Text & musik: Mats Ömalm

Med ett namn som Deerhunter och en albumtitel som “Microcastle” är det lätt att dra förhastade musikaliska slutsatser utan att höra en enda ton. Jag tänkte Tyskland, minimal techno och total anonymitet. Och så rör det sig i själva verket om ett svårt shoegazingskadat gäng från amerikanska södern, beväpnade med effektpedaler, allierade med folk som Calvin Johnson och Animal Collective och under ledning av bokstavsbarnet Bradford Cox.

Deerhunter är egentligen den ultimata retromusiken. På samma sätt som Jimmy Page tog med sig den folk- och bluesmusik han hörde som liten pilt och egentligen bara elektrifierade den som vuxen, tar Cox och hans pojkgäng med sig en kartong 90-talsindie och vrider upp disten lite extra. Det är inte direkt utveckling, det är i sanning inte särskilt originellt, det är inte precis nyskapande. Men det är kul, lite nostalgiskt och ändå tillräckligt uppdaterat för att kännas fräscht. Just nu.

Brandon Cox älskar Pixies “Doolittle”, han har antagligen lyssnat på Swervedrivers första två skivor mer än vad som är nyttigt, och hans exemplar av “Isn’t Anything” är troligtvis nästan helt nednött. Referenser till Brian Enos knaspop från”Here Come The Warm Jets” och Velvet Underground finns bara där för att Deerhunter inte helt skall drunkna i ekon av skiftet från 80- till 90-tal.

Men jag är ju egentligen likadan. Den musiken var den bästa jag kunde tänka mig under några år på nittiotalet. “Son of Mustang Ford” var min väckarklocka, “Velouria” min godnattsaga, och när jag hörde namnet Kevin Shields fick jag svår handsvett. När jag själv började skriva poplåtar fanns de elementen där både som sporrar och ok, och det tog flera år innan jag riktigt kunde slita mig loss. Inte för att jag någonsin kom särskilt långt iallafall, men så var det och så kändes det.

Det är nog därför jag känner mig så upplyft när de första tonerna av “Cover Me (Slowly)” ljuder i mina iPodlurar. Det tar mig tillbaka till något jag en gång var, en gång levde mitt i, en gång tyckte var det bästa som någonsin skapats. Lite som jag inbillar mig att pånyttfödda kristna tänker på sin frälsning. Fast förresten, det var en usel och lite obehaglig liknelse. Äh, vad fan. Låt stå.

Det är inte en helgjuten platta. Lite för många låtar är lite för långsamma och malande, lite för många melodier är lite för svävande och eteriska, lite för mycket är lite för mycket. Samtidigt är dock det mesta en trip down melody lane som inte känns sentimental eller eftertänksam, utan kul och framåt och faktiskt lite spännande. Som det där gamla snacket om att man bara minns det roliga och inte allt det såsiga som faktiskt också var. Jag vill inbilla mig att låttiteln “Saved By Old Times” i slutet av albumet refererar till just det.

Mats Ömalm

Mer: Officiell blogg, MySpace, Pitchfork review, HD, Nöjesguiden
Lyssna: “Heatherwood” (från förra albumet “Cryptograms”, 2007)