I sedvanlig Ömalmsk ordning kommer lite reflektioner kring ett par album som släpptes redan för ett par månader sedan, men som jag inte kommit mig för att skriva om förrän nu. Vilket innebär är du kanske redan har hört dem, dissat dem och ignorerat dem. Eller så gillar du dem och tycker att undertecknad är jordens segaste tönt som är så långt efter. I bästa fall har du inte hört varken den ena eller den andra, och har alltså en påse riktigt goa bitar att plöja igenom.
Åldrande musikskribenter tycks slå på den allra största trumman varje gång Neko Case eller någon av hennes vänner släpper något nytt. Jag vet inte varför, men jag tror att de är lite kära i henne. Det är i och för sig lätt att förstå om man ser på Musikjournalistens ålder (30-50), utseende (utmärglad alternativt småplufsig och lite uttänkt sjavig) och sociala kompetens (en fyra på en tiogradig skala). Neko Case är ju trots allt vuxen, men inte för gammal. Tjusig, men inte för snygg. Tuff, men till synes lite sårbar. Sexig, men inte vulgär. Och hennes röst indikerar att hon röker som en musikjournalist: två paket om dagen är för mjäkpottor – det här gänget går igenom två tändare om dagen (tack för den, salig Bill Hicks).
Därmed inte sagt att senaste skivan “Middle Cyclone” är dålig – långt ifrån, för guds skull. Men den är onekligen lite överskattad. Eller kanske lite jämntjock. Samtidigt finns det helt otroliga spår på den. Sparks-covern “Never Turn Your Back On Mother Earth” är alldeles ljuvligt utmärkt. “Magpie in the Morning” snuddar vid Café Norrköping-mys, men håller sig på rätt sida strecket och minner bitvis om Mark Eitzels finaste stunder. Hon gör Tant Raffa-rock på ett förnämligt sätt i “People Got a Lot of Nerve”, framstår som en modern Patsy Cline i vackra “Don’t Forget Me”, och sjunger “Red Tide” med sådan dynamik att man snubblar på sina egna fötter.
Hon har en magnifik röst, Neko. Hon sjunger som Stevie Nicks alltid velat, men aldrig riktigt kunnat. Eller i princip lika majsigt som någonsin Kirsty MacColl. Det är väl så nära på perfektion som det går. Men, som sagt, synd att materialet utslaget över hela albumet blir aningen långtråkigt. Den där riktiga urladdningen saknas, och svärtan blir aldrig riktigt svart.
Även kanadensiska indierockarna Faunts skulle ha tjänat på att göra en EP istället för ett helt album. För gosse, vilken EP “Feel. Love. Thinking. Of.” skulle kunna ha blivit.
Bandet gör charmerande New Ordersk popmusik uppblandad med pillande indiegitarrer: stökig, men aldrig skränig. Lite oordnad, bara. Problemet med sådan här musik, och det finns ju en hel del band inom ungefär samma spektrum, är att den alltför ofta fokuserar på balla synthookar och dansanta beats istället för att bestå av starka medlodier. Där urskiljer sig Faunts genom ovanligt starka låtar. Jag får intrycket att man faktiskt skrivit låten innan man börjat programmera och skruva i elektroniken. Till skillnad, som sagt, från många av sina genrefränder.
Exempel på sådana självklara hits är snygga “It Hurts Me All The Time” och “Light Are Always On”, som griper tag i en med sina tidiga-Cure-vibbar. Titelspåret är dämpat, nedtonat och monotont, men samtidigt engagerande, vackert och upplyftande. Hur fanken det nu går ihop. Och där har du dina highlights. Plus ett par till.
Ofta blir det lite, well, trist och förutsägbart. Men lika ofta hajar man till och får den där fan-vad-bra-känslan. Den smyger vanligtvis på när bandet lämnar halva New Order på parkeringsplatsen och istället åker iväg med halva Pale Saints. Då blir det drömskt, vemodigt, vackert.
Två halvbra album, således. Helt olika sinsemellan. De borde ha gjort en split-LP. Eller så laddar ni ner valfria spår från något skönt ställe. Jag rekommenderar emusic.com för Ipreds och utbudets skull.
Mats Ömalm