by Mats Ömalm | October 30th, 2008
Jag har aldrig förstått, lyssnat på eller uppskattat progressiv rock i någon större utsträckning. Det medger jag direkt. I något förvirrat ögonblick köpte jag dock Genesis prog-epos “Selling England by the Pound” från 1975 för ett och halvannat år sedan, och uppskattade faktiskt de musikaliska krumbukterna och pretentionerna i lagom portioner. Att uthärda ett helt album bestående av idel värflöjts- och cembalodueller som håller på i oändlighet, udda taktarter som byter tempo varannan minut, och vimsiga texter om Englands historia - ja, det kräver sin nörd. Dessutom är det roligt att föreställa sig Peter Gabriel sjunga de där knastexterna utklädd till en solros eller en klick smält smör.
Vilken tur då att förra Field Musicmedlemmen Peter Brewis bestämt sig för att skänka oss mindre tålmodiga en komprimerad och mer uppdaterad version av sjuttiotalets mest bombastiska konceptalbum. Endast två av låtarna sträcker sig längre än fem minuter, och ett par håller till och med schlagerlängd! Därmed inte sagt att det är “hittigt” eller “catchy”, eller att denna självbetitlade debut kommer att tilldra sig Peter Swartlings odelade uppmärksamhet.
Och vad bra det är! En smutsig skamkänsla sköljer bitvis över mig när jag lyssnar på de raffinerade trumexkursionerna i låtar som “Learn to Learn” och “The Story Waits For No One” (vilken prog-titel!), och jag sitter bara och väntar på att något unisont flöjt- och fuzzgitarrsolo ska promenera in och understryka de redan överlastade pretentionerna. Som tur var händer det inte. Som tur var har Brewis en utsökt stilkänsla, en känslig popnerv, och en större vurm för Kate Bush än för Yes. Det är avancerat, javisst, men det går att dansa till och - faktiskt - till och med att nynna. Ett Radioheadfan känner sig hemma direkt, och jag inbillar mig att Svenne Banan skulle kunna hitta lite spritrocksfeeling också. Inbillar mig, alltså. För ska jag vara ärlig och försöka beskriva musiken på ett greppbart sätt: tänk “Hounds of Love” i indierockversion. Kanske inte helt lättsmält.
Men det är trots allt ett uttalat konceptalbum. Räds dock icke, min vän, ty den är inte baserad på någon framtidsprofetia eller plastigt rymdtema. Till och med när Brewis gör något så urbota löjligt som en konceptplatta visar han på sin osvikliga smak, när han inspireras av Paul Auster och istället skriver en musikalisk deckare.
Ja, det är synnerligen både ambitiöst och pretentiöst, men det är också snyggt, modernt, dansant och framförallt riktigt jädra roligt. Jag kan inte säga att jag pallar ett album till med liknande ingenjörsmusik, men just nu är det tillräckligt avancerat för att jag ska känna mig liiite klyftigare i mitt lyssnande.
Mats Ömalm
Mer: Dotshop, Sonic, Nöjesguiden, Lokko, Gradvall
Lyssna: Officiell MySpace, LastFM
Jag tycker att det där gamla progressiva Genesis har väldigt litet att göra med the week that was. Peter Gabriel hade slutat för länge sen när Genesis började med massa plate-reverb på trummorna.
Som proggare tycker jag också att generaliseringar som ingenjörsmusik känns lite 2006. Jag tänker att per definition så är väl allt från Boards of Canada till The Locust progressiv musik idag. Alltså musik som på ett eller annat sätt vill vara nyskapande.
Kul att du köpte Selling England by the Pound, det är en av mina absoluta pop-plattor genom the tider.
“No, Phil Collins is only a drummer to me”
- Robin Sommarström
//Magnus L
Nej, du tycker väl inte det, du som verkligen älskar progg. Samtidigt förstår jag inte riktigt vad det är du hänger upp dig på, för jag jämför ju egentligen inte “Selling England…” med The Week That Was-plattan. Jag kallade den “Hounds of Love” i indierockversion, vilket är en mindre haltande likhet.
Ta inte det där med ingenjörsmusik så allvarligt, Magnus. Det är inte illa menat. Och dessutom syftar jag, som sagt, inte på ditt favvo-Genesis när jag skriver det. Genesis är ju mer lajv, liksom. The Week That Was, däremot, känns lite som ingenjörsmusik.
Boards of Canada och The Locust är jätteprogg. Jag skriver under på det.
Jag tog inte illa upp och jag menar inte att det skulle vara en förolämpning mot Genesis musik att bli liknad med the week that was, jag tycker bara att de varken musikaliskt eller på något annat plan har så mycket gemesamt. föruotom att de kommer från England och gjort skivor med genomgående tema.
Var du har fått det i från att jag älskar progg förstår jag inte.
Det med ingenjörsrock tycker jag nog egentligen är rätt kul, och ska jag vara helt ärlig så är det en term jag också slänger mig med. Jag anmärkte nog bara på det för skojs skull. “Man” är väl ganska understimulerad när “man” surfar på nätet.
Förlåt att jag lät snäsig, Magnus. Jag vet inte riktigt var det kom ifrån.
Sedan gjorde jag misstaget att anta att du älskade progg. Man ska aldrig anta.
Apropå rockar: vad kommer efter ingenjörsrocken? Docentrocken? Professorsrocken? Jag tror ändå att jag föredrar städrocken, när allt kommer omkring.
Kul diskussion! Även om progrocken här kanske inte omgevs av enbart posivita ord så försöker ni iallafall identifiera den. Jag kämpar hårt med att få min musiksmak (Genesis, Gentle Giant, Jethro Tull och andra övervintrade grejer) definierad utan att behöva gå genom den svenska proggen, som likt den brittiska
prog(g)envisserligen har en fin förankring i folkmusiken men som dessvärre är alldeles för politisk för en småborglig åttiotalist som jag.