Se där – ett hiphopalbum som inte skapar kramp i fast-forward-fingret! Jag hade nästan gett upp hoppet, men så kommer Detroitsonen Black Milk med sin tredje fullängdare och visar var det där blåa skåpet ska stå. “Tronic” är något så ovanligt som ett riktigt smutsigt, funkigt, jordigt, stökigt, bängligt jävla superlativ till platta. Från de retro-futuristiska Giorgio Moroder-syntharna i “Bounce” och “The Matrix” via de upphackade breakbeatsen i, kanske inte helt lyckade, “Give the Drummer Sum” till de svajiga soulsamplingarna i “Try” – det mesta är riktigt innovativt, fast med en Adidas lite halvstampandes i traditionalism. En lysande blandning av gammalt och nytt tänk, lite i samma mindset som tidiga Wu-Tang men kanske allra mest i samma anda som salig J Dilla utan att vara plagierat eller ens lånat.

Jämförelsen med Jay Dee känns dessutom rätt trist och uppenbar – Detroit, ryggsäck, ryckiga beats och lo-fi-syntljuden förenar förvisso de tu, men Black Milk har ögonen på dansgolvet i första hand och på samplern i andra hand. Faktum är att jag sällan kommer på mig själv att tänka Jay Dee. Snarare slås jag betydligt oftare av hur klubbigt och, på något baklänges sätt, poppigt det faktiskt låter. Lyssna bara på popdängan “Losing Out” med underskattade Royce Da 5’9.

Milk är däremot inte någon stor MC, men för det mesta håller det ändå ihop. Han har en hygglig flow, en bra röst och öra för hookar, även om hans rhymes lämnar en hel del att önska. Tur då att han omger sig med topphundar som tidigare nämnda Royce, Pharaohe Monch och Sean Price.

Jag ska inte utge mig för att vara någon expert på hiphop, tvärtom är jag rätt novis. Dessutom uppskattar jag oftare riktigt korkad smuts från Södern framför sådan här duktig ryggsäcksindie. “Tronic” slår dock an en sträng som vibrerar så mina taniga små pojkskinkor dallrar som Jell-O. Svettigt bra.

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Dagens Skiva, Rap Life (pfft…)
Ladda ner: “ELEC Mixtape“

Jag säger det direkt: jag har inte hört ett skvatt av kanadensiska indiepopparna Stars tidigare output, som synes vara hyfsat diger, så jag kan verkligen inte dra några som helst paralleller till gamla meriter. Lite snabbt googlande berättar iallafall att de verkar vara rätt poppis i hemlandet, att en av medlemmarna heter något så fantastiskt roligt som Torquil, samt att de ligger på hippa bolaget Arts & Crafts (som f.ö. släpper bland annat Feist, Broken Social Scene och löjligt duktiga The Dears).

Likheterna med ovan nämnda artister slutar dock där. Stars nischar istället in sig någonstans mellan sena Field Mice (om man vill vara lite snäll) och The Postal Service (om man vill vara lite dum). Med andra ord lite twee, lite electro, lite emo. Det ligger något Prefab Sproutskt över melodierna; släktskapet med Everything But The Girl är ganska påtagligt; jag inbillar mig att jag hör lite av Cocteau Twins luftiga släpighet i flera av låtarna, och ibland är man inne på Junior Boys trädgård och snokar.

Det är ljuvligt vackert, på det stora hela. Man kan sakna lite sälta, och när Amy Millans väna, på gränsen till efterblivna, flickröst tar över i vissa låtar blir det så gulligt att man ser nallar. Men jag uppskattar det. Det blir aldrig irriterande, aldrig sökt eller forcerat. Låtarna är starka utan att för den delen vara “hittiga”. Lite grann som Junior Boys, faktiskt, i att man kommer på sig själv att nynna strofer då och då utan att känna sig som att man sjunger någon jävla Darin-dänga.

