“Jennifer has a voice like an angel. And not the fruity kind of angel, the good kind.”
(James McNew, Yo La Tengo)

När man själv tycker att världen är emot en, att det inte kan bli värre, att ens otursratio ligger någonstans i paritet med Kalle Anka vs. Alexander Lukas, då kan man tänka lite på Jennifer O’Connor. Tiden innan hennes förra album, “Over the Mountain, Across the Valley and Back to the Stars”, var en enda lång uppförsbacke med motvind och piskande ösregn. Inte nog med att hennes fleråriga förhållande gick i kras – på kort tid förlorade hon sin ena syster till cancer och sin andra i en bilolycka. “Over the Mountain…” präglas förstås ganska hårt, både textmässigt och musikaliskt, av denna existentiella svärta.

Utan att på något sätt hävda att O’Connors nya album “Here With Me” skulle vara någon durtingad solskenshistoria vill jag ändå skönja flera strimmor ljus mellan mollterser och molokna rader som “everything seems like such a waste of time”. Hon låter liksom inte lika tillintetgjord längre.

Musikaliskt är det inte eoner av skillnad mellan de två skivorna. “Here With Me” är lite mer upbeat, snäppet drivigare, aningen mer lekfull. Fortfarande låter musiken som ett mellanting av folk och indierock – ibland lite som Kate McGarrigle kompad av tidiga Lemonheads, ibland lite som en kvinnlig Elliott Smith. Men mest av allt som sig själv – empatisk, intelligent, tillbakalutad.

Produktionen, signerad John Agnello, skiftar från slamrig och smutsig (som i “Landmine”) till intim och nedtonad (som i “Valley Road 86″) och allt mitt emellan. Agnello har fattat grejen, och bygger ljudbilden runt O’Connors röst. Alltid kompletterande, aldrig dominerande.

Hon är en duktig låtskrivare; kanske inte särskilt äventyrlig, men heller inte förutsägbar. Det är popmusik i rakt nedstigande led från Neil Young och vem han i sin tur fick sina uppenbarelser ifrån (Dylan, Brian Wilson et cetera). Lyssna bara de fantastiska “Highway Miles” eller det lysande öppningsspåret “The Church And The River”. Men det är som sångerska Jennifer O’Connor är som allra störst.

Precis som citatet i början av denna recension hävdar, precis så låter hon. Det går knappast att säga det bättre. En väldigt kontemporär amerikansk röst, utan att för den del låta generisk eller dussinartad. Det är svårt att beskriva i detalj vad jag menar, men när du hör det förstår du. Ani DiFranco har det ibland, Natalie Maines i Dixie Chicks når dit då och då, för att nämna två. Visste jag hur man förklarade det bättre hade jag blivit musikjournalist. Eller sångpedagog. I vilket fall som helst låter det helt fantastiskt. För att använda en gammal klyscha: Jennifer O’Connor hade kunnat sjunga telefonkatalogen och du hade lyssnat.

Det är väldigt sällan som en röst ger mig en klump i halsen. På rak arm är det bara Emmylou Harris som ploppar upp i huvudet (sista versen i “Boulder to Birmingham” – du fattar, tror jag). Sara Isaksson har nästan varit där och petat någon gång. Ja, det händer inte särskilt ofta iallfall. Men det händer när jag hör “Always In Your Mind” med Jennifer O’Connor. Jag vet inte vad låten handlar om, och jag lyssnar ärligt talat inte ens särskilt uppmärksamt på texten. Den slår bara an en sträng, och jag får svårt att svälja. Lite grann bara. Men ändå.

Det där, den där lilla stunden right there, renderar “Here With Me” ett toppbetyg på egen hand. Men glöm för guds skull inte resten.

Mats Ömalm

Lyssna: “Valley Road 86” (från “Here With Me”), “Exeter, Rhode Island” (från förra albumet “Over the Mountain…”)
Mer: JenniferOConnor.net, ladda ner från Matador Records, MySpace

Det tog mig nästan tre månader att få arslet ur vagnen och skriva några rader om 2562:s lilla nästan-mästerverk “Aerial”, men så kan det gå ibland. Jag har haft fullt upp med min kommande rockopera om Folke Pudas, och så har det ju varit så fint väder. För att inte tala om mitt extraknäck hos FRA. Och allt tjejtjusande. “You know I stay stacking my cheddar, leanin’ back on the leather”, som någon sade.

