Jag har precis spenderat en stund med att lyssna igenom R Kellys kommande album ”12 Play: 4th Quarter” (som läckte härom veckan), och vet inte riktigt var jag ska börja. Är det, för att citera Filip och Fredrik, bra eller anus? Som alltid med Kellz låter flera av låtarna djuriskt bra vid första genomlyssningen, habila vid den andra, och slut vid den tredje. Förra plattan ”Double Up” lät ett tag som en av förra årets bästa plattor, tills jag hade hunnit ge den några rejäla genomkörningar. Efter det började den kännas tom, jämntjock och snuskig på ett perverst sätt. And I mean it in the worst possible way.

Som väntat är det mycket snusk på ”12 Play…”, även om inledande spåret ”Wanna Make a Baby” är lite puttenuttigt och gulligt. Tjejen, jag gillar dig så mycket att jag vill skaffa barn med dig (fast jag mest är ute efter att ligga). I nästa spår, ”Hair Braider”, är Kelly på sitt charmigaste humör, och orerar om hur gulligt och nice det är när den fina tjejen flätar hans hår (medan han funderar på hur det skulle vara att tap her ass, liksom). So far, so good. Sedan barkar det käpprätt åt helvete, och mitt i allt handlar låtarna bara om att pippa bakifrån, dra i håret, göra det insmorda i kycklingfett mitt i stadhusets foajé och, tja, du fattar…

Jag har sagt det förr, och i och med ”12 Play…” tycker jag mig bara ha ännu mer torrt på fötterna: R Kelly är ett psykfall, och det döljer sig något ganska sjukt i hela hans produktion. På något sätt känns det inte som att låtarna egentligen handlar om sex överhuvudtaget, utan som någon schizofren vanföreställning där närhet och bekräftelse bytts mot porr och dominans. Faktum är att jag känner mig lite smutsig och skamsen efter att ha lyssnat på albumet. Och det är två känslor som jag helst inte vill koppla ihop med musik.

Mats Ömalm

Lyssna: Screamer

Mer: SvD.se, Annika Flynner, Kellys lokalblaska kallar honom ful gubbe