Text & musik: Mats Ömalm

Det tog mig nästan tre månader att få arslet ur vagnen och skriva några rader om 2562:s lilla nästan-mästerverk “Aerial”, men så kan det gå ibland. Jag har haft fullt upp med min kommande rockopera om Folke Pudas, och så har det ju varit så fint väder. För att inte tala om mitt extraknäck hos FRA. Och allt tjejtjusande. “You know I stay stacking my cheddar, leanin’ back on the leather”, som någon sade.

Men iallafall. “Aerial” är smått lysande. Och till skillnad från exempelvis Burials hyllade “Untrue” från förra året känns den också ganska tidlös. Där Burial hämmas av en lite unken air av cirka-2001-UK-garage i beats och tanke andas 2562s ljudsmide av klassisk techno och en mer autentisk dubestetik. “Untrue” är naturligtvis mer tillgänglig och - vågar man säga det? - kommersiell i och med dess vokala inslag, och måhända mer dansvänlig. Men “Aerial” är så mycket snyggare och framtidssäkrad.

Trevligt är också att albumet inte präglas lika mycket av typisk genrekonformism som många andra dubstepsläpp de senaste åren. Faktum är att 2562s “Aerial” har mer att göra med dubbiga technoakter som Basic Channel och Deep Chord än med tilltänkta stilfränder som Skream och Digital Mystikz. Och med låttitlar som “Techno Dread”, “Channel Two” och “Moog Dub” visar sig släktskapet med den ursprungliga dubkulturen lite extra tydligt.

För att inte tala om hur det låter. Inledande “Redux” bärs fram av att släpigt beat som minner om Rhythm & Sound, inte minst med tanke på den underliggande brusmattan, och täcks av ett duggregn av elektroniska små pulser som ekar fram och tillbaka mellan högtalarna. Tidigare nämnda “Techno Dread” innehåller element av den karga, luftiga techno som Model 500 uppvisade på klassiska albumet “Deep Space”. “Enforcers” drivs av en upphackad rytm och enveten basgång, och är kanske det mest dansgolvsanpassade på hela albumet. Men det skall fan i mig vara ett ganska tolerant dansgolv.

På det stora hela präglas musiken av en trivsam kyla. Det låter kargt, tomt och mörkt, men ändå urbant och mänskligt. Och så förstås det som binder samman 2562 med resten av dubstepscenen: jordens djupaste, tyngsta, mest vibranta sub-bas. Så lågfrekvent och pulserande att bara bashögtalare i storleksordningen traktorhjul förmår att förmedla alla nyanser.

Egentligen är “Aerial” mer en uppvisning i modern dub och techno än den bastunga 2-step som populärt förknippas med dubsteppen. Fast kanske är det ett tecken på att scenen breddas, i och med snubbar som experimentella Pinch, aggressiva Benga och mer traditionella Shackleton. Det blir mer emfas på genrens rötter i dub och techno, till skillnad från junglescenen som alltid legat närmare hiphopen vad gäller estetik och känsla. I och med 2562 breddas scenen också geografiskt.

Att, som många recensenter hittills, lägga så stor vikt på 2562 a.k.a. Dave Huismans nederländska härkomst är dock fullkomligt ointressant. I globaliseringens tidevarv är det väl knappast någon som höjer på ögonbrynen över polsk hårdrock, nigeriansk house eller armenisk hiphop - än mindre holländsk dubstep. Ändå är det få recensioner som inte uppehåller sig denna anomali; dubstep skall vara brittisk och helst inte långt från Londons zon 2. Vilket naturligtvis är urlöjligt. Det enda som skulle få mig att haja till, rent kulturgeografiskt, vore möjligtvis ett tweepopband från Nordkorea eller en burmesisk dancehallcrooner. Definitivt inte en kille från Haag som gör ödslig electronica.

Dubstepscenen tycks dessutom vara vida spridd över kontinenten, och några av de ballaste grejerna kommer bl.a. från forna öststater som Ungern och Slovenien. I och för sig kanske inte så konstigt, med tanke på hur de länderna tidigt anammat technomusiken. Det gör att förvåningen över Huismans nationalitet känns som en sorts anglofil protektionism, på samma sätt som att icke-amerikansk hiphop sällan tas på allvar. Och det är förstås helt absurt.

Skitbra. Jag tror faktiskt att jag fortfarande kommer att tycka det om ett halvår.

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Lokko i SvD, Dotshop, eMusic, Sydsvenskan
Lyssna: “Electronic explorations” (mixtape)