Men iallafall. “Aerial” är smått lysande. Och till skillnad från exempelvis Burials hyllade “Untrue” från förra året känns den också ganska tidlös. Där Burial hämmas av en lite unken air av cirka-2001-UK-garage i beats och tanke andas 2562s ljudsmide av klassisk techno och en mer autentisk dubestetik. “Untrue” är naturligtvis mer tillgänglig och – vågar man säga det? – kommersiell i och med dess vokala inslag, och måhända mer dansvänlig. Men “Aerial” är så mycket snyggare och framtidssäkrad.

Trevligt är också att albumet inte präglas lika mycket av typisk genrekonformism som många andra dubstepsläpp de senaste åren. Faktum är att 2562s “Aerial” har mer att göra med dubbiga technoakter som Basic Channel och Deep Chord än med tilltänkta stilfränder som Skream och Digital Mystikz. Och med låttitlar som “Techno Dread”, “Channel Two” och “Moog Dub” visar sig släktskapet med den ursprungliga dubkulturen lite extra tydligt.

För att inte tala om hur det låter. Inledande “Redux” bärs fram av att släpigt beat som minner om Rhythm & Sound, inte minst med tanke på den underliggande brusmattan, och täcks av ett duggregn av elektroniska små pulser som ekar fram och tillbaka mellan högtalarna. Tidigare nämnda “Techno Dread” innehåller element av den karga, luftiga techno som Model 500 uppvisade på klassiska albumet “Deep Space”. “Enforcers” drivs av en upphackad rytm och enveten basgång, och är kanske det mest dansgolvsanpassade på hela albumet. Men det skall fan i mig vara ett ganska tolerant dansgolv.

På det stora hela präglas musiken av en trivsam kyla. Det låter kargt, tomt och mörkt, men ändå urbant och mänskligt. Och så förstås det som binder samman 2562 med resten av dubstepscenen: jordens djupaste, tyngsta, mest vibranta sub-bas. Så lågfrekvent och pulserande att bara bashögtalare i storleksordningen traktorhjul förmår att förmedla alla nyanser.

Egentligen är “Aerial” mer en uppvisning i modern dub och techno än den bastunga 2-step som populärt förknippas med dubsteppen. Fast kanske är det ett tecken på att scenen breddas, i och med snubbar som experimentella Pinch, aggressiva Benga och mer traditionella Shackleton. Det blir mer emfas på genrens rötter i dub och techno, till skillnad från junglescenen som alltid legat närmare hiphopen vad gäller estetik och känsla. I och med 2562 breddas scenen också geografiskt.

Att, som många recensenter hittills, lägga så stor vikt på 2562 a.k.a. Dave Huismans nederländska härkomst är dock fullkomligt ointressant. I globaliseringens tidevarv är det väl knappast någon som höjer på ögonbrynen över polsk hårdrock, nigeriansk house eller armenisk hiphop – än mindre holländsk dubstep. Ändå är det få recensioner som inte uppehåller sig denna anomali; dubstep skall vara brittisk och helst inte långt från Londons zon 2. Vilket naturligtvis är urlöjligt. Det enda som skulle få mig att haja till, rent kulturgeografiskt, vore möjligtvis ett tweepopband från Nordkorea eller en burmesisk dancehallcrooner. Definitivt inte en kille från Haag som gör ödslig electronica.

Dubstepscenen tycks dessutom vara vida spridd över kontinenten, och några av de ballaste grejerna kommer bl.a. från forna öststater som Ungern och Slovenien. I och för sig kanske inte så konstigt, med tanke på hur de länderna tidigt anammat technomusiken. Det gör att förvåningen över Huismans nationalitet känns som en sorts anglofil protektionism, på samma sätt som att icke-amerikansk hiphop sällan tas på allvar. Och det är förstås helt absurt.

Skitbra. Jag tror faktiskt att jag fortfarande kommer att tycka det om ett halvår.

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Lokko i SvD, Dotshop, eMusic, Sydsvenskan
Lyssna: “Electronic explorations” (mixtape)

Jag har precis spenderat en stund med att lyssna igenom R Kellys kommande album ”12 Play: 4th Quarter” (som läckte härom veckan), och vet inte riktigt var jag ska börja. Är det, för att citera Filip och Fredrik, bra eller anus? Som alltid med Kellz låter flera av låtarna djuriskt bra vid första genomlyssningen, habila vid den andra, och slut vid den tredje. Förra plattan ”Double Up” lät ett tag som en av förra årets bästa plattor, tills jag hade hunnit ge den några rejäla genomkörningar. Efter det började den kännas tom, jämntjock och snuskig på ett perverst sätt. And I mean it in the worst possible way.

