Text & musik: Mats Ömalm

Alla har vi en sådan där skiva som liksom alltid hänger kvar. En kompisplatta, liksom. Sällan är det ens uttalade favoritskiva. Ibland tillhör den inte ens en genre som man normalt lyssnar på. Som en bekant till mig, som normalt lyssnar nästan uteslutande på punk och hardcore, och vars favoritband är mangel som Big Black och Minor Threat. Hans kompisplatta är Linda Ronstadts “Heart Like a Wheel” från 1974, en platta som i mitt tycke är en ganska såsig samling versioner av bland annat Dan Penn- och James Taylor-låtar. Det finns ingen logik i det hela, om du frågar mig alltså, men han hävdar att han åtminstone ett par-tre gånger om året plockar fram plattan och liksom bara lever i den. Och så har det varit i minst 10-12 år, säger han. Jag förstår ju precis vad han menar. Jag är ju likadan.

Min kompisplatta heter “Black Love“, Ohiobandet Afghan Whigs femte platta och kulmen på deras 15-åriga (eller 12-åriga, beroende på hur man ser det) karriär. Det är en platta som jag var tvungen att ge åtminstone 4-5 lyssningar innan jag övertygades om att det faktiskt inte var helt värdelöst. Ytterligare 4-5 lyssningar senare var “Black Love” det enda jag lyssnade på morgon, middag, kväll. Jag upptäckte hela tiden något nytt. Och däckades om och om igen av den känslomässiga bredd, ytliga cool och avgrundsdjupa svärta som frontmannen Greg Dulli och hans kamrater frammanade.
Med tiden skulle jag komma att se vilken transformering bandet gjorde från sitt första egenfinansierade, och ganska Replacements-skadade, debutalbum 1988 till det som jag nu anser vara deras mästerverk (om uttrycket tillåts).

Afghan Whigs har ofta orättvist klumpats ihop med grungeerans trögbenta hårdrock, främst kanske på grund av sitt samröre med skivbolaget SubPop i Seattle, på vilket bandet släppte två album och en EP i skiftet runt 80- och 90-talet. Det är ganska långt från sanningen. Tvärtom rör det sig om närmast Neil Youngsk rock med soul- och r&b-anstrykning. Iallafall på “Black Love”, men det är å andra sidan nästan den enda skivan med Whigs som man måste ha.
Föregångaren “Gentlemen” är en i många stycken utmärkt platta, med briljanta låtar som “What Jail Is Like” och “Debonair”, men är inte i närheten vad gäller detaljrikedom, djup och material.
Efterföljaren och sista plattan “1965″ är biffigare, snuskigare och elakare. Dessa är dock egenskaper som nästan enbart fäller den. Visst finns det kalaslåtar som “66″, “Crazy” och blåsorgien “John the Baptist” (som kanske är 1998 års bästa låt), fast lika mörk och mystisk som “Black Love” är den bara inte.

Det lyriska svartsinnet och självdestruktiviten har alltid funnits där. Redan på andra albumet “Up In It” från 1990 fanns låtar som “Hated” och “Amphetamines and Coffee”: öppna sår till ett r&b-komp. Eller den bistra, uppgivna förloraren som talar i “Turn On The Water” från “Congregation”:

“Carry me out deep into the ocean
Save me a prayer and let me over the side
Untie the boat and turn on the water
I’m gone, i’m gone, i’m gone”

Soulen kom tidigt, den också. Den fanns där som ett litet frö redan på “Up In It” och “Congregation”, började slå ut på “Gentlemen”, och var en hel jävla blombänk på “Black Love”. I låtar som “Double Day” och “Blame, Etc” är den kaxig, arg och farlig. I “Step Into The Light” och fantastiska epilogen “Faded” tillbakalutad, melankolisk och ödesmättad. Men så finns ju grundstenen, rocken, förstås alles närvarande. För rock är det till syvende och sist likförbannat, oavsett hur mycket recensenter och tyckare framhåller soulinfluenserna.

Det finns ett engelskt ord, swagger, som är lite svåröversättligt men som perfekt beskriver Greg Dullis rock. Självsäkert, nästan skrytsamt, kaxigt och med någon sorts inneboende cool ungefär. Ja, jag nöjer mig med det. Sådant finns det iallafall tunnland av i andraspåret “My Enemy”, med ett av indierockens hårdaste gitarriff, och i knark- och våldseposet “Honky’s Ladder”:

“Got you where I want you motherfucker,
I got five up on your dime.
And if you wanna peep on something,
peep what I got stuck between your eyes
/../
Caught you while you waited
for your boy to come
and fix you up again”

Ja, sådär kan han låta, den gode Dulli. Även om swaggern väl främst finns i leveransen och rytmen blandas den upp med en destruktivitet och ett självhat som stundtals saknar motstycke. När han inte hatar sig själv så hatar han någon annan gränslöst.

Och älskar han någon så gör han det som vore de båda huvudaktörer i en noirfilm (eller porrfilm, men det lämnar vi därhän tillsvidare).

“And as we ride
away into the countryside,
I feel as though i must confide
There is a cost.
When you say
‘Now we got hell to pay’,
don’t worry, baby, that’s okay
I know the boss”
(”Going to Town“)

Och så handlar det om fula saker, dåliga hemligheter, saker som tär och förstör. Det är iallafall vad jag inbillar mig att sista spåret “Faded” handlar om. Jag har sagt det förut, men det tåls att sägas igen: är det något han kan, Greg Dulli, så är det att avsluta en platta på ett sätt som gör att man ligger och flämtar, alldeles torr i munnen och svettig om handflatorna, när sista tonen klingat ut. “Faded” är precis en sådan avslutning. Från sitt nedtonade pianointro och sina nästan hoppfulla, förtroendeingivande första rader, till den sista desperata, elektriska urladdningen och den avslutande varningen:

“That secret’s gonna kill you
In the end
It’s gonna kill
You”

Han sjunger det sista ordet, you, med en alldeles särskild emfas.

Som sagt: den här plattan är speciell för mig. Många har svårt att ta sig förbi att Greg Dulli inte alltid sjunger helt rent, eller att gitarrerna är alldeles särdeles spretiga, eller svordomarna, eller de lösa låtstrukturerna. Det finns en massa hinder. Tar man sig bara förbi dem så är jag säker på att fler skulle inse Afghan Whigs storhet. Låtskatten må vara en acquired taste, men den är både diger och fantastisk. Låter det för bra för att stämma?

“And if i scream, overkill
I’m in this over my head.
Or whisper sweet, baby please,
I must have meant what i said”
(”Bulletproof“)

Jag säger inte att de var världens bästa rockband. Men de var bland de 2-3 bästa under 90-talet.

Mats Ömalm

Live: “Honky’s Ladder“ hos Conan O’Brian, “Blame, Etc” på 120 Minutes (passa på att kolla in utifall även de försvinner!)
Videor: “Honky’s Ladder“, “Going to Town”
Relaterat: The Gutter Twins, Twilight Singers (MySpace)