Det är väl lika bra att tuta i sitt eget horn eller slå på sin stora trumma direkt: jag var med i Norrbottens-Kuriren i veckan (se länk till artikel i slutet av texten). Så var det sagt. Och det är väl lika bra att erkänna att det sprutade in en massa bränsle i mitt redan uppblåsta ego. Inte minst för att min överdrivet orakade nuna fick pryda hela jäkla B-delens framsida. Jag må kanske inte vara så värst vacker, men man fick iallafall en helsida. Wham bam.

I vilket fall som helst nämnde jag i intervjun att jag mest lyssnat på Free på sista tiden, vilket när jag tänker efter inte är helt sant. Men strunt samma. Jag har hursomhelst lagt några timmar på denna snopprockande orkesters två magnum opus: den lysande “Fire and Water” från 1971 och “Heartbreaker” från 1973. Faktum är att jag har nagelfart båda verken, skrivit ner insiktsfulla synpunkter och reflektioner och verkligen funderat över hela klabbet. Jag ville förmedla kvaliteter hos bandet som går bortom radiorockklassikern “All Right Now”, som brukar vara en av de få Free-låtar som gemene man har hört.

Och så hittar jag inte anteckningarna.

Det är egentligen ovidkommande, för jag lyssnar ju inte på musik – och framförallt inte på übermanlig kåtrock med bluesinslag – för att skriva om den. Däremot är det lite surt, för jag älskar verkligen de två plattorna och tyckte att jag kommit upp med några riktigt saftiga och snajsiga formuleringar. Sådana som skulle få alla att hoppa in i närmaste skivbutik, eller logga in på CDON eller iTunes, eller dra ner någon schysst torrent (och jag rekommenderar förstås inte det sistnämnda, kids) och bara liksom toktanka classic rock. Så det var lite snöpligt.

Vad jag ville säga var iallafall detta: om man kan ta sig förbi den första hinnan av testosteronstinn juckgroove finns det ganska mycket att älska med Free. Inte minst den underskattade Paul Rodgers fantastiska blåögda soulröst. Eller Andy Frasers utsökta, melodiska basspel. Skrapar man bara lite till upptäcker man en autentisk blueskänsla och en uppenbar kärlek till brittisk folk. Redan vid första lyssningen till “Fire and Water” noterar man också hur minimalistiska men samtidigt fylliga arrangemangen är, och hur den klara, spröda produktionen lyfter fram kraften och svänget i musiken. “Heartbreaker” är smutsigare, stökigare och mer pretentiös, men innehåller också flera av de absolut bästa låtar som bandet spelade in.

Om vi skall nämna någon svaghet finns det egentligen bara en. Och det gör lite ont, för man skall ju inte tala illa om de döda. Men så här är det: gitarristen Paul Kossoff har egentligen väldigt lite att komma med. Han är en habil och grooveig, om än lite tråkig, kompgitarrist. Som sologitarrist är han inte på något sätt speciell. Tyvärr är det som sådan som han brukar framhållas, och det övergår mitt förstånd lite grann. I de få låtar han medverkar på “Heartbreaker” är han bitvis rent utsagt förskräcklig. Det gör mig faktiskt lite ledsen, för jag vill verkligen gilla killen och hans tragiska öde (han dog en drogrelaterad död 1976), men när det låter så illa som det faktiskt gör på slutet går det liksom inte att se mellan fingrarna.

Trots det är det två helgjutna album vi snackar om. Jag kan inte låta bli att tänka på Free, både visuellt och musikaliskt, när jag ser och hör det fiktiva bandet Stillwater i filmen “Almost Famous”. Kanske främst för Jason Lees nästan väl uppenbara likhet med Paul Rodgers. Och det interna käbblandet. Men också förstås för soundet, en sorts blueshårdrock utan feta riff och stora åthävor. Bara bra gung, solida låtar och en ärlig, schysst sångare med lagom whiskeymarinerade stämband.

Men som sagt – jag har ju sumpat mina anteckningar, så den där texten om Free får väl vänta till en annan gång.

Mats Ömalm

Adress till artikeln i Kuriren: http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=4983811

Lyssna på Free (Spotify):
Free – Fire and Water Free – Heartbreaker