Text & musik: Mats Ömalm

“Jennifer has a voice like an angel. And not the fruity kind of angel, the good kind.”
(James McNew, Yo La Tengo)

När man själv tycker att världen är emot en, att det inte kan bli värre, att ens otursratio ligger någonstans i paritet med Kalle Anka vs. Alexander Lukas, då kan man tänka lite på Jennifer O’Connor. Tiden innan hennes förra album, “Over the Mountain, Across the Valley and Back to the Stars”, var en enda lång uppförsbacke med motvind och piskande ösregn. Inte nog med att hennes fleråriga förhållande gick i kras - på kort tid förlorade hon sin ena syster till cancer och sin andra i en bilolycka. “Over the Mountain…” präglas förstås ganska hårt, både textmässigt och musikaliskt, av denna existentiella svärta.

Utan att på något sätt hävda att O’Connors nya album “Here With Me” skulle vara någon durtingad solskenshistoria vill jag ändå skönja flera strimmor ljus mellan mollterser och molokna rader som “everything seems like such a waste of time”. Hon låter liksom inte lika tillintetgjord längre.

Musikaliskt är det inte eoner av skillnad mellan de två skivorna. “Here With Me” är lite mer upbeat, snäppet drivigare, aningen mer lekfull. Fortfarande låter musiken som ett mellanting av folk och indierock - ibland lite som Kate McGarrigle kompad av tidiga Lemonheads, ibland lite som en kvinnlig Elliott Smith. Men mest av allt som sig själv - empatisk, intelligent, tillbakalutad.

Produktionen, signerad John Agnello, skiftar från slamrig och smutsig (som i “Landmine”) till intim och nedtonad (som i “Valley Road 86″) och allt mitt emellan. Agnello har fattat grejen, och bygger ljudbilden runt O’Connors röst. Alltid kompletterande, aldrig dominerande.

Hon är en duktig låtskrivare; kanske inte särskilt äventyrlig, men heller inte förutsägbar. Det är popmusik i rakt nedstigande led från Neil Young och vem han i sin tur fick sina uppenbarelser ifrån (Dylan, Brian Wilson et cetera). Lyssna bara de fantastiska “Highway Miles” eller det lysande öppningsspåret “The Church And The River”. Men det är som sångerska Jennifer O’Connor är som allra störst.

Precis som citatet i början av denna recension hävdar, precis så låter hon. Det går knappast att säga det bättre. En väldigt kontemporär amerikansk röst, utan att för den del låta generisk eller dussinartad. Det är svårt att beskriva i detalj vad jag menar, men när du hör det förstår du. Ani DiFranco har det ibland, Natalie Maines i Dixie Chicks når dit då och då, för att nämna två. Visste jag hur man förklarade det bättre hade jag blivit musikjournalist. Eller sångpedagog. I vilket fall som helst låter det helt fantastiskt. För att använda en gammal klyscha: Jennifer O’Connor hade kunnat sjunga telefonkatalogen och du hade lyssnat.

Det är väldigt sällan som en röst ger mig en klump i halsen. På rak arm är det bara Emmylou Harris som ploppar upp i huvudet (sista versen i “Boulder to Birmingham” - du fattar, tror jag). Sara Isaksson har nästan varit där och petat någon gång. Ja, det händer inte särskilt ofta iallfall. Men det händer när jag hör “Always In Your Mind” med Jennifer O’Connor. Jag vet inte vad låten handlar om, och jag lyssnar ärligt talat inte ens särskilt uppmärksamt på texten. Den slår bara an en sträng, och jag får svårt att svälja. Lite grann bara. Men ändå.

Det där, den där lilla stunden right there, renderar “Here With Me” ett toppbetyg på egen hand. Men glöm för guds skull inte resten.

Mats Ömalm

Lyssna: “Valley Road 86” (från “Here With Me”), “Exeter, Rhode Island” (från förra albumet “Over the Mountain…”)
Mer: JenniferOConnor.net, ladda ner från Matador Records, MySpace