by Mats Ömalm | November 16th, 2008
Jag säger det direkt: jag har inte hört ett skvatt av kanadensiska indiepopparna Stars tidigare output, som synes vara hyfsat diger, så jag kan verkligen inte dra några som helst paralleller till gamla meriter. Lite snabbt googlande berättar iallafall att de verkar vara rätt poppis i hemlandet, att en av medlemmarna heter något så fantastiskt roligt som Torquil, samt att de ligger på hippa bolaget Arts & Crafts (som f.ö. släpper bland annat Feist, Broken Social Scene och löjligt duktiga The Dears).
Likheterna med ovan nämnda artister slutar dock där. Stars nischar istället in sig någonstans mellan sena Field Mice (om man vill vara lite snäll) och The Postal Service (om man vill vara lite dum). Med andra ord lite twee, lite electro, lite emo. Det ligger något Prefab Sproutskt över melodierna; släktskapet med Everything But The Girl är ganska påtagligt; jag inbillar mig att jag hör lite av Cocteau Twins luftiga släpighet i flera av låtarna, och ibland är man inne på Junior Boys trädgård och snokar.
Det är ljuvligt vackert, på det stora hela. Man kan sakna lite sälta, och när Amy Millans väna, på gränsen till efterblivna, flickröst tar över i vissa låtar blir det så gulligt att man ser nallar. Men jag uppskattar det. Det blir aldrig irriterande, aldrig sökt eller forcerat. Låtarna är starka utan att för den delen vara “hittiga”. Lite grann som Junior Boys, faktiskt, i att man kommer på sig själv att nynna strofer då och då utan att känna sig som att man sjunger någon jävla Darin-dänga.
Smart också att göra en EP. De sex spåren gör att det aldrig blir tråkigt och att det känns ganska varierat, trots att det rör sig om ganska små åthävor och skillnader när man börjar nagelfara låtarna. Det man kan önska sig, som sagt, är lite mer smuts, skit och distortion. Och vad är dealen med alla dessa tjejer som sjunger som vore de fullproppade med valium och självförakt? Det är en nice effekt, visst, men det känns inte särskilt unikt längre. Och så var det ju förstås bandnamnet. Hur fan tänkte de? Å andra sidan har jag diggat Fuck Buttons en hel del, och där snackar vi ju om ett av de muppigare namnen på väldigt länge.
Det kanske låter som att jag är lite pissljummen inför Stars elektroniska emoballader, men faktum är dock att EP:n “Sad Robots” är ett av mina trevligare inköp i år. Det är sex låtar som både är snygga, finurliga och fingerknäppsinducerande, och det min vän, det är ett riktigt gott betyg.
Mats Ömalm
Mer: Officiell hemsida, Pitchforks recension
Lyssna: MySpace, Secreta Musica