Fredrik Strage tog häromveckan upp en av de stilmässigt viktigaste elementen inom populärmusik, om inte rent utav Det Viktigaste: skägget. Jag bryr mig verkligen löjligt lite om Metallica, och har därför inte snappat upp James Hetfields frånstötande älgskägg, men inser nu med glädje att denna ultra-chica håriga accessoar faktiskt tas på blodigt allvar av andra än mig själv.
Jag skrev en gång en liten hyllning till discoskägget, och nämnde då storheter och pionjärer som David Mancuso, DJ Harvey och Conrad från Idjut Boys. Dessa är män som inte varit rädda för att förväxlas med bearded collies eller trollpackor, och som burit sina buskar med stolthet och grace. Detta trots att de verkat inom den näst mest bögiga* av alla musikgenrer genom tiderna. Metalgenrens utövare har dock, med vissa undantag (exempelvis norska och svenska djävulsdyrkare, Lemmy och hasch-och-LSD-gängen på 70-talet), varit otippat slätrakade med tanke på hur de låter. Se bara på clownerna i Manowar, som i alla år framställt sig själva som Männens Män, men som är hårlösa som vore de outvecklade 14-åringar.
Därför är det trist att inte Metallicas frontman tar ett större ansvar för metal, fansen och skägget. Med tanke på sin gitarristkollega i samma band och dennes patetiska fjunmustascher har han en tung mantel att axla.
Det här med skägg, det är liksom inte som eljest. Ska man anlägga kroppsbehåring i ansiktet skalll man göra det med finess. Och med finess menar jag inte att man skall se ut som högerstollen Dennis Miller, med ansade linjer och “smakfull” mustasch i sitt anusliknande ansikte. Jag menar att det skall finnas en råbarkad och vildvuxen men alltjämt stilfull och tilltalande flora och fauna mitt i plytet.
Istället tycker jag att man snarare skall take a cue från Millers namne: Beach Boys framlidne trumpiskare och otippade halvgeni Dennis Wilson. (Jag säger ‘halvgeni’ eftersom att “Pacific Ocean Blue”, om än ett fantastiskt album på många sätt, också innehåller en del riktigt slabbiga ögonblick)
Dennis Wilson anammade grejen till fullo, och sportade ett av de snyggaste popskäggen genom tiderna. Även om stajlen säkert till stor del har sitt ursprung i en livsstil som minner om dubbelgångaren Gustav “Stoffe” Svenssons…
Inom dansmusiken har man varit nere med skägget sedan ett par år tillbaka åtminstone, men inom övrig populärkultur lyser det med sin frånvaro. Överallt dessa lena kinder, på allt från pojkbandsmedlem
mar (i och för sig självskrivet) via östkustrappare till pandamördande nynazistiska svartmetalldemoner. Det är sorgligt. På sjuttiotalet tilläts rena granskogar växa i ansiktena på såväl Barry Gibb (Bee Gees) som Geezer Butler (Black Sabbath). Idag är det på sin höjd en handfull discoälskande norrmän som låter det gå längre än en tredagars stubb.
Vad hände med den hypermanliga hiphopvärlden eller de övermaskulina metalmännen? Jag väntar mig en revival på bred front – en som inte bara sträcker sig till något enstaka stonerband från Australien eller levande anakronismer som Black Crowes.
Jag tror inte att världen fattar hur jävla awesome det är med skägg. Och de som säger emot är antingen populärkulturella analfabeter eller hårlösa fjunisar.
Din håriga vän,
Mats Ömalm



