Text & musik: Mats Ömalm

Jag läser Chuck Klostermans “Killing Yourself To Live” - åtminstone två år efter alla andra, jag vet - och skrattar så att snoret sprutar över författarens skarpsinne, nojjor och funderingar över döden. Passagen där han spekulerar i den presumtiva telefonkedjan i händelse av hans död (i Klostermans huvud orsakad av hjärtinfarkt till följd av en joggingtur) är bland det roligaste, mest självironiska som satts på pränt under de senaste 20 åren.

Men det är inte därför jag skriver detta. “Killing Yourself To Live” handlar också om rockmusik; faktum är ju att hela premissen för bokens förverkligande är att Chuck Klosterman kör runt hela den amerikanska kontinenten i en hyrd Ford Taurus, lyssnandes på musik, i jakt på platser där rockmusiker dött av olika orsaker. Under resan refererar han till alla från Courtney Love till Bob Dylan, via Superchunk, Slayer och Peter, Paul & Mary. Vilket i normala fall skulle indikera att Chuck har en bred och gedigen musiksmak (om inte annat har han under resan inte mindre än 600 CD-skivor med sig som resesällskap). Samtidigt har hela boken en aura av pudelrock. På något sätt har alla manliga amerikanska musikskribenter över 30 en whiff av hairmetal kring sig.

Det tycks finnas något i amerikanska mäns lynne som får dem att inbilla sig att det finns något djupare hos exempelvis Van Halens “Hot For Teacher”, något bortom kåte Dave Lee Roths gapiga icke-sång, Eddies gitarronani och Alex taffliga schaffel-trummor. Att Cheap Trick var Ett Riktigt Bra Band, även efter “Live at Budokan”. Att Ratt är en legendarisk grupp. Och att band som Queensrÿche (notera umlauten ovanför y-et), Def Leppard och Cinderella var viktiga.

Jo, jo. Man kan skratta åt det idag. Men det tyckte jag också när jag var 11 år gammal och hade jeansväst och hockeyfrilla. Jag tyckte att dubbla, eller ännu bättre trippla, baskaggar var det ballaste som fanns, näst efter leopardmönstrade gitarrer formade som yxor. Jag ansåg att det var helt i sin ordning att manliga bandmedlemmar såg ut som prostituerade transvestiter och hette saker som Rikki Rocket och Krizz Katana. Att många av musikerna hade tatueringar över sina armveck och solbrillor på varenda bild och i varenda video trodde jag var helt och hållet imagebetonat.

Det är nästan pinsamt när jag skriver in “hair metal” på Wikipedia och inser jag en gång ägt LP-skivor och köpeskassetter med åtminstone 65% av namnen som nämns i artikeln. Som lök på laxen var jag dessutom i mångt och mycket en power ballad-kille i i grabbåldern, vilket knappast gör saker och ting bättre. Men så är jag från Malmfälten, och Chuck Klosterman från North Dakota. Same same, and not that different. Att jag som tonåring började inse det löjliga i det hela och fann andra musikaliska hållpunkter är väl endast en förmildrande omständighet.

Som du kanske minns skrev jag för något år sedan om s.k. guilty pleasures, men botaniserade då ganska fritt bland genrerna, även om jag klämde in några power ballads och en del pudelrock. Jag är inte på listhumör just nu, men tänkte ändå konstatera att ytterst lite av den sprayfriserade hårdrocken har åldrats med någon som helst värdighet. Wikipedia delar upp pudelrocken i tre epoker, där ingen ser särskilt mycket bättre ut än de andra. De som klarat sig bäst är de artister och band som hade en karriär innan hårsprayen, som bara hoppade på trenden, och vars tidigare material överskuggor deras mera ‘naff moments’. Ta exempelvis Kiss, som sprayade ganska friskt efter 1982. Eller Whitesnake, vars tidiga album faktiskt består av tämligen habil bluesrock. Alice Cooper kom från 70-talets glamscen, har några riktiga pärlor i bagaget från den tiden (”Eighteen”!), men kom att stå för några av 80-talets värsta förbrytelser. Man kan bara spekulera i vad som hänt om inte Thin Lizzy och Led Zeppelin haft den goda smaken att lägga ner verksamheten innan hela helvetet bröt ut.

Bland dessa tidigare nämnda “skyldiga njutningar” minns jag att jag nämnde örhängen som Whitesnakes “Here I Go Again”, Rainbows “Since You Been Gone” och Hearts “Alone”. Vad jag glömde att nämna är att nedanstående vedervärdiga slemproppar till låtar också får mig att vilja spela luftgitarr ganska okontrollerat…

1. Journey “Don’t Stop Believing” - perfekt pop, perfekt produktion, perfekt pudel
2. Skid Row “Youth Gone Wild” - tuff och rebellisk i all sin fjollighet
3. Heart “Barracuda” - de hade något visst, systrarna Wilson

… men tror att jag avstår från att nämna fler, eftersom jag är övertygad om att någon någongång kommer att hålla det emot mig, på ett eller annat sätt. Jag är fullt medveten om att denna text egentligen är helt meningslös, och att dess enda verkan är att jag ser ännu fånigare ut i allmänhetens ögon, men det skiter jag fullständigt i. Jag har haft pudel on my mind i ett par dagar och var tvungen att släppa ut sprayluften.

Det finns en jätterolig bok som heter “Hell Bent For Leather: Confessions of a Heavy Metal Addict” av britten Seb Hunter. Den handlar om hur han växer upp med pudelrock, via hans egen ytterst blygsamma karriär som musiker, till hur han tog sig ur sin misär. Om du har läst “The Dirt”, om Mötley Crüe, och uppskattat hur patetiska stjärnorna var rekommenderar jag även denna, som berättar om hur patetiska fansen var. Dessutom är den så sinnessjukt rolig att man inte bör missa den oavsett.

Och känner du dig fortfarande peppad finns filmen “Heavy Metal Parking Lot“, som definitivt bör ta kål på all värme du mot förmodan fortfarande känner inför hårmetal. Skulle det vara så jävligt att du fortfarande känner ett litet pirr när du ser namn som Tiger Tailz, Enuff Z’nuff och King Cobra finns det nog inget att göra.

Mats Ömalm

Mer läsning: Krönika i DN, Pudelrocktest i Expressen (notera de felaktiga bilderna), Jan Gradvall intervjuar Chuck Klosterman, Pudelrockare hånas och smädas av Metal Sludge