballast. Punkt.

Så, hur är då nya mastodontverket “22 Dreams” då? Ungefär som det alltid är. Just idag låter det hur bra som helst. Weller gör soulig boogierock, akustisk folk i John Martyns anda, leker Faces i “Push It Along”, och skapar typisk Wellerpop i “All I Wanna Do (Is Be With You)”. Han sjunger bättre än någonsin, produktionen är lysande, stilistiken sitter som gjuten, och det hela är sådär lagom flummigt och luftigt. Noel Gallagher och Graham Coxon gästar, men make no mistake: det här är Paul Wellers album i allra högsta grad.

Och så finns de där ögonblicken som jag vet kommer att kännas enormt jobbiga redan nästa vecka. Som den överambitiösa jazzlunken i “Black River”. Som det plastiga pianot i “Invisible”, en låt som för övrigt hade fått svårt att ta sig in på någon av Style Councils allra mest oengagerade b-sidor. Som Wellers märkliga poem till Gud, kallad “God” (nämen!), eller det jobbiga ljudexperimentet “111″. Dessutom är jag inte alls särskilt förtjust i första singeln, den funkstruttiga “Have You Made Up Your Mind”.

Som tur var, eller ska man säga “tur i oturen”, har mannen pressat in inte mindre än tjugoett spår på skivan, vilket skulle kunna göra att de lite tristare tillfällena hamnar i skuggan av de bättre. Fast det gör de tyvärr inte. Vad som händer är istället att skivans sextioåtta minuter känns onödigt långa.

Med rätt redigering hade det kunnat bli ett alldeles lysande tiospårs album. Samtidigt är det inte särskilt Wellerskt att kompromissa på det sättet. Lite grann är det ju också det som gör att jag håller honom högre än andra samtida artister, att han gör det han vill på vilket jävla sätt han själv behagar. Även om slutresultatet kanske inte alltid blir hundra- eller ens sjuttiofemprocentigt. Och just idag är det den bästa skiva jag hört på några veckor. Iallafall med Paul Weller.

Mats Ömalm

Mer på svenska: Kristin Lundells poänglösa recension på SvD.se, likaledes poänglös drapa på Expressen.se, intervju av Andres Lokko (SvD.se), Patrik Forshage hatar skivan på Nöjesguiden, Sydsvenskan tycker att den är kalas, GP tycker att det är liiite mycket… …och det gör Aftonbladet också.

Utlandet säger: “En oväntad triumf” (Guardian), “Det bästa han någonsin gjort” (Independent) – onyanserade britter, är allt jag säger…

Andra länkar: paulweller.com, Pauls sida på MySpace.