För snart ett år sedan skrev jag om kalassamlingen “Rumble In The Jungle”, en klase med jungle- och ravebreakbeats från det tidiga 90-talet, och uttryckte väl, låt säga, en ganska ohälsosam fäbless för slarviga kakburkstrumsamplingar och raggavokalister. Det är något jag fortfarande står för. Och det är därför jag blir så lycklig och barnsligt exalterad av dubsteppojken Zombys hyllning till 15 år gammal dansmusik.

Å ena sidan kan man hävda att det är en lysande pastich och ett kul initiativ. Å den andra kan man tycka att det är ett hopplöst daterat sound som kanske borde ha lämnats därhän. Jag kan se båda sidorna. För mig finns det dock en tredje aspekt, om man skiter i analys och teori, och det är att det helt enkelt låter så sjukt läckert! Musiken slår an någon särskilt resonant sträng hos mig, och jag kan liksom inte skaka av mig att någonstans i denna röriga hybrid av raspiga breakbeats, sirener och plastig syntbas finns det något som betyder något.

Sedan att musiken är så genuint brittisk på ett alldeles oefterhärmligt sätt är förstås ytterligare en selling point hos en anglofil som mig. Det låter verkligen blöt askkopp, taskig elförsörjning, dåliga tänder och piratradio. Jo, jag är helt införstådd med att detta, för den oinvigde, kan låta rätt vrickat. Om du, som jag, någon gång i ditt liv köpt en munkjacka för tvåtusen spänn enbart för att James Lavelle hypade märket i ett nummer av Mixmag från 1998 – ja, då behöver jag inte förtydliga någonting mer.

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Pitchfork, Digfi

Något är det med nästan-legenden Scarface. Både bra och dåligt. Det känns som att han släpper en grym platta om året, men som i princip ingen bryr sig om. Istället hyllar vi Musse Pigg-rappare som Lil Wayne (som i och för sig medverkar på “Emeritus”, men stjäl knappast showen) och Young Jeezy, talanglösa snorungar med oinspirerade beats men med en hel, likaledes talanglös, bloggosfär bakom sig.

Fast samtidigt kanske Scarface får skylla sig själv. För det första är han bitter. För det andra är han gammal – nästan 40 – och borde ha lagt av på riktigt (som han hotat med så många gånger förr). Och för det tredje vill ingen längre lyssna på hans tirader om hur illa han och hans peeps i hooden blir behandlade, med bensinpriserna och kriget och läkemedelsindustrin som snor jobbtillfällen av hederliga knarklangare och allt det där.

Så varför skriver jag om “Emeritus” då? Därför att den är sjukt bra. Visst finns det lite halvhjärtade ögonblick, som samlagsvisan “High Note” till exempel (men missa inte den ultraostiga videon), men genomgående är det bara fett. Beats, rhymes and life. Hela paketet. Titeln “Emeritus” är liksom passande – Scarface är kanske inte den populäraste snubben i kåken, men han är kompetent utav bara fan och visar med all önskvärd tydlighet var det där blåa skåpet ska stå, bitch.´

Mats Ömalm

Mer: MySpace, Pitchfork, Lite bullshit på Kingsize