Smart också att göra en EP. De sex spåren gör att det aldrig blir tråkigt och att det känns ganska varierat, trots att det rör sig om ganska små åthävor och skillnader när man börjar nagelfara låtarna. Det man kan önska sig, som sagt, är lite mer smuts, skit och distortion. Och vad är dealen med alla dessa tjejer som sjunger som vore de fullproppade med valium och självförakt? Det är en nice effekt, visst, men det känns inte särskilt unikt längre. Och så var det ju förstås bandnamnet. Hur fan tänkte de? Å andra sidan har jag diggat Fuck Buttons en hel del, och där snackar vi ju om ett av de muppigare namnen på väldigt länge.

Det kanske låter som att jag är lite pissljummen inför Stars elektroniska emoballader, men faktum är dock att EP:n “Sad Robots” är ett av mina trevligare inköp i år. Det är sex låtar som både är snygga, finurliga och fingerknäppsinducerande, och det min vän, det är ett riktigt gott betyg.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, Pitchforks recension
Lyssna: MySpace, Secreta Musica

Med ett namn som Deerhunter och en albumtitel som “Microcastle” är det lätt att dra förhastade musikaliska slutsatser utan att höra en enda ton. Jag tänkte Tyskland, minimal techno och total anonymitet. Och så rör det sig i själva verket om ett svårt shoegazingskadat gäng från amerikanska södern, beväpnade med effektpedaler, allierade med folk som Calvin Johnson och Animal Collective och under ledning av bokstavsbarnet Bradford Cox.

Deerhunter är egentligen den ultimata retromusiken. På samma sätt som Jimmy Page tog med sig den folk- och bluesmusik han hörde som liten pilt och egentligen bara elektrifierade den som vuxen, tar Cox och hans pojkgäng med sig en kartong 90-talsindie och vrider upp disten lite extra. Det är inte direkt utveckling, det är i sanning inte särskilt originellt, det är inte precis nyskapande. Men det är kul, lite nostalgiskt och ändå tillräckligt uppdaterat för att kännas fräscht. Just nu.

Brandon Cox älskar Pixies “Doolittle”, han har antagligen lyssnat på Swervedrivers första två skivor mer än vad som är nyttigt, och hans exemplar av “Isn’t Anything” är troligtvis nästan helt nednött. Referenser till Brian Enos knaspop från”Here Come The Warm Jets” och Velvet Underground finns bara där för att Deerhunter inte helt skall drunkna i ekon av skiftet från 80- till 90-tal.

Men jag är ju egentligen likadan. Den musiken var den bästa jag kunde tänka mig under några år på nittiotalet. “Son of Mustang Ford” var min väckarklocka, “Velouria” min godnattsaga, och när jag hörde namnet Kevin Shields fick jag svår handsvett. När jag själv började skriva poplåtar fanns de elementen där både som sporrar och ok, och det tog flera år innan jag riktigt kunde slita mig loss. Inte för att jag någonsin kom särskilt långt iallafall, men så var det och så kändes det.

Det är nog därför jag känner mig så upplyft när de första tonerna av “Cover Me (Slowly)” ljuder i mina iPodlurar. Det tar mig tillbaka till något jag en gång var, en gång levde mitt i, en gång tyckte var det bästa som någonsin skapats. Lite som jag inbillar mig att pånyttfödda kristna tänker på sin frälsning. Fast förresten, det var en usel och lite obehaglig liknelse. Äh, vad fan. Låt stå.

Det är inte en helgjuten platta. Lite för många låtar är lite för långsamma och malande, lite för många melodier är lite för svävande och eteriska, lite för mycket är lite för mycket. Samtidigt är dock det mesta en trip down melody lane som inte känns sentimental eller eftertänksam, utan kul och framåt och faktiskt lite spännande. Som det där gamla snacket om att man bara minns det roliga och inte allt det såsiga som faktiskt också var. Jag vill inbilla mig att låttiteln “Saved By Old Times” i slutet av albumet refererar till just det.

Mats Ömalm

Mer: Officiell blogg, MySpace, Pitchfork review, HD, Nöjesguiden
Lyssna: “Heatherwood” (från förra albumet “Cryptograms”, 2007)