Fredrik Strage tog häromveckan upp en av de stilmässigt viktigaste elementen inom populärmusik, om inte rent utav Det Viktigaste: skägget. Jag bryr mig verkligen löjligt lite om Metallica, och har därför inte snappat upp James Hetfields frånstötande älgskägg, men inser nu med glädje att denna ultra-chica håriga accessoar faktiskt tas på blodigt allvar av andra än mig själv.

Jag skrev en gång en liten hyllning till discoskägget, och nämnde då storheter och pionjärer som David Mancuso, DJ Harvey och Conrad från Idjut Boys. Dessa är män som inte varit rädda för att förväxlas med bearded collies eller trollpackor, och som burit sina buskar med stolthet och grace. Detta trots att de verkat inom den näst mest bögiga* av alla musikgenrer genom tiderna. Metalgenrens utövare har dock, med vissa undantag (exempelvis norska och svenska djävulsdyrkare, Lemmy och hasch-och-LSD-gängen på 70-talet), varit otippat slätrakade med tanke på hur de låter. Se bara på clownerna i Manowar, som i alla år framställt sig själva som Männens Män, men som är hårlösa som vore de outvecklade 14-åringar.

Därför är det trist att inte Metallicas frontman tar ett större ansvar för metal, fansen och skägget. Med tanke på sin gitarristkollega i samma band och dennes patetiska fjunmustascher har han en tung mantel att axla.

Det här med skägg, det är liksom inte som eljest. Ska man anlägga kroppsbehåring i ansiktet skalll man göra det med finess. Och med finess menar jag inte att man skall se ut som högerstollen Dennis Miller, med ansade linjer och “smakfull” mustasch i sitt anusliknande ansikte. Jag menar att det skall finnas en råbarkad och vildvuxen men alltjämt stilfull och tilltalande flora och fauna mitt i plytet.
   Istället tycker jag att man snarare skall take a cue från Millers namne: Beach Boys framlidne trumpiskare och otippade halvgeni Dennis Wilson. (Jag säger ‘halvgeni’ eftersom att “Pacific Ocean Blue”, om än ett fantastiskt album på många sätt, också innehåller en del riktigt slabbiga ögonblick)
   Dennis Wilson anammade grejen till fullo, och sportade ett av de snyggaste popskäggen genom tiderna. Även om stajlen säkert till stor del har sitt ursprung i en livsstil som minner om dubbelgångaren Gustav “Stoffe” Svenssons…

Inom dansmusiken har man varit nere med skägget sedan ett par år tillbaka åtminstone, men inom övrig populärkultur lyser det med sin frånvaro. Överallt dessa lena kinder, på allt från pojkbandsmedlemmar (i och för sig självskrivet) via östkustrappare till pandamördande nynazistiska svartmetalldemoner. Det är sorgligt. På sjuttiotalet tilläts rena granskogar växa i ansiktena på såväl Barry Gibb (Bee Gees) som Geezer Butler (Black Sabbath). Idag är det på sin höjd en handfull discoälskande norrmän som låter det gå längre än en tredagars stubb.

Vad hände med den hypermanliga hiphopvärlden eller de övermaskulina metalmännen? Jag väntar mig en revival på bred front – en som inte bara sträcker sig till något enstaka stonerband från Australien eller levande anakronismer som Black Crowes.

Jag tror inte att världen fattar hur jävla awesome det är med skägg. Och de som säger emot är antingen populärkulturella analfabeter eller hårlösa fjunisar.

Din håriga vän,

Mats Ömalm

*Dra dina egna slutsatser.

Newsmill plockade först nu upp förra veckans snackis i och med Big Freds artikel om tidningen Citys påstådda rasism.

Jättekort recap, om du skulle ha missat grejen: skribenten Annah Björk, som jag tror är lite kristen, skrev ett blogginlägg där hon anklagade hiphoppen för att vara sexistisk och kvinnoförtryckande. So far, so good. Problemet var bara att 1) det var en ganska punchig krönika, 2) Björks exempel var skitdåliga, irrelevanta och inkorrekta, och 3) en av männen på de utpekades bänk inte ens verkar inom hiphop.

Bloggosfären blev helt galen och anklagade Annah Björk för att vara uruselt påläst (vilket är korrekt) och dessutom rasist (vilket jag inte har någon aning om). Och som lök på laxen stiger chefredaktören Mikael Nestius in för att försvara sin medarbetare, och skjuter sig själv i foten medelst några mindre övertänkta formuleringar.

Jag kan ha viss förståelse för att man upprörs över uppenbara och flagranta sakfel, men hörni: kan vi inte ta bladet från munnen och säga som det är?

Att hiphopen till allra största delen är… (trumvirvel)… SEXISTISK! There, I said it. Men så är det ju, för fan. Det är ju för tusan halva grejen, ju. Kom inte med några halvarslade exempel som att “meh, Talib Kweli är ju si, och Common är ju så, och buh huh huh blablabla” – det är tråååkigt. De flesta amerikanska rappare är så in i helskotta sexistiska och fula i käften att Traci Lords torde rodna. Vad är det att hymla om?

Ska vi inte sluta fjanta oss och medge att det faktiskt är så? Det är så oklädsamt att hålla på att hitta ursäkter och kryphål. Jag säger det först: jag använder också ordet ‘bitches’ då och då. Förvisso på skoj, men jag använder det likförbannat. Och jag hade aldrig använt om jag inte hört det fyra miljoner gånger i olika hiphoplåtar under de senaste femton åren.

Jag är en jätteschysst kille, jämställd och snäll och välutbildad och feminist och hela joxet. Det kanske du och dina vänner också är. Men nu ger vi oss, va? Den roligaste hiphopen är ju den som är riktigt, riktigt nasty. För att den är så overklig, och för att det är på skoj. Men den är likväl groteskt sexistisk.

Mats Ömalm