Jag har aldrig förstått, lyssnat på eller uppskattat progressiv rock i någon större utsträckning. Det medger jag direkt. I något förvirrat ögonblick köpte jag dock Genesis prog-epos “Selling England by the Pound” från 1975 för ett och halvannat år sedan, och uppskattade faktiskt de musikaliska krumbukterna och pretentionerna i lagom portioner. Att uthärda ett helt album bestående av idel värflöjts- och cembalodueller som håller på i oändlighet, udda taktarter som byter tempo varannan minut, och vimsiga texter om Englands historia – ja, det kräver sin nörd. Dessutom är det roligt att föreställa sig Peter Gabriel sjunga de där knastexterna utklädd till en solros eller en klick smält smör.

Vilken tur då att förra Field Musicmedlemmen Peter Brewis bestämt sig för att skänka oss mindre tålmodiga en komprimerad och mer uppdaterad version av sjuttiotalets mest bombastiska konceptalbum. Endast två av låtarna sträcker sig längre än fem minuter, och ett par håller till och med schlagerlängd! Därmed inte sagt att det är “hittigt” eller “catchy”, eller att denna självbetitlade debut kommer att tilldra sig Peter Swartlings odelade uppmärksamhet.

Och vad bra det är! En smutsig skamkänsla sköljer bitvis över mig när jag lyssnar på de raffinerade trumexkursionerna i låtar som “Learn to Learn” och “The Story Waits For No One” (vilken prog-titel!), och jag sitter bara och väntar på att något unisont flöjt- och fuzzgitarrsolo ska promenera in och understryka de redan överlastade pretentionerna. Som tur var händer det inte. Som tur var har Brewis en utsökt stilkänsla, en känslig popnerv, och en större vurm för Kate Bush än för Yes. Det är avancerat, javisst, men det går att dansa till och – faktiskt – till och med att nynna. Ett Radioheadfan känner sig hemma direkt, och jag inbillar mig att Svenne Banan skulle kunna hitta lite spritrocksfeeling också. Inbillar mig, alltså. För ska jag vara ärlig och försöka beskriva musiken på ett greppbart sätt: tänk “Hounds of Love” i indierockversion. Kanske inte helt lättsmält.

Men det är trots allt ett uttalat konceptalbum. Räds dock icke, min vän, ty den är inte baserad på någon framtidsprofetia eller plastigt rymdtema. Till och med när Brewis gör något så urbota löjligt som en konceptplatta visar han på sin osvikliga smak, när han inspireras av Paul Auster och istället skriver en musikalisk deckare.

Ja, det är synnerligen både ambitiöst och pretentiöst, men det är också snyggt, modernt, dansant och framförallt riktigt jädra roligt. Jag kan inte säga att jag pallar ett album till med liknande ingenjörsmusik, men just nu är det tillräckligt avancerat för att jag ska känna mig liiite klyftigare i mitt lyssnande.

Mats Ömalm

Mer: Dotshop, Sonic, Nöjesguiden, Lokko, Gradvall
Lyssna: Officiell MySpace, LastFM