Text & musik: Mats Ömalm

Webben är full med skit och trubbel. Det vet de flesta. Det är barn- och djurporr, phishingsidor, Aftonbladet, stulna kreditkortsnummer och fan vet allt. Och då pratar jag enbart om sådant som är olagligt, eller i alla fall borde vara det. Något som dock sällan framhålls i diskussionen om skadligt eller ruttet material är det som i webb-lingo kallas för troll. Vi pratar då alltså inte om de som “hittar eän heäl toåmtearmé” i det fina gamla barnprogrammet, eller sådana som Frodo och hans vänner stöter i berget Moria. Nej, de här faktiskt värre, eftersom de finns på riktigt.

Som aktiv på nätet, och kanske framförallt som bloggare, stöter man ofta på spammare. Och visst är det irriterande att någon jävla virtuell robot har sniffat upp din blogg och bestämmer sig för att lägga in 22 kommentarer som alla hänvisar till en casino/viagra/phishingsajt. Samtidigt modererar jag mina bloggkommentarer på ett sådant sätt att jag sällan har något problem med de, ändå relativt stora, mängder spam som kommer in. Dessutom känner man igen ett spammeddelande från fem kilometers håll.

Förvisso tycker jag att man ska kriminalisera spam, och hänga ut spammare med namn, foto, adress och släktträd. Någonstans innerst inne tycker jag också att man kan bestraffa dem fysiskt också. Lite bara. Men de är fortfarande bara ute efter att tjäna stålar, och det är ju faktiskt de allra flesta människor.

Då är det värre med trollen. Wikipedia definierar internettroll så här:

” Ett internettroll, eller bara troll, är en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet (framför allt över Usenet och på internetforum) med huvudsyfte att reta upp övriga användare. De är mestadels ointresserade av fakta eller att föra en egentlig dialog, och ses ofta delta i ett otal diskussioner samtidigt, där de föder ilska, vanmakt och rent allmänt skadar stämningen hos övriga användare.”

Det stämmer ganska bra, tycker jag. I ärlighetens namn är dock jag inte särskilt utsatt för angrepp från troll eftersom jag inte sprider min blogg i någon större utsträckning – jag kan tänka mig att Blondinbella och Viggo Cavling är så in i helskotta mer angripna – men det hindrar ändå inte att det händer då och då.

Naturligtvis släpper jag aldrig igenom sådant där dravel, och inte heller tar jag åt mig om någon någongång skriver att jag är tråkig, elak eller trög. Jag förstår att det är en väldigt liten, sorglig och ganska poänglös individ som ägnar sig åt sådant.

Det som förbryllar mig är hur någon orkar ta sig tiden att, som på exempelvis Dagens Medias webbplats, fylla kommentarsfält upp och ner med poänglöst, urkorkat och dåligt underbyggt svammel. Och att man är så vek att man inte vågar underteckna med sitt eget namn. Å andra sidan är ju ett kännetecken för ett troll förstås att det är namnlöst, åsiktlöst och ryggradslöst. 

Självfallet ska man inte hävda att debattörer är troll bara för att de har en avvikande åsikt, och i många fall ligger halva felet hos lata moderatorer som inte stävjar dessa uttryck av ensamhet och självförakt (och ibland misstänkt dårskap – se t.ex. Anders Andarve som ofta kommenterar på Dagens Medias nätartiklar, eller valfri artikel på MacWorld.se). Ett riktigt troll är bara ute efter att provocera och ställa till, har sällan någon riktig åsikt, och är ett helt annat sorts pucko. Och finns tyvärr överallt. Det går inte att hitta en nyhetssajt, ett nätforum eller en blogg som inte drabbats av trollinfektion i någon utsträckning.

Är det något utslag av märklig humor? Är det någon form av förståndshandikapp? Eller har en del människor helt enkelt för mycket tid över mellan besöken på arbetsförmedlingen, överlämnandet av smutstvätt hos mamma och de virtuella mötena med kamraterna i Call of Duty-klanen?

För att parafrasera The Smiths: internet trolls of the world, unite and go under.

Tack,

Mats Ömalm