För snart ett år sedan skrev jag om kalassamlingen “Rumble In The Jungle”, en klase med jungle- och ravebreakbeats från det tidiga 90-talet, och uttryckte väl, låt säga, en ganska ohälsosam fäbless för slarviga kakburkstrumsamplingar och raggavokalister. Det är något jag fortfarande står för. Och det är därför jag blir så lycklig och barnsligt exalterad av dubsteppojken Zombys hyllning till 15 år gammal dansmusik.
Å ena sidan kan man hävda att det är en lysande pastich och ett kul initiativ. Å den andra kan man tycka att det är ett hopplöst daterat sound som kanske borde ha lämnats därhän. Jag kan se båda sidorna. För mig finns det dock en tredje aspekt, om man skiter i analys och teori, och det är att det helt enkelt låter så sjukt läckert! Musiken slår an någon särskilt resonant sträng hos mig, och jag kan liksom inte skaka av mig att någonstans i denna röriga hybrid av raspiga breakbeats, sirener och plastig syntbas finns det något som betyder något.
Sedan att musiken är så genuint brittisk på ett alldeles oefterhärmligt sätt är förstås ytterligare en selling point hos en anglofil som mig. Det låter verkligen blöt askkopp, taskig elförsörjning, dåliga tänder och piratradio. Jo, jag är helt införstådd med att detta, för den oinvigde, kan låta rätt vrickat. Om du, som jag, någon gång i ditt liv köpt en munkjacka för tvåtusen spänn enbart för att James Lavelle hypade märket i ett nummer av Mixmag från 1998 – ja, då behöver jag inte förtydliga någonting mer.
Mats Ömalm