Det handlar om döden. Bara inte Den Vackra Döden – den som till slut kommer till en 100-åring som efter ett lyckligt liv somnar in med en suck, omgiven av sina nära och kära. Tvärtom. Det handlar om den riktigt fula, otäcka döden. Den som kommer i skepnad av en övergiven, psykiskt labil 23-åring som, hög på amfetamin och Rohypnol, slår in huvudet på sin kamrat och dennes flickvän medelst kulhammare, innan han avslutar hela jävligheten med att plöja in en kökskniv i flickans öga.

Förra året läste jag Berglunds förlagskamrat Walter Repos “I Brottets Spår”, en lysande samling reportage om olika svenska brott och brottslingar. Det är en fascinerande bok, skriven av en person som vill sätta sig in, förstå, undersöka varför, hitta en mening. Han lyckas förbaskat bra med sitt uppsåt, för mitt i allt sitter man där och känner någon sorts avig sympati för förövaren.

Christer Berglund, å andra sidan, tycks inte ha något som helst intresse för att skapa sympati. Inte för att skapa antipati för den delen heller. Han rapporterar rakt upp och ner, utan åthävor och detaljer, skeenden och situationer. Läsaren får förvisso hintar om vad som kan ha triggat, förstärkt, eller lett fram till själva brottet, men aldrig svar på frågan varför, egentligen? Det är liksom bara pang på, hammaren i huvudet, kniven i ögat, klappat och klart. Svenska Dagbladets recensent ansåg att Berglund visar en vilja att förstå; själv vill jag hävda motsatsen. Han vill berätta, inte analysera.

Och det är helt otroligt spännande. Inte så att man frågar sig själv hur det ska gå, utan snarare hur jäkla långt det ska gå. När sedan vansinnets utbredning börjar vecklas ut kan man nästan inte tro sina ögon: finns de här människorna verkligen omkring oss, här och nu, varje dag? Berglunds lakoniska, enkla berättande liksom förstärker hur makabra gärningarna är.

Alla reportage handlar dock, bokens titel till trots, inte om ond, bråd död. Tvärtom finns det ett par underliga reportage om Janne Josefssons dunkla förflutna och Amelia Adamos kärleksaffärer. Och så ett om Ted Gärdestads sista dagar. Omväxling förnöjer förvisso, men tyvärr tillhör dessa reportage de mindre intressanta i boken, kanske just för att de avviker från det tilltänkta temat. Då är glesbygdsskildringarna från Berglunds barndomstrakter i Ångermanland lite mer engagerande, även om jag (igen) inte riktigt ser hur de skall passa in under titelns imaginära paraply. Å andra sidan kan man förstås, om man vill, tolka in tingens bildliga död i landsbygdens förfall, eller den monetära moralens död i reportaget om Boo.com (minns du det företaget?), und so weiter. Om man vill, alltså.

Men det är som sagt de riktigt blodiga reportagen som roar/förundrar/förskräcker allra mest, och för mig är de förstås den allra största behållningen. Ta exempelvis reportaget om “Monstret från Bagarmossen”, som bitvis faktiskt gav mig rysningar av pur skräck. Berglunds skildring av denne drogmissbrukande überpsykopat kan vara bland det starkaste, mest drabbande jag någonsin läst av en svensk journalist. Christer Berglund har själv sagt att just det reportaget är det rysligaste i hans hela karriär.

Jag är en sucker för reportageböcker, och som du säkert förstår är inte “I Dödens Väntrum” något undantag. Istället för att plöja löjliga dussindeckare råder jag alla att införskaffa en riktigt saftig reportagepacke i sommar. När du väl har börjat läsa går det inte att sluta. Verkligheten är alltid smutsigare, fulare och förjävligare än dikten.

Mats Ömalm

Mer om boken: Kulturen, SvD.se, Vassa Eggen, Bokförlaget Atlas

Andra rekommendationer på lysande reportageböcker, courtesy of yours truly:
Walter Repo “I Brottets Spår”
Peter Kadhammar “Vägen Till Bagdad”
Ryszard Kapuscinski “Imperiet”
Truman Capote “Med Kallt Blod”
Chuck Klosterman “Killing Yourself To Live”