by Mats Ömalm | June 8th, 2009
Ju äldre jag har blivit, desto mer rastlöst tycks mitt sökande efter musikaliska kickar ha blivit. Under en period av, säg, 6-7 år betade jag av i stort sett varenda musikalisk genre som kommit till sedan andra världskriget. Bebop - check. Krautrock - check. Boogiedisco - check. Digital dub - check. Power violence - check. Och så vidare. Ad infinitum. In absurdum. Det blev någon sorts tävling med mig själv att hitta det bästa av allt som jag aldrig förut hade hört. Det blev också något sorts sökande efter den minsta gemensamma nämnaren - något som jag kunde relatera till utan att för den skull ha någon historia med.
Mycket av detta var fantastiska bekantskaper som jag utan tvekan kan plocka upp idag, imorgon, om fem år, och fortfarande gå igång på. En hel del förlorade sin gnista ganska omgående. Och så finns det så klart vad-fan-var-det-jag-tänkte-moment. Sanningen är att jag nog har ungefär två flyttkartonger fyllda av vad-fan-var-det-jag-tänkte uppe på vinden.
När jag blev krasslig för några år sedan och fick spendera en hel del i en sjukhussal började jag, av orsaker jag både förstår och inte förstår, att söka mig tillbaka till den musik jag gillade som snorunge, tonåring och ung vuxen. Den musiken består i tur och ordning av 1) gitarrer, 2) lite fler gitarrer och 3) jättemycket gitarrer. Ett tag hade jag hörlurar på mig ungefär 18 timmar om dygnet, kanske mer. Och i dessa lurar hördes det fler snabba licks, fuzzade solon, grötiga riff och rykande Marshallstackar än vad som egentligen borde vara nyttigt.
Det var väl en tillfällig nyck, gissar jag. Det har planat ut. Och praise the lord för det. När man på fullt allvar kan lyssna på smörbyttan Brad Paisley och hans plastiga countryrock bara för att han “är så sjuuukt grym på chicken pickin’” eller uppskatta hopplösa Joe Walshs soloplattor för att han “har så sjuuukt grym ton” är det dags att ta sina vitaminer, ringa en terapeut och get a fucking grip.
Det har förstås inte hindrat mig från att återfalla lite grann då och då. Mountains “Climbing!” och Robin Trowers “Bridge of Sighs” snurrade bara härom veckan. Imorse tog jag ur ena hörlursploppen för att lyssna speciellt på Malcolm Youngs kompspel på “Hells Bells”. Och för inte så länge sedan satt jag en kväll på ett hotellrum och researchade exakt vilken utrustning Jimmy Page använde på Led Zeppelins första…
Fördelen med allt detta överkonsumerande av kukig gitarrrock är förstås att jag på nytt lärt mig att sålla, och åter fått lite grepp om vad som är faktisk kvalitet, och vad som bara är slöseri av studiotid, strängar och sponsorpengar. Nackdelen är att jag trots allt vant mig vid en viss nivå av gitarrekvilibrism, vilket gör att jag kan ha lite svårt att acceptera exempelvis Libertines sjaviga lir eller Mick Taylors fladdriga vibrato. Trots att det passar perfekt in i sammanhanget. Jag är inte riktigt där än, igen.
Och med det sagt: det är förbannat synd att man missade Journey på Sweden Rock!
Mats Ömalm
Mountain! Jag trodde det var jag och en till som inte dött av hasch- och limrelaterade omständigheter som minns dem överhuvudtaget. Vi har lite olika syn på gitarrister och elgitarren märker jag men jag känner igen en själsfrände när jag ser han/henne i alla fall. Och du är en sådan.
Med det sagt: Libertines sjaviga spel är en av anledningarna till att jag älskar dem, I SYNNERHET deras växelspel som verkar gå endast på intuition. Och att de helt uppenbart lyssnat så myckt på Only Ones enornama gitarrer och blir så peppade att de glömmer att planka, de vill bara känna det där öset. Liksom. Gud vad dåligt rockjournalistiskt uttryckt. När jag kommer hem mailar jag annars en låt med Wilco, tidigare ett av rockens allra tråkigaste tråkmånsar. De tog in enån jazzgitarrist för nåt år sen och som han spelar: det är bättre än Television till och med. Inte alltid förstås, inget är bättre än Television och Tom Verlaine/Richard Lloyd tillsammans, men ibland så.