Text & musik: Mats Ömalm

DN:s kritiker har utsett de 100 viktigaste barnböckerna genom tiderna. Bland dessa finner vi givna titlar som Lewis Carrolls “Alice i Underlandet”, Barbro Lindgrens utsökta böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang, samt “Skattkammarön”, “Sagan om Ringen” och böckerna om Alfons. Alla är förstås självskrivna på en sådan här lista. Samtidigt har de inte ett skit att göra med hur min världsbild formades.

Nej, mister Krister, ska vi snacka om vad som formade yours truly till den människa han är idag ska vi vända oss till den produktive belgaren Hergé och hans rättrådiga journalist Tintin. Var finns den lille kolonialisten med sina äppelknyckarbrallor och fjolliga luggtofs på DN:s lista? Det måste finnas fler 70-talister än mig som lärt sig mer av Tintins äventyr på exotiska platser än av någon jävla elefant i kostym eller Krakel fuckin’ Spektakel som hängde i en gardin.

Sedan är det ju förstås frågan om det i alla avseenden har varit nyttigt att läsa Tintin. “Vi lever kvar i ett förlegat tänkande av vi och dom, i-länder och u-länder” menar professor Hans Rosling i en intervju i tidningen Fokus för ett par år sedan. “Många har fått sin världsbild av Tintin”, säger han.
Och så kan man naturligtvis diskutera kvinnosynen i seriealbumen, eller snarare bristen av kvinnor överhuvudtaget. Bortsett från liggsåret Castafiore och någon fascistisk man-kvinna-hybrid är det bara grabbar. Förvisso försökte spanjoren Antonio Altarriba att göra en mer sexuell (för att inte säga översexuell och gubbsjuk) tolkning av Tintin i sitt album “Rosa Lotus” härom året, men blev stoppad av Hergés dödsbo.

Överlag finns det en hel hop med parodier på Tintin och hans äventyr, bland dessa en massa mer eller mindre pornografiska sådana. Jag har också hört talas om halvrasistiska publikationer, där Tintin slaktar araber, men också någon där han tar sig an en katolsk konspiration som involverar självaste påven.

Själv har jag en, antagligen fullständigt olaglig ur alla upphovsrättsliga synvinklar, travesti på Tintins äventyr som heter “Breaking Free“, som gör om karaktären till våldsam anarkist-slash-fotbollshuligan som bor i en sunkig council estate någonstans i England. Den är inte särskilt bra, men är ett annat exempel på vilket populärkulturellt genomslag den lille murveln haft genom åren.

To conclude: självfallet förstår jag att Tintin inte alltid är passande barnlitteratur, men jag kan inte förneka att jag lärt mig en hel del geografi, (i och för sig ganska vinklad och inte alltid helt sann) kulturvetenskap och nya ord genom denna läsning. I vilket fall som helst har jag fått ut så jävla mycket mer av “Månen tur och retur” än av Ivar Arosenius, Elsa Beskow eller “Janne, min vän”. Kalla mig gärna trångsynt, jag bryr mig inte ett jota. Anfäkta och anamma, bitches.

Mats Ömalm

(Om Tintin fanns på riktigt och levde i nutiden, vilken sorts musik tror ni att han hade gillat? Han ser ut som jazzkatt, tycker ni inte? Jag tror att Tintin hade varit en stor Glenn Miller-fantast. Och så hade han gillat Benny Goodman. Han känns som en person som dessutom hade fuskat lite på klarinett när ingen såg. I vilket fall så har jag sjukt svårt att föreställa mig Tintin som en person vars iPod är späckad med nya Wale, Killer Mike, Lil Wayne (vars “Pussy Monster” faktiskt börjar make some sense) eller Young Jeezy.)