I likhet med ungefär 75% av all svenskar under 40 år såg jag förstås Henrik Schyfferts försvarstal till 90-talet. Ja, jag såg faktiskt den sista föreställningen på teve också. Jag hade inte tänkt orera så värst mycket om den faktiskt, men den fick mig iallafall att tillfälligt förenkla mina minnen av årtiondet. Det var ironi, illern Göran och grunge. “Ho ho ho, jooo, precis så var det!” Men det var det ju inte. Alls. När jag tänker efter så fick jag de facto en otroligt stor del av min musikbildning under de 10 åren. Om jag ska vara helt ärlig, och det ska jag naturligtvis, tror jag att mer än hälften av min skivsamling består av 90-talsmusik.

Det är ett bespottat årtionde (fast å andra sidan – vilket årtionde är inte det?), 90-talet. Ironi, illern Göran och grunge, som sagt. 16-procentig bankränta, Oasis vs Blur och pretentioner. Docklands, Hotmail och krig på Balkan. Jag hade två nummer för stora Dickies, meterlånga nyckelkedjor och bowlingskjorta. Blekte håret (jo, jag hade hår en gång i tiden) och vägrade kött. Dissade sport, läste fanzines och gick Enstaka kurser.

Ett arv från 90-talet är självfallet att jag sket fullständigt i de grejerna som spelade någon roll och istället ägnade mig åt tramset. Lite som Henrik Schyffert pekade på: vi var så självupptagna och ängsliga att vi bara larvade oss och ironiserade över våra föräldrar medan det pågick ett blodigt krig och etnisk rensning ett par hundra mil från våran landsgräns. Och vi gjorde inte ett skvatt åt det. Vilken brist i ens karaktär egentligen. Det tog mig mer än tio år innan jag satte mig ner och försökte ta reda på vad som hände i det forna Jugoslavien. Jag vet fortfarande löjligt lite. Bättring utlovas.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, så förlåt om jag fastnade i tjugohundratalistisk självrannsakan. I sann 90-talsanda tänkte jag faktiskt rada upp musiken som formade nittonhundratalets sista årtionde för mig istället för att fokusera på de allvarligare bitarna. Så ytligt. Så fresh.

Iallafall: allt var inte grunge. Väldigt lite var grunge. Grunge hände ju egentligen bara under några få år i början av årtiondet. Det var dessutom otroligt ointressant. 9 av 10 band var dessutom gamla hårdrocksakter som bytte kläder och färg på gitarrerna. Och, med något enstaka undantag som jag inte ens kommer på, var de alldeles särdeles usla. Jag vet inte om man kan räkna Quicksand som grunge – min fru skulle nog göra det – men de var förstås fantastiska. Melvins? Ja, kanske. Fast ändå inte. Helmet? Nja.

Nej, ska vi snacka 90-tal så vill jag nog illustrera det med denna Spotify-spellista (helt grungefri):
http://open.spotify.com/user/matsomalm/playlist/3ri7hsHHpkuz5PYzGqWSdr

1. Mogwai “Yes! I Am A Long Way From Home”
2. Wilco “Via Chicago”
3. Sonic Youth “Dirty Boots”
4. Stereolab “Ping Pong”
5. A Tribe Called Quest “Award Tour”
6. My Bloody Valentine “Only Shallow”
7. Elliott Smith “Bottle Up And Explode!”
8. Daft Punk “Revolution 909″
9. Spiritualized “Come Together”
10. Paul Weller “Wild Wood”
11. OutKast “Return Of The G”
12. Air “Kelly Watch The Stars”
13. Yo La Tengo “Sugarcube”
14. Wu-Tang Clan “Protect Ya Neck”
15. Beastie Boys “Gratitude”
16. Notorious B.I.G. “Machine Gun Funk”
17. Guided By Voices “Sad If I Lost It”
18. Belle & Sebastian “Get Me Away From Here I’m Dying”
19. DJ Shadow “Organ Donor”
20. Poison Idea “Just To Get Away”

Det fanns förstås massvis mer. Jag kan lätt plocka ut 50 låtar som finns på Spotify, och 50 till som inte gör det. Det mesta, känns det som, saknas. Typ Jawbox, Drive Like Jehu och Fugazi. De La Soul, Boards of Canada och Shy FX:s “Original Nuttah”. Första Sunny Day Real Estate och allt med Shellac. Grejer på K Records. “Going Black Again”. För att inte tala om det som jag glömt bort för tillfället, men som jag minns i anden.

Hur var ditt 90-tal?

