Jag har lyckats radera en massa kommentarer. Verkar inte gå att återskapa. Japp, jag är helt otroligt klantig innan dagens första kopp kaffe, och borde egentligen förbjudas att utföra datarelaterade sysslor så pass tidigt.
Bevittnade en fantastisk konsert med Fever Ray i lördags. Förutom att musiken var helt spot-on så var ljushowen härligt Jean-Michel Jarre-kitschig med sin lasershow. Och jag älskade en av bandmedlemmarnas meterhöga huvudbonad. Däremot verkar NSD:s vikarierande nöjesredaktör inte ha fattat ett skvatt. Som vanligt. Hennes okunskap inom så många områden går mig på nerverna på ett alldeles särdeles påtagligt sätt. Jag skulle gärna utveckla mitt resonemang, men det får bli vid ett senare tillfälle när jag har vaknat till. Kurirens utsända (och tillika nöjesredaktör) verkar däremot ha fattat galoppen.
Oh well. Mer på ett tag.
Mats Ömalm
Min kompisplatta heter “
Afghan Whigs har ofta orättvist klumpats ihop med 
Det finns ett engelskt ord, swagger, som är lite svåröversättligt men som perfekt beskriver Greg Dullis rock. Självsäkert, nästan skrytsamt, kaxigt och med någon sorts inneboende cool ungefär. Ja, jag nöjer mig med det. Sådant finns det iallafall tunnland av i andraspåret “My Enemy”, med ett av indierockens hårdaste gitarriff, och i knark- och våldseposet “Honky’s Ladder”:
Och så handlar det om fula saker, dåliga hemligheter, saker som tär och förstör. Det är iallafall vad jag inbillar mig att sista spåret “Faded” handlar om. Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: är det något han kan, Greg Dulli, så är det att avsluta en platta på ett sätt som gör att man ligger och flämtar, alldeles torr i munnen och svettig om handflatorna, när sista tonen klingat ut. “Faded” är precis en sådan avslutning. Från sitt nedtonade pianointro och sina nästan hoppfulla, förtroendeingivande första rader, till den sista desperata, elektriska urladdningen och den avslutande varningen:
Jag förstår att man vill utvecklas, att man måste hitta sin egen väg, och att man skall följa sitt eget hjärta. Det är bara trist att Joe Jackson och jag ville så väldigt olika. “Look Sharp!” och “I’m The Man” är, för mig iallafall, två av det sena 70-talets allra bästa och mest jämna album. Låtmässigt överträffar de det mesta från perioden – endast utmanade av Costello och ett par-tre artister till – och produktionen har med sitt torra, enkla och tajta sound stått som förebild för otaliga 
Som nämnts tidigare gick Jackson med “Beat Crazy” djupare in i de jamaicanska influenser som på de tidigare albumen mest varit antydningar eller närmast gimmickar. Låtarna är inte alls lika starka som förut, men det metalliska, vibrerande och suggestiva soundet är ändock ballt och hade i mitt tycke varit en mer spännande väg att gå. Naturligtvis har det att göra med mitt monumentala ointresse för jazzpop och evergreens, men även om Joe Jacksons jazziga u-balle förvisso var oväntad hade en vokal dubplatta, till exempel, varit betydligt mer progressiv och intressant, om än logisk och måhända lite förutsägbar. Och framförallt, för min del, betydligt mer uppskattad.
Trodde jag först, alltså. Efter att ha hittat ett litet namngivet landmärke lyckades jag klura ut att området var Nagorno-Karabach, och att dess nationella tillhörighet är lite diffus. Det är ockuperat av Armenien, men tillhör förvisso Azerbajdjan rent formellt, fast invånarna (som till största delen är armenier) tycks vara rätt inne på det här med självständighet. Det hela verkar aningen rörigt, faktiskt.
Hela premissen med denna lilla, glesbefolkade icke-stat fick mig dock att vilja boka en weekend till huvudstaden Stepanakert. Det finns otroligt lite information om staden, och inte ens invånarantalet är säkerställt. Mellan tummen och armbågen verkar det vara runt 40000 pers – ungefär som Piteå – men är alltså bara en uppskattning. Redan där blir jag peppad. Så mystiskt, så outforskat, så spännande!
Nu ska jag ju villigt erkänna att jag har en fetisch för rätt skruvade ställen – Kaliningrad (eller Königsberg som en del kallar det) är ett drömresemål, enbart för möjligheten att få se det urfula Sovjeternas Hus, till exempel. Att jag någonsin skulle ta mig till Nagorno-Karabach är väl lika sannolikt som att det skulle börja regna köttätande ekollon över Arktis. Men jag gillar att fantisera om dessa slitna, knasiga, avlägsna samhällen, som förmodligen är helt avskyvärda att leva i på många sätt. Karabach är plågat av många års konflikter, och är med all sannolikhet sjukt fattigt. Dessutom lever man trots allt under eldupphör – inte permanent fred. Med andra ord inte någon vidare grogrund för myspys och gynnsamma relationer sinsemellan.