Text & musik: Mats Ömalm

Jag har länge tänkt skriva något om Joe Jackson, en skön snubbe som aldrig riktigt slagit igenom och som alltid liksom stått i skuggan av andra samtida artister. Han har aldrig varit tillräckligt punk för punkarna, inte tillräckligt pop för popparna, inte tillräckligt snygg för modsen och inte tillräckligt jämn för den breda massan. Lite grann som Elvis Costello. Ja, min husgud alltså. De har en hel del likheter. Förutom kanske vad gäller kontoutdraget och antalet träffar på Google.

Man kan inte undgå att höra likheterna mellan Joe Jacksons och Elvis Costellos första två album, “Look Sharp!” och “I’m The Man” respektive “My Aim Is True” och “This Year’s Model”. Faktum är att de är så stilmässigt lika att enda sättet att egentligen skilja dem åt är att aktivt söka efter olikheter. I korta drag kan man definiera dessa ungefär så här: Jackson är argare, trubbigare och duktigare på piano, medan Costello pyntar sina produktioner med mer krås, är mer litterär och uppenbart gitarrist i första hand. I övrigt skulle det kunna vara fyra skivor av en och samma artist.

Det är vid båda artisternas tredje album som vägen delar sig. Jacksons “Beat Crazy” är starkt influerad av dub, ska och reggae. Costellos “Armed Forces” antyder i vilken riktning han är på väg - mot en mer orkestrerad, raffinerad form av låtskrivande. Båda gör förvisso lite oväntade manövrar inför sina nästkommande album: Costello gör “Get Happy”, som till stor del består av stompig r&b (men även innehåller intrikata poporiginal som “New Amsterdam”), medan Jackson gör en platta med uteslutande swing- och jumpbluesmusik av folk som Cab Calloway och Louis Armstrong. Costello bjuder, i retrospekt, inte på några större överraskningar på de kommande 8-9 albumen. Jackson, däremot, uppvisar inte ett spår av de ska- och new wave-manér som var så närvarande på de tre första albumen, när skivan “Night and Day” släpps 1982.

Den arga, unga satirikern med ena foten i punken och den andra i klassisk pop är som bortblåst i låtar som “Breaking Us In Two” och “A Slow Song”. Joe Jackson har snöat in på Cole Porter och blivit förälskad i sitt keyboard. Albumet i sin helhet är absolut inte dåligt, och med salsainspirerade “Steppin’ Out” får han dessutom en av sina största hits. För min del är han däremot urtråkig härifrån och framåt, och jag kan inte direkt påstå att jag uppvärderat “Jumpin’ Jive” nämnvärt heller genom åren. Frågar du mig så anser jag att han sköt sig själv i foten.

Jag förstår att man vill utvecklas, att man måste hitta sin egen väg, och att man skall följa sitt eget hjärta. Det är bara trist att Joe Jackson och jag ville så väldigt olika. “Look Sharp!” och “I’m The Man” är, för mig iallafall, två av det sena 70-talets allra bästa och mest jämna album. Låtmässigt överträffar de det mesta från perioden - endast utmanade av Costello och ett par-tre artister till - och produktionen har med sitt torra, enkla och tajta sound stått som förebild för otaliga brittiska pubrockalbum. Dessutom uppvisar låtmaterialet en oöverträffad bredd. Med allt från snabba, kaxiga popexplosioner som “Got The Time” (senare plankad av New York-thrasharna Anthrax) via poppärlor som “Geraldine & John” och superhitten “Is She Really Going Out With Him” till nedtonade ballader och reggae- och skanummer. De snabbare och mer desperata låtarna, som t.ex. “One More Time” och “On Your Radio”, har lämnat sina spår i modern musik. Graham Coxons soloplatta från härom åren var marinerad i Jacksons två första (och i och för sig en hel del Slits, men ändå). Staccatoriffen hörs igen i Franz Ferdinands mindre punkfunkiga grejer. Jacksons ande lever i Pete Dohertys lurigare ackordvändningar. Ja, han finns både här och där. Och jodå - kräkpillret Gessle duplicerade t.o.m. debutalbumets titel till genombrottsplattan med sitt vämjeliga Roxette…

Det skall dock sägas att Joe Jackson inte är rädd för musikaliska tvärvändningar. När han tröttnat på de slickade jazztonerna vände han sig till den klassiska musiken istället, fusionerade den med poptoner och blandade in lite folk och country. Med albumet “Symphony No. 1″, som släpptes av Sony Classical, lät han rock- och jazzmusiker spela upp hans klassiska verk. Och så, för några år sedan, kom plattan “Volume 4” med ett återförenat Joe Jackson Band, i samma stil som de tre första plattorna! Tyvärr inte med samma angelägenhet eller udd som back in the day, men likväl med bibehållen känsla för musik i gränslandskapet mellan punk, pop och ska. Låtmaterialet tangerar knappt tredje albumet “Beat Crazy”, men inte så värst mycket mer. Uppföljaren “Rain” kom häromåret, och var marginellt vassare.

Som nämnts tidigare gick Jackson med “Beat Crazy” djupare in i de jamaicanska influenser som på de tidigare albumen mest varit antydningar eller närmast gimmickar. Låtarna är inte alls lika starka som förut, men det metalliska, vibrerande och suggestiva soundet är ändock ballt och hade i mitt tycke varit en mer spännande väg att gå. Naturligtvis har det att göra med mitt monumentala ointresse för jazzpop och evergreens, men även om Joe Jacksons jazziga u-balle förvisso var oväntad hade en vokal dubplatta, till exempel, varit betydligt mer progressiv och intressant, om än logisk och måhända lite förutsägbar. Och framförallt, för min del, betydligt mer uppskattad.

Dessutom - det är inte “Body and Soul” eller “Laughter & Lust” du hör i yngre generationers musik. Det är “Look Sharp!” och “I’m The Man”.

Mats Ömalm (som verkar ha blivit en riktig gubbe)

Se & hör: “I’m The Man“, “One More Time“, “Steppin’ Out“, “Is She Really Going Out With Him?” (live hos Jools Holland)