Text & musik: Mats Ömalm

Firman jag jobbar för har en hel del verksamhet i den del av världen som kallas Eurasien. Varför det kallas så kan man faktiskt ifrågasätta lite, med tanke på att Eurasien de facto till största delen ligger pretty fucking far från Europa och ganska solklart i västra Asien.

I vilket fall som helst satt jag och glodde på en karta över regionen häromdagen i ett arbetsrelaterat ärende. Där, mitt emellan ett hyfsat öde ingenmansland och ett annat till synes glesbefolkat dito, hittade jag ett av gränslinjer inramat område. Till skillnad från knasländerna Armenien i väster och Azerbajdjan i öster tycktes denna plätt sakna inte bara vattendrag och sjöar, utan även städer, samhällen och byar. Faktum är att landytan, som är försumbart större än Närke, helt tycktes sakna allt som kännetecknar ett land. Shit, den saknade till och med ett namn på kartan!

Trodde jag först, alltså. Efter att ha hittat ett litet namngivet landmärke lyckades jag klura ut att området var Nagorno-Karabach, och att dess nationella tillhörighet är lite diffus. Det är ockuperat av Armenien, men tillhör förvisso Azerbajdjan rent formellt, fast invånarna (som till största delen är armenier) tycks vara rätt inne på det här med självständighet. Det hela verkar aningen rörigt, faktiskt.

Detta lilla presumtiva halv-rike syns dock ha en del svårigheter framför sig i sin strävan mot nationell suveränitet och världssamfundets erkännande. Till att börja med är det bara tre andra “länder” som hittills har gått med på det tänkta upplägget. Varför citationstecken, undrar du förstås? Tja, de tre som hittills lämnat sitt erkännande är nämligen Abchazien, Sydossetien och Transnistrien. Tre “stater” som än så länge i stort sett bara är erkända av varandra, med andra ord. Tuffa puckar, kompisar.

Hela premissen med denna lilla, glesbefolkade icke-stat fick mig dock att vilja boka en weekend till huvudstaden Stepanakert. Det finns otroligt lite information om staden, och inte ens invånarantalet är säkerställt. Mellan tummen och armbågen verkar det vara runt 40000 pers - ungefär som Piteå - men är alltså bara en uppskattning. Redan där blir jag peppad. Så mystiskt, så outforskat, så spännande!

Bilder från staden visar närmast folktomma gator och massiva betongklossar till hus, men också en närmast grekisk lummighet och vackra, gröna alléer. Statyn som föreställer Tatik och Papik (mormor och morfar) utanför Stepanakert har ett intressant och, i alla fall för en lekman som mig, ovanligt formspråk. Det måste vara ett särdeles intressant folk som smäller upp en sådan pjäs.

Nu ska jag ju villigt erkänna att jag har en fetisch för rätt skruvade ställen - Kaliningrad (eller Königsberg som en del kallar det) är ett drömresemål, enbart för möjligheten att få se det urfula Sovjeternas Hus, till exempel. Att jag någonsin skulle ta mig till Nagorno-Karabach är väl lika sannolikt som att det skulle börja regna köttätande ekollon över Arktis. Men jag gillar att fantisera om dessa slitna, knasiga, avlägsna samhällen, som förmodligen är helt avskyvärda att leva i på många sätt. Karabach är plågat av många års konflikter, och är med all sannolikhet sjukt fattigt. Dessutom lever man trots allt under eldupphör - inte permanent fred. Med andra ord inte någon vidare grogrund för myspys och gynnsamma relationer sinsemellan.

Men jag är så fascinerad av detta område, och vill alltså slå ett slag för Nagorno-Karabach. Kan vi inte gå ihop ett gäng, boka in oss på det finaste hotellet i Stepanakert, göra en rundresa i regionen, besöka den tämligen förfallna historiska staden Şuşa och bara ha det skönt? Det skulle kännas fint i lilla hjärtat att hjälpa detta lilla icke-rike att få igång en schysst turismindustri. Kanske kan vi sedan börja besöka andra hippa resmål som Tiraspol i Transnistrien och Tqvartjeli i Abchazien. Vad sägs? Avsparken har skett - tar du passningen?

Mats Ömalm