Som väntat är det mycket snusk på ”12 Play…”, även om inledande spåret ”Wanna Make a Baby” är lite puttenuttigt och gulligt. Tjejen, jag gillar dig så mycket att jag vill skaffa barn med dig (fast jag mest är ute efter att ligga). I nästa spår, ”Hair Braider”, är Kelly på sitt charmigaste humör, och orerar om hur gulligt och nice det är när den fina tjejen flätar hans hår (medan han funderar på hur det skulle vara att tap her ass, liksom). So far, so good. Sedan barkar det käpprätt åt helvete, och mitt i allt handlar låtarna bara om att pippa bakifrån, dra i håret, göra det insmorda i kycklingfett mitt i stadhusets foajé och, tja, du fattar…

Jag har sagt det förr, och i och med ”12 Play…” tycker jag mig bara ha ännu mer torrt på fötterna: R Kelly är ett psykfall, och det döljer sig något ganska sjukt i hela hans produktion. På något sätt känns det inte som att låtarna egentligen handlar om sex överhuvudtaget, utan som någon schizofren vanföreställning där närhet och bekräftelse bytts mot porr och dominans. Faktum är att jag känner mig lite smutsig och skamsen efter att ha lyssnat på albumet. Och det är två känslor som jag helst inte vill koppla ihop med musik.

Mats Ömalm

Lyssna: Screamer

Mer: SvD.se, Annika Flynner, Kellys lokalblaska kallar honom ful gubbe

För kanske åtta år sedan hängde jag en del på drum&bassklubben DNA Social, som på den tiden huserade på Dailys, om mitt minne inte är helt off. Jag minns speciellt en försommarkväll när Seba var plattvändare, och han tycktes ha gett sig fan på att vända folks inälvor ut och in med de absolut fetaste basgångarna som gick att uppbringa. Min kompis Kalle och jag släntrade in i rummet och nästan välte av all subbas.

Ett par-tre år senare släppte Kevin Martin a.k.a. The Bug spåret “Killer” tillsammans med toastaren Rootsman. Den har inte mycket med jungle att göra, men den påminde mig likväl om kvällarna på Dailys, när trumljuden var så förvridna, basgångarna så brutala och djupa, och toastarnas skanderande så intensivt att jag mådde fysiskt illa. På ett bra sätt alltså.
Sedan tappade jag kollen på The Bugs fortsatta äventyr, och gick vidare till andra grejer. Så trillade “London Zoo” ner i mitt virtuella knä, och än en gång kommer den där omtöcknade, lätt stukade känslan över mig igen. I hörlurar är musiken bitvis rent plågsamt malande; den mosar små ben i innerörat och ger mig nästan yrsel. Och fy fan vad bra det är.

Med utgångsläge i dancehall och ragga bygger Kevin Martin upp en ljudbild som präglas av distorsion, ultralåga frekvenser, disorienterande ekon hämtade direkt ur King Tubbys kammare, och illavarslande digitalknäppar och brus. På toppen strösslar han diverse hotfulla sånginsatser från DJ:s som Ricky Ranking, Spaceape och min favorit Warrior Queen. Det hela hade kunnat låta rent förjävligt om det inte hade varit så välskrivet, intelligent arrangerat och medvetet uppfuckat. Exempelvis “Poison Dart” med tidigare nämnda Warrior Queen är bland det coolaste, hårdaste och mest intensiva jag hört på ett par år.

När du tröttnat på generisk dubstep och poppig dancehall tycker jag att du skänker ett öra till The Bug och hans fascinerande ljudvärld. Om Terminator 4 utspelar sig på Jamaica hoppas jag att producenterna skänker soundtrackgiget till Kevin Martin. Eller vad tusan – det hoppas jag att de gör oavsett var den utspelar sig!

Förresten: ska du på Way Out West nu i helgen, missa för bövelen inte The Bug som har med sig Warrior Queen och Flowdan!

Mats Ömalm

Lyssna: “Jah War”

Mer om The Bug: recension i DN, recension i The Guardian, liten plutt i Nöjesguiden, NinjaTunes sida om skivan, hyllning i Pitchfork, lite kort i SvD, Way Out Wests sida om The Bug