Mats Ömalm

Andra musiknyheter: 80-talets riders är tillbaka och 90-talets höjdpunkt lever fortfarande (DN.se), Världsförbättrarna skitar ner (SvD.se), Napstergrundaren vill hänga med Pirate Bay (ComputerSweden/IDG)

Sommar och semester innebär för rätt många av oss pocketdeckare, glada anthems på boomboxen och rosévin i bersån. För mig, som just avslutat semestern, visade sig vädret alltför ofta från sin allra tristaste sida. Vilket å andra sidan gav mig tillfälle att lyssna in mig på några av den sena vårens och tidiga sommarens lite mer knepiga skivsläpp. Jag tänkte passa på att tipsa om fyra stycken som var en skön kontrast till all trist sunshine reggae och irriterande sliskiga 80-talscovers.

Andreas Tillianders album “Show” låter bitvis otippat poppigt och ganska läckert. Framförallt är malande technoinstrumentalen “No Fleetwood No Mac” en schysst stänkare, och även vokalspåret “Caught in a Riot” tillsammans med New Moscow är vemodigt snygg, om än på gränsen till synthig. Du vet, lite kall och stolpig. Liksom. Däremot är det omtalade samarbetet med Jocke Berg, “Arlanda”, en riktig stinker. Först trodde jag att Berg gjorde en parodi på sig själv, men jag blir allt mer rädd för att det faktiskt är på allvar. Helt enligt gängse förväntningar är Andreas Tilliander som bäst när han spelar Detroitkortet i dansgolvsrökare som “Wasted Dance”, eller tar fram brus- och ekomaskinerna i “Stay Downer”. Då känner jag mig hemma igen.
Lyssna/se: “Caught in a Riot”

Brus och eko är annars Kevin Martins paradnummer, och han drar fram tonvis av det under sitt alias King Midas Sound. Senaste tolvan på Hyperdub innehåller tre bastunga nummer, med a-sidans andra spår “Ting Dub” som höjdpunkt. Till upphackade, fragmenterade elektroniska reggaerytmer låter han sina maskiner spräcka, knorra, frasa, klicka och dista tills man tror att något faktiskt är trasigt i hörlurarna. På ett förbaskat bra sätt, förstås.
Lyssna: bleep.com/hyperdub

Trasigt låter det definitivt inte om elektronikern Monolakes senaste alster “Atlas-Titan”. Däremot låter det avigt, stressat, dissonant och nästan ondskefullt. Från att tidigare ha lånat både en och två saker från kompisarna i Basic Channel har Robert Henke, som han egentligen heter, nu mejslat fram något alldeles eget. Något som gränsar både till dub, techno och jungle, men som inte för den skull är endera. A-sidans “Atlas” är en snabb, olycksbådande sak som får mig att tänka på “Blade Runner”, övergivna industrifastigheter och seriemördare. Andra låten “Titan” är minimal och atmosfärisk, och går förstås inte heller att dansa till om man är normalt funtad.
Lyssna: Monolake downloads

På tal om Basic Channel så har ju ena halvan av duon en alldeles förtjusande fyraspårs EP ute nu. “Vertical Ascent” heter Moritz Von Oswald Trios debutplatta, och precis som väntat är den helt briljant. Von Oswald har slagit sig ihop med själafränderna Vladislav Delay och Max Loderbauer, lämnat sin brusiga utrustning hemma, och skapat något som låter mer slipat och skarpt än något han gjort tidigare. Det rör sig mer om ljudkonstruktioner än riktiga låtar, men någonstans långt där bakom kan man med lite god vilja höra sambarytmer, Miles Davis “On the Corner” och krautrock. Det mesta är förstås dränkt i ekostudsar och rymdklang. Repetitionen är hypnotisk. Avstampet är house och techno, men här finns ingen ansats till att göra klubbmusik överhuvudtaget. Ja, det skulle vara en mycket märklig klubb isåfall. Låtarna är som kortast över sju och en halv minut, och som längst nästan en kvart. De är fulla av detaljer, små snillrika infall, gnistrande percussion och en formlöshet som är oerhört befriande. Ibland närmar man sig nästan konstmusik, och det är knappast insmickrande. Som i “Pattern 2″. Det är fantastiskt bra. Men som sagt: vänta dig inga arenarefränger. Vänta dig inga naturliga ljud överhuvudtaget, förresten.
Missa förresten inte intervjun med strokedrabbade Von Oswald i The Wire!
Lyssna: Adventures in Modern Music (stream på thewire.co.uk, sista spåret)

Tro dock inte att jag har blivit helt betagen i rassel och sprak. Framöver tänkte jag försöka skriva några rader om The Antlers förtvivlade deppepos “Hospice“, Subways krautorgie “II” och kanske lite om Sonic Youths senaste, inte rakt igenom lysande, album “The Eternal“. Och så försöker jag lära mig att uppskatta Little Feat. Har köpt “Dixie Chicken” och försöker förstå. Fast det kan ju lika gärna bli så att jag skriver om Kiss istället. Eller Billy Idol. Eller vad som helst. Vi får se. Ha det så mysigt.

