by Mats Ömalm | February 6th, 2009
Kanske var det det lilla stynget i hjärtat när jag fick höra om medlemmen Charlie Coopers plötsliga dödsfall, 31 år gammal, som gjorde att jag kollade in Telefon Tel Avivs nya album. Måhända spelade jämförelserna med favoriterna M83 in. Det var i vilket fall som helst inte duons tidigare alster som väckte mitt köpintresse. Tvärtom tyckte och tycker jag att såväl “Fahrenheit Fair Enough” från 2001 och den nu fem år gamla uppföljaren “Map of What Is Effortless” var ganska intetsägande och trista. Meriterna som remixare åt bl.a. Nine Inch Nails är inte heller mycket att hänga i min julgran.
Oavsett anledning är jag glad att jag gav “Immolate Yourself” en chans. Inte glad för att musiken på något sätt skulle vara upplyftande, för tro mig kompis, det är den inte. Tvärtom låter det vemodigt, uppgivet och ganska ensamt. Om du förstår vad jag menar. Jag tycker att det är vackert. Det får mig att tänka på nattliga resor, sömnlöshet, avsked. Ja, det där sistnämnda, jag vet inte riktigt hur affekterat det är med tanke på Coopers frånfälle. I vilket fall som helst slår det an en sträng hos mig som gör att jag har lyssnat på plattan rakt igenom tre gånger bara i förmiddags.
Rytmerna, ljuden, arrangemangen påminner mig om bolagskamraten Apparat och i viss mån även Modeselektor, minus dubinfluenserna. De svävande sångmelodierna kommer direkt ur shoegazingencyklopedin (vi kan väl slå till med Slowdive, när vi ändå namedroppar för glatta livet). Jämförelserna med M83 känns väl lite sisådär, däremot. Visst, jag kan se att görs till viss del, men en stor skillnad är att TTA:s kalla ljudlandskap inte tycks innehålla ett enda organiskt instrument. Inte så mycket som ett gitarrplink, inte ett tamburinslag, inte ens en stråksampling så långt örat kan höra. I love it. Det låter fantastiskt passande. Det låter som technons grundtanke: maskiner som pratar med varandra.
Anyhow. “Immolate Yourself” är årets första riktiga överraskning, årets första platta som jag kanske tar mig med mig ända till december, och samtidigt årets första riktigt tråkiga bekantskap. Ja, i och med dödsfallet, förstås. Nu är med all förmodan Telefon Tel Avivs saga över. Det svider. Inte bara för att världen förlorat ännu en talang från toppåret 1977, utan även för att duon äntligen gjort en kalasplatta. Jag hade velat höra mer. Jag hade velat se dem live. Det blir aldrig som man tänkt sig. Och för familjen är det orättvist. Men tack iallafall.
Nyckelspår: “M”, “Helen of Troy” och “You Are The Worst Thing In The World”.
Mats Ömalm
Mer: CBS2 Chicago om Cooper, officiell hemsida, MySpace, Nöjesguiden, GP
Ladda ner: “Helen of Troy” (spinner.com)
Lite förundrad varför du ej gillar NIN. Vad är det som inte får dig styv när de gäller hans musik? Jag gillar the downward spiral och skivan efter. Sedan tappade jag bort dem lite.
Nämen, det är nog det att NIN låter både degenererade OCH slickade. Jag kan ta antingen eller, men inte både och. Fast jag vet inte. Jag blir väl bara inte styv.