Heriot Watt University i Edinburgh har gjort en massiv kartläggning av relationen mellan personlighet och musiksmak. 36000 personer har ombetts lista sina favoritartister och beskriva sin personlighet. Utifrån det har slutsatser dragits. De lyder, enligt DN, ungefär som följer: du som gillar Juan Atkins futuristiska rymdtechno är lika social som någon som gillar 50 Cents dagishiphop. Du är dock en vidrigare person, och inte lika djärv. Och gillar du Saxon och Judas Priest hyser du per definition samma karaktäristik som en Wagnerälskare.

Generaliseringar är fantastiska, och just i denna undersökning måste man ha haft tämligen snäva (eller breda, beroende på hur man ser det) ramar vad gäller den biten.

Personligen tror jag att det är en enda stor bluff. Jag tror att man har satt samman en liten forskargrupp som suttit och hittat på resultat utifrån eget tycke och smak. Hur har man annars lyckats få fram så löjliga resultat? Så här har man definierat de olika personligheterna:

• INDIEPOPAREN: Har låg självkänsla och arbetar inte särskilt hårt. Inte heller särskilt snäll eller generös. Är kreativ.
• ROCK’N'ROLL: Hög självkänsla och väldigt kreativ. Hårt arbetande och tillfreds med sig själv. Varken snäll eller generös.
• BLUES: Hög självkänsla. Kreativ. Utåtriktad. Till freds med sig själv.
• KLASSISK MUSIK: Hög självkänsla. Kreativ. Till freds med sig själv. Inte särskilt utåtriktad.
• HEAVY METAL: Väldigt kreativ. Till freds med sig själv. Inte särskilt utåtriktad. Inte någon arbetsmyra.
• REGGAE: Hög självkänsla. Kreativ. Utåtriktad. Vänlig. Generös. Till freds med sig själv. Ingen arbetsmyra.
• COUNTRY: Väldigt hårt arbetande. Utåtriktad.
• DANS: Kreativ. Utåtriktad. Inte snäll. Inte generös.
• HIPHOP: Hög självkänsla. Utåtriktad.

Så här har jag tolkat definitionerna:

• Indiepop: Forskningsledaren blev en gång dissad av en spinkig kille med Field Mice-tröja, och är därför negativt inställd till alla som kan klassas som indiepoppare (vilket inkluderar allt från Sarah-samlare till Coldplay-fans). För att inte verka missunsam lägger man dock in “är kreativ”. Med det menar man dock bara att personen gillar att klottra på sina egna underarmar. Och antagligen anser man att musiken låter så här.
• Rock’n'roll: är forskningsledarens favoritmusik, och är därför enbart laddat med positiva värden. Eftersom det annars skulle verka lite genomskinligt har denne därför skrivit ner sin generositet och snällhet en smula – det ger dessutom en liten touch of bad boy-ism. Eftersom Dave Edmunds och Gene Perkins låter aningen tama kan det nog behövas. Det här är forskarnas idé om rock’n'roll.
• Blues: är forskarassistentens favoritmusik. Denne har dock ingen självinsikt eller förmåga till självkritik, och hissar därför sig själv och sin bluesförenings medlemmar till skyarna, i ett naivt hopp om förnyad medlemstillströmning. All blues låter likadant, och med andra ord så här.
• Klassisk musik: Hela forskningsgruppens fädrer gillar klassisk musik. Eftersom man gillar sina pappor lägger man in några positiva epitet, och avrundar med “inte särskilt utåtriktad” eftersom farsorna inte går till puben lika ofta nu för tiden. Klassisk musik är mesig, så därför blir det inget ljudexempel.
• Heavy metal: Hårdrockare måste vara kreativa människor, eftersom de har så färgglada tryck på sina t-tröjor. Men eftersom håret är så långt och hänger för ansiktet måste de vara inåtvända. Dessutom är de troligtvis lata fyllbultar, eftersom ingen i teamet någonsin har sett en hårdrockare arbetandes någonstans, men däremot drickandes öl i en park. En gång. Innan en Iron Maiden-konsert 1988. Eller något liknande, som kanske låter lite grann som detta.
• Reggae: Pårökta muppar som inte får något gjort. Det vet ju alla. De dräller bara omkring och röker hasch. Eftersom forskarna aldrig själva har rökt på, men alltid velat prova, har de bara en väldigt vag föreställning om vad som händer. Men de tror att man blir en väldigt skön snubbe. Fast det får man inte säga högt. Reggae är lite som blues, och allt låter precis likadant. Som t.ex. The Congos.
• Country: Extremt högervriden skrikapa som jobbar 16-timmars pass på ett stålverk. Antagligen. Ty country betyder ju bara Toby Keith och inget annat. Definitivt inte detta.
• Dans: En gång gick ett par av forskarna på en klubb. Där dansade spektakulärt klädda människor till högljudd, monoton musik. Dansarna var utagerande och skrämde forskarna lite grann. De svarade inte på tilltal, och de visade ingen vilja att umgås med våra stackars forskare, men de viftade väldigt mycket med sina armar. Det gick inte att fastställa något, men rimligtvis borde de alla inneha egenskaper som överensstämmer med antagandena. För dansmusik är ju väldigt generiskt. Se bara på Hot Chip och Scooter. Two peas in a pod.
• Hiphop: Ja, de är ju jävligt stöddiga och utåtriktade. Och sådan där bling blang som di kallart. Det har man ju sett i videor. Alltså måste det vara sant. Kolla bara. Alltså måste alla fans vara likadana också.

En sak är dock sann i DN:s artikel: kritik mot vår musiksmak är en indirekt kritik av vilka vi är. Så håll käften.

Mats Ömalm