Archive for February, 2009

Killar med spännande bagage

Feb 24

Ni som surfar in här med jämna eller ojämna mellanrum lägger förstås märke till att jag inte skriver så värst ofta. Det beror förstås på många olika orsaker, men den främsta är faktiskt att jag inte riktigt får tiden att räcka till. Det är inte så att jag bara slappar järnet, liksom. Nej, mista, jag har ju faktiskt ett heltidsjobb. Till skillnad från Pirate Bay-männen, verkar det.

Det är en intressant skara män, det där. Gottfrid Svartholm Warg, till exempel. Han har bland annat stått som ägare till en sajt som sålt drogen GBL. Han är också innehavare till sajten pedofil.se. “Vi hyllar det fria ordet”, har Svartholm sagt. Men ärligt talat, vad är det för en jävla människa? Han må se sig själv som en frihetskämpe. Själv tycker jag att han framstår som en rätt skrupellös skummis. Jag säger inte att han är det, men han verkar onekligen ha en ganska flexibel syn på saker och ting.

En annan i gänget står tydligen som domäninnehavare för en sajt som säljer falska körkort. Den medåtalade Carl Lundströms förflutna är ju ganska välkänt, med diverse kopplingar till högerextrema organisationer och en massa annat blaha blaha i ryggsäcken. Det finns en ganska intressant artikel om honom i 2008:s första nummer av tidningen Filter – och nu även på nätet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Personligen tror jag inte, och hoppas inte heller, att kvartetten fälls för det de står åtalade för. Samtidigt tycker jag att det är bra att veta vilka som står bakom Pirate Bay och vad de står för. I mångt och mycket tycker jag att de framstår som sina egna farligaste motståndare – de har alldeles för mycket smutsig byk för att på allvar ses som de frihetsälskare och kulturbefriare som de vill framstå som. Istället förs tankarna till ord som rättshaverister, skattesmitare och osympatiskt.

TPB-sympatisörerna ruschar i horder till gängets försvar, vilket är förståeligt. Om man delar piraternas ståndpunkter så ter det sig självklart. Men har man varit medvetna om grundarnas “kringutrustning”? Själv skulle jag tänka till både en och två gånger innan jag använde The Pirate Bay för mina fildelningsändamål. Men det är ju jag det.

Mats Ömalm

Filed Under: Diverse

Telefon Tel Aviv “Immolate Yourself”

Feb 6

Telefon Tel AvivKanske var det det lilla stynget i hjärtat när jag fick höra om medlemmen Charlie Coopers plötsliga dödsfall, 31 år gammal, som gjorde att jag kollade in Telefon Tel Avivs nya album. Måhända spelade jämförelserna med favoriterna M83 in. Det var i vilket fall som helst inte duons tidigare alster som väckte mitt köpintresse. Tvärtom tyckte och tycker jag att såväl “Fahrenheit Fair Enough” från 2001 och den nu fem år gamla uppföljaren “Map of What Is Effortless” var ganska intetsägande och trista. Meriterna som remixare åt bl.a. Nine Inch Nails är inte heller mycket att hänga i min julgran.

Oavsett anledning är jag glad att jag gav “Immolate Yourself” en chans. Inte glad för att musiken på något sätt skulle vara upplyftande, för tro mig kompis, det är den inte. Tvärtom låter det vemodigt, uppgivet och ganska ensamt. Om du förstår vad jag menar. Jag tycker att det är vackert. Det får mig att tänka på nattliga resor, sömnlöshet, avsked. Ja, det där sistnämnda, jag vet inte riktigt hur affekterat det är med tanke på Coopers frånfälle. I vilket fall som helst slår det an en sträng hos mig som gör att jag har lyssnat på plattan rakt igenom tre gånger bara i förmiddags.

Rytmerna, ljuden, arrangemangen påminner mig om bolagskamraten Apparat och i viss mån även Modeselektor, minus dubinfluenserna. De svävande sångmelodierna kommer direkt ur shoegazingencyklopedin (vi kan väl slå till med Slowdive, när vi ändå namedroppar för glatta livet). Jämförelserna med M83 känns väl lite sisådär, däremot. Visst, jag kan se att görs till viss del, men en stor skillnad är att TTA:s kalla ljudlandskap inte tycks innehålla ett enda organiskt instrument. Inte så mycket som ett gitarrplink, inte ett tamburinslag, inte ens en stråksampling så långt örat kan höra. I love it. Det låter fantastiskt passande. Det låter som technons grundtanke: maskiner som pratar med varandra.

