Ju äldre jag har blivit, desto mer rastlöst tycks mitt sökande efter musikaliska kickar ha blivit. Under en period av, säg, 6-7 år betade jag av i stort sett varenda musikalisk genre som kommit till sedan andra världskriget. Bebop – check. Krautrock – check. Boogiedisco – check. Digital dub – check. Power violence – check. Och så vidare. Ad infinitum. In absurdum. Det blev någon sorts tävling med mig själv att hitta det bästa av allt som jag aldrig förut hade hört. Det blev också något sorts sökande efter den minsta gemensamma nämnaren – något som jag kunde relatera till utan att för den skull ha någon historia med.

Mycket av detta var fantastiska bekantskaper som jag utan tvekan kan plocka upp idag, imorgon, om fem år, och fortfarande gå igång på. En hel del förlorade sin gnista ganska omgående. Och så finns det så klart vad-fan-var-det-jag-tänkte-moment. Sanningen är att jag nog har ungefär två flyttkartonger fyllda av vad-fan-var-det-jag-tänkte uppe på vinden.

När jag blev krasslig för några år sedan och fick spendera en hel del i en sjukhussal började jag, av orsaker jag både förstår och inte förstår, att söka mig tillbaka till den musik jag gillade som snorunge, tonåring och ung vuxen. Den musiken består i tur och ordning av 1) gitarrer, 2) lite fler gitarrer och 3) jättemycket gitarrer. Ett tag hade jag hörlurar på mig ungefär 18 timmar om dygnet, kanske mer. Och i dessa lurar hördes det fler snabba licks, fuzzade solon, grötiga riff och rykande Marshallstackar än vad som egentligen borde vara nyttigt.

Det var väl en tillfällig nyck, gissar jag. Det har planat ut. Och praise the lord för det. När man på fullt allvar kan lyssna på smörbyttan Brad Paisley och hans plastiga countryrock bara för att han “är så sjuuukt grym på chicken pickin’” eller uppskatta hopplösa Joe Walshs soloplattor för att han “har så sjuuukt grym ton” är det dags att ta sina vitaminer, ringa en terapeut och get a fucking grip.

Det har förstås inte hindrat mig från att återfalla lite grann då och då. Mountains “Climbing!” och Robin Trowers “Bridge of Sighs” snurrade bara härom veckan. Imorse tog jag ur ena hörlursploppen för att lyssna speciellt på Malcolm Youngs kompspel på “Hells Bells”. Och för inte så länge sedan satt jag en kväll på ett hotellrum och researchade exakt vilken utrustning Jimmy Page använde på Led Zeppelins första…

Fördelen med allt detta överkonsumerande av kukig gitarrrock är förstås att jag på nytt lärt mig att sålla, och åter fått lite grepp om vad som är faktisk kvalitet, och vad som bara är slöseri av studiotid, strängar och sponsorpengar. Nackdelen är att jag trots allt vant mig vid en viss nivå av gitarrekvilibrism, vilket gör att jag kan ha lite svårt att acceptera exempelvis Libertines sjaviga lir eller Mick Taylors fladdriga vibrato. Trots att det passar perfekt in i sammanhanget. Jag är inte riktigt där än, igen.

Och med det sagt: det är förbannat synd att man missade Journey på Sweden Rock!

Mats Ömalm

Våren 2009 har bjudit på en nästan oförskämt ljuvlig flora av ny musik. De riktigt helgjutna albumen har kanske lyst med sin frånvaro, men på låtfronten har man närmast bländats. Jag har tyvärr varit aningen för upptagen för att lägga ut längre orationer men tänkte, för att visa att jag iallafall existerar på samma planet som dig, tipsa (eller påminna) om några spår som inte bör missas så här inför försommarens grillorgier.

The Radio Dept – “David”
Världens bästa skåningar ger ifrån sig ett livstecken. Världens bästa livstecken, dessutom. Shoegazen från förra albumet “Pet Grief” och krautindien från förra årets EP “Freddie and the Trojan Horse” har kastats all världens väg. “David” låter nästan som Ian Brown solo, fast tusen gånger bättre än något den apkungen hittills har presterat. Bäst av allt är förstås att den tills vidare kan laddas ner helt gratis från theradiodept.com!

Gui Boratto – “No Turning Back” och “Azzurra” (från albumet “Take My Breath Away”)
De här två spåren utgör det kvartalsgamla albumets mitt- och höjdpunkter. Den förra är en fjäderlätt technobakelse med New Order-anstrykning, medan “Azzurra” låter som om Juan Atkins lånat Bob Hunds synthar. Den här sortens musik ska väl egentligen inte vara vacker, utan sikta på dansgolvet och lämna pretentionerna åt någon annan. Gui Boratto verkar tycka precis tvärtom. Länk: DN.se

The Crocodiles – “I Wanna Kill” och “Refuse Angels” (från albumet “Summer of Hate”)
The Crocodiles kommer från södra Kalifornien och ser lite smågulliga ut. De låter som att de kommer från helvetet och ser ut som kattungsätande methmissbrukare. I “I Wanna Kill” gör de sitt bästa för att frammana Phil Spectors ondska framför ett berg av Marshallstackar och fuzzboxar. Jodå, det låter ungefär som Jesus and Mary Chains “Darklands”. “Refuse Angels” är en rundgångsorgie med ena foten på en stapel av Gun Club-plattor och den andra på Jim Reids huvud. Länk: Spin.com

Great Northern – “Houses” (från albumet “Remind Me Where the Light Is”)
Egentligen är hela albumet otippat solitt, men ska jag välja ett spår från denna Kalifornienduos ganska slickade album så blir det denna rocker. Min ena hjärnhalva säger att det här är vanlig Tant Raffa-rock med obehagliga grungetendenser, om än habil och välgjord sådan. Min andra säger åt mig att skita i det – hon sjunger fantastiskt och det är jävligt rivigt och lite Arcade Fire-aktigt. “Houses” funkar på flera plan, och antagligen både på kommersiell och alternativ radio. Lite som ett indie-Fleetwood Mac. Lite, alltså. Länk: eMusic

Lindström & Prins Thomas – “Cisco” (och nästan varenda annan låt från albumet “II”)
Visst, cosmic disco-trenden kanske är över, men när man hör hur det verkligen ska göras så kvittar det liksom. Studio får ursäkta, men det här är rymdfärder bortom det mesta. Egentligen hade jag kunnat plocka ut vilket enskilt spår som helst, men väljer för enkelhetens skull inledande “Cisco”, med sina Manuel Göttsching-gitarrer, sin funkbanjo (jo!) och suggestiva italofeeling. Självfallet byggs den upp på ett ytterst spännande sätt under dryga nio minuter. Årets platta so far! Länkar: Feedelity (MySpace)

Mats Ömalm