Text & musik: Mats Ömalm

Sommar och semester innebär för rätt många av oss pocketdeckare, glada anthems på boomboxen och rosévin i bersån. För mig, som just avslutat semestern, visade sig vädret alltför ofta från sin allra tristaste sida. Vilket å andra sidan gav mig tillfälle att lyssna in mig på några av den sena vårens och tidiga sommarens lite mer knepiga skivsläpp. Jag tänkte passa på att tipsa om fyra stycken som var en skön kontrast till all trist sunshine reggae och irriterande sliskiga 80-talscovers.

Andreas Tillianders album “Show” låter bitvis otippat poppigt och ganska läckert. Framförallt är malande technoinstrumentalen “No Fleetwood No Mac” en schysst stänkare, och även vokalspåret “Caught in a Riot” tillsammans med New Moscow är vemodigt snygg, om än på gränsen till synthig. Du vet, lite kall och stolpig. Liksom. Däremot är det omtalade samarbetet med Jocke Berg, “Arlanda”, en riktig stinker. Först trodde jag att Berg gjorde en parodi på sig själv, men jag blir allt mer rädd för att det faktiskt är på allvar. Helt enligt gängse förväntningar är Andreas Tilliander som bäst när han spelar Detroitkortet i dansgolvsrökare som “Wasted Dance”, eller tar fram brus- och ekomaskinerna i “Stay Downer”. Då känner jag mig hemma igen.
Lyssna/se: “Caught in a Riot”

Brus och eko är annars Kevin Martins paradnummer, och han drar fram tonvis av det under sitt alias King Midas Sound. Senaste tolvan på Hyperdub innehåller tre bastunga nummer, med a-sidans andra spår “Ting Dub” som höjdpunkt. Till upphackade, fragmenterade elektroniska reggaerytmer låter han sina maskiner spräcka, knorra, frasa, klicka och dista tills man tror att något faktiskt är trasigt i hörlurarna. På ett förbaskat bra sätt, förstås.
Lyssna: bleep.com/hyperdub

Trasigt låter det definitivt inte om elektronikern Monolakes senaste alster “Atlas-Titan”. Däremot låter det avigt, stressat, dissonant och nästan ondskefullt. Från att tidigare ha lånat både en och två saker från kompisarna i Basic Channel har Robert Henke, som han egentligen heter, nu mejslat fram något alldeles eget. Något som gränsar både till dub, techno och jungle, men som inte för den skull är endera. A-sidans “Atlas” är en snabb, olycksbådande sak som får mig att tänka på “Blade Runner”, övergivna industrifastigheter och seriemördare. Andra låten “Titan” är minimal och atmosfärisk, och går förstås inte heller att dansa till om man är normalt funtad.
Lyssna: Monolake downloads

På tal om Basic Channel så har ju ena halvan av duon en alldeles förtjusande fyraspårs EP ute nu. “Vertical Ascent” heter Moritz Von Oswald Trios debutplatta, och precis som väntat är den helt briljant. Von Oswald har slagit sig ihop med själafränderna Vladislav Delay och Max Loderbauer, lämnat sin brusiga utrustning hemma, och skapat något som låter mer slipat och skarpt än något han gjort tidigare. Det rör sig mer om ljudkonstruktioner än riktiga låtar, men någonstans långt där bakom kan man med lite god vilja höra sambarytmer, Miles Davis “On the Corner” och krautrock. Det mesta är förstås dränkt i ekostudsar och rymdklang. Repetitionen är hypnotisk. Avstampet är house och techno, men här finns ingen ansats till att göra klubbmusik överhuvudtaget. Ja, det skulle vara en mycket märklig klubb isåfall. Låtarna är som kortast över sju och en halv minut, och som längst nästan en kvart. De är fulla av detaljer, små snillrika infall, gnistrande percussion och en formlöshet som är oerhört befriande. Ibland närmar man sig nästan konstmusik, och det är knappast insmickrande. Som i “Pattern 2″. Det är fantastiskt bra. Men som sagt: vänta dig inga arenarefränger. Vänta dig inga naturliga ljud överhuvudtaget, förresten.
Missa förresten inte intervjun med strokedrabbade Von Oswald i The Wire!
Lyssna: Adventures in Modern Music (stream på thewire.co.uk, sista spåret)

Tro dock inte att jag har blivit helt betagen i rassel och sprak. Framöver tänkte jag försöka skriva några rader om The Antlers förtvivlade deppepos “Hospice“, Subways krautorgie “II” och kanske lite om Sonic Youths senaste, inte rakt igenom lysande, album “The Eternal“. Och så försöker jag lära mig att uppskatta Little Feat. Har köpt “Dixie Chicken” och försöker förstå. Fast det kan ju lika gärna bli så att jag skriver om Kiss istället. Eller Billy Idol. Eller vad som helst. Vi får se. Ha det så mysigt.

Mats Ömalm

Andra aktuella länkar om musik: Festivalerna backar (SvD), Lökig panflöjt (Sydsvenskan), Kammarorkestern i Zürich (Cap&Design)