Anyhow. “Immolate Yourself” är årets första riktiga överraskning, årets första platta som jag kanske tar mig med mig ända till december, och samtidigt årets första riktigt tråkiga bekantskap. Ja, i och med dödsfallet, förstås. Nu är med all förmodan Telefon Tel Avivs saga över. Det svider. Inte bara för att världen förlorat ännu en talang från toppåret 1977, utan även för att duon äntligen gjort en kalasplatta. Jag hade velat höra mer. Jag hade velat se dem live. Det blir aldrig som man tänkt sig. Och för familjen är det orättvist. Men tack iallafall.

Nyckelspår: “M”, “Helen of Troy” och “You Are The Worst Thing In The World”.

Mats Ömalm

Mer: CBS2 Chicago om Cooper, officiell hemsida, MySpace, Nöjesguiden, GP
Ladda ner: “Helen of Troy” (spinner.com)

Filed Under: Musik

Bra för att vara svenskt

Feb 5

Först av allt: nej då, du har inte kommit fel. Jag ringde in Simon och Tomas och deras jyckar och bad dem utföra lite piffing på sajten. Hoppas ni gillar den nya looken. Men så till saken:

Franke - Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett MönsterSVENSKT #1: Har lyssnat igenom Frankes nya platta “Det Krävs Bara Några Sprickor För Att Skapa Ett Mönster” några gånger nu, och kan inte riktigt bestämma mig. Borta är TJ&MC-komplexet och är ersätt med något som mest kan liknas vid avig rockabilly. I “Exil Riktas Inåt” och “Hur Landet Ligger” är det lite postpunkfeeling, men mest är det riktigt brötig mansrock som dominerar albumet.

Jag har svårt att artikulera vad jag tycker, både mentalt och skriftligt. Antingen är det mästerligt, och då kommer jag inse det om ett par veckor. Eller så är det vad det låter som just nu: Wilmer X minus det P4-mässiga, och med aningen bättre smak, stil och pretentioner.

Jonathan JohanssonSVENSKT #2: Jonathan Johansson var jag otroligt ointresserad av för bara ett par veckor sedan, men nu måste jag faktiskt erkänna att radiohalvhitten “En Hand I Himlen” och dess b-spår “Innan Vi Faller” är helt lysande. I början fick jag bara Ratata-vibbar av den, på helt fel sätt. “Innan Vi Faller” dras fortfarande med lite Mauro-baciller, men det ger nog sig, skulle jag tro. Dessutom är The Sound of Arrows remix av “En Hand…” kanske den bästa omstöpning av en svensk artist jag har hört sedan D’Malicious skruvade till Koops “Baby”.

OSVENSKT: Så vill jag även slå ett slag för soulcroonern Anthony Hamiltons platta “The Point of It All”. Den är inte helgjuten, men större delen av den är faktiskt bland det bättre som dykt upp i genren på väldigt länge. Hamilton har dessutom fått ordning på dynamiken och växlar otvunget och snyggt mellan falsett och djup loverbaryton. Och så känns det så avslappnat och ärligt rakt igenom, även om jag inser att de epiteten får det att låta tristare än en snöstorm på midsommarafton. Men det är bara… nice, liksom. Majsigt. “I Did It For Sho”, till exempel, är så lenare än vispad grädde med pärlemor.

Annars känns musiksläppen allmänt lite slappa just nu. Det kanske är därför jag mest har återbesökt gammalt junk från Joe Jackson (som jag ber att få återkomma till lite mer utförligt framöver), The Dwarves (som fortfarande generar mig med sitt snusk), The Jones Girls och Ry Cooder. Ja, jag börjar väl bli vuxen till sist. Förundras också lite över att Kelis inte är större. Jag har lyssnat på “Get Along With You” från hennes första platta flera gånger idag och det är en av de senaste 10 årens allra vackraste låtar.

Och med det sagt: ajöss och tack för fisken, Lux Interior. Jag har aldrig varit något Cramps-fan, men visst fan var de en frisk industrifläkt?

Mats Ömalm

Mer om Franke: DN.se, HD.se, Nöjesguiden, Sonic, SvD.se
Mer om Jonathan Johansson: Nerikes Allehanda, MySpace, YouTube, Nöjesguiden
Mer om Anthony Hamilton: DN.se, Dagens Skiva, Metro, Sonic, SvD.se

Filed Under: Musik