Idag stänger avdelningen Musik & Nöje i NK-varuhuset, som ännu en skivbutik i raden att raderas från the face of the earth. För oss som bor i obygden är det inget nytt – trots att jag bor i en mellanstor stad har här inte funnits en renodlad skivaffär på flera år. För många, och på något bakvänt sätt även för mig, ger detta ett litet styng i hjärtat av saknad eller nostalgi. Eller både och.
Samtidigt, om jag rannsakar mig själv, har jag inte dragit många strån till stacken för att förhindra detta från att ske. När jag har köpt vinyl har jag i regel köpt den utomlands eller via nätet. Samma sak gäller CD-skivor. Och de senaste två-tre åren har jag ju faktiskt mest köpt min musik som mp3-filer, som ju inte direkt skapar något behov för en fysisk butik. (Eller på annat skaffat mig åtkomst till digitala musikfiler. Säg inte åt någon. Det skulle sabba min image.)

Finns det egentligen någon anledning att sörja butikernas frånfälle? Jag kan bara svara för mig själv, men det enda jag kan minnas av centrala stans sista skivbutik är alla timmar jag liksom bara hängt där och lyssnat på Beatnuts med Magnus och Anton, som stod i kassan. Inte alla klipp eller nya upptäkter jag gjort. Så nej – det är väl tidens tecken, men jag tänker inte bära svart flor (vilket hursomhelst skulle vara jäkla märkligt, oavsett sammanhang) till Musik & Nöjes minne. Det som möjligtvis känns trist är att butiksytan nu istället kommer att ockuperas av några demon children till Gucci-franchisers, eller liknande ädelt avskräde. Och att det trots allt inte är sviktande försäljning som är orsak till stängningen, utan att NK helt enkelt vill ha in fler av dessa djävulsyngel i varuhuset.

Fast samtidigt, vilket på något avigt sätt gör mig lite glad i hjärtat, sade Stefan Thungren så här i en krönika tidigare i år:

“Ännu en cd-butiks bortfälle här på ön lär innebära att det nu är betydligt smidigare att få tag på gamla Beach Boys­vinyler än, säg, nya Vampire Weekend.”

Tja, visst. Det finns två sidor av samma mynt. Personligen anser jag att själen mår bättre av ett dammigt vinylexemplar av “Sunflower” (med en härligt pretto Mike Love i Jesuskaftan på omslaget) än en inplastad liten disk innehållandes tämligen generisk nu-new wave från New Yorks mer beskaffade kvarter. Och som det kombinerade bageriet och vinylskivbutiken Musica nere på Malmudden skulle kunna säga:

“Den enes död, den andres fikabröd”.

Peace,

Mats Ömalm

Mer om nedläggningen: kultur.blogs.com, Helena von Hofsten, NK