Mats Ömalm

Andra aktuella länkar om musik: Festivalerna backar (SvD), Lökig panflöjt (Sydsvenskan), Kammarorkestern i Zürich (Cap&Design)

Det är väl lika bra att tuta i sitt eget horn eller slå på sin stora trumma direkt: jag var med i Norrbottens-Kuriren i veckan (se länk till artikel i slutet av texten). Så var det sagt. Och det är väl lika bra att erkänna att det sprutade in en massa bränsle i mitt redan uppblåsta ego. Inte minst för att min överdrivet orakade nuna fick pryda hela jäkla B-delens framsida. Jag må kanske inte vara så värst vacker, men man fick iallafall en helsida. Wham bam.

I vilket fall som helst nämnde jag i intervjun att jag mest lyssnat på Free på sista tiden, vilket när jag tänker efter inte är helt sant. Men strunt samma. Jag har hursomhelst lagt några timmar på denna snopprockande orkesters två magnum opus: den lysande “Fire and Water” från 1971 och “Heartbreaker” från 1973. Faktum är att jag har nagelfart båda verken, skrivit ner insiktsfulla synpunkter och reflektioner och verkligen funderat över hela klabbet. Jag ville förmedla kvaliteter hos bandet som går bortom radiorockklassikern “All Right Now”, som brukar vara en av de få Free-låtar som gemene man har hört.

Och så hittar jag inte anteckningarna.

Det är egentligen ovidkommande, för jag lyssnar ju inte på musik – och framförallt inte på übermanlig kåtrock med bluesinslag – för att skriva om den. Däremot är det lite surt, för jag älskar verkligen de två plattorna och tyckte att jag kommit upp med några riktigt saftiga och snajsiga formuleringar. Sådana som skulle få alla att hoppa in i närmaste skivbutik, eller logga in på CDON eller iTunes, eller dra ner någon schysst torrent (och jag rekommenderar förstås inte det sistnämnda, kids) och bara liksom toktanka classic rock. Så det var lite snöpligt.

Vad jag ville säga var iallafall detta: om man kan ta sig förbi den första hinnan av testosteronstinn juckgroove finns det ganska mycket att älska med Free. Inte minst den underskattade Paul Rodgers fantastiska blåögda soulröst. Eller Andy Frasers utsökta, melodiska basspel. Skrapar man bara lite till upptäcker man en autentisk blueskänsla och en uppenbar kärlek till brittisk folk. Redan vid första lyssningen till “Fire and Water” noterar man också hur minimalistiska men samtidigt fylliga arrangemangen är, och hur den klara, spröda produktionen lyfter fram kraften och svänget i musiken. “Heartbreaker” är smutsigare, stökigare och mer pretentiös, men innehåller också flera av de absolut bästa låtar som bandet spelade in.

Om vi skall nämna någon svaghet finns det egentligen bara en. Och det gör lite ont, för man skall ju inte tala illa om de döda. Men så här är det: gitarristen Paul Kossoff har egentligen väldigt lite att komma med. Han är en habil och grooveig, om än lite tråkig, kompgitarrist. Som sologitarrist är han inte på något sätt speciell. Tyvärr är det som sådan som han brukar framhållas, och det övergår mitt förstånd lite grann. I de få låtar han medverkar på “Heartbreaker” är han bitvis rent utsagt förskräcklig. Det gör mig faktiskt lite ledsen, för jag vill verkligen gilla killen och hans tragiska öde (han dog en drogrelaterad död 1976), men när det låter så illa som det faktiskt gör på slutet går det liksom inte att se mellan fingrarna.

Trots det är det två helgjutna album vi snackar om. Jag kan inte låta bli att tänka på Free, både visuellt och musikaliskt, när jag ser och hör det fiktiva bandet Stillwater i filmen “Almost Famous”. Kanske främst för Jason Lees nästan väl uppenbara likhet med Paul Rodgers. Och det interna käbblandet. Men också förstås för soundet, en sorts blueshårdrock utan feta riff och stora åthävor. Bara bra gung, solida låtar och en ärlig, schysst sångare med lagom whiskeymarinerade stämband.

Men som sagt – jag har ju sumpat mina anteckningar, så den där texten om Free får väl vänta till en annan gång.

Mats Ömalm

Adress till artikeln i Kuriren: http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=4983811

Lyssna på Free (Spotify):
Free – Fire and Water Free – Heartbreaker