Text & musik: Mats Ömalm

I likhet med ungefär 75% av all svenskar under 40 år såg jag förstås Henrik Schyfferts försvarstal till 90-talet. Ja, jag såg faktiskt den sista föreställningen på teve också. Jag hade inte tänkt orera så värst mycket om den faktiskt, men den fick mig iallafall att tillfälligt förenkla mina minnen av årtiondet. Det var ironi, illern Göran och grunge. “Ho ho ho, jooo, precis så var det!” Men det var det ju inte. Alls. När jag tänker efter så fick jag de facto en otroligt stor del av min musikbildning under de 10 åren. Om jag ska vara helt ärlig, och det ska jag naturligtvis, tror jag att mer än hälften av min skivsamling består av 90-talsmusik.

Det är ett bespottat årtionde (fast å andra sidan - vilket årtionde är inte det?), 90-talet. Ironi, illern Göran och grunge, som sagt. 16-procentig bankränta, Oasis vs Blur och pretentioner. Docklands, Hotmail och krig på Balkan. Jag hade två nummer för stora Dickies, meterlånga nyckelkedjor och bowlingskjorta. Blekte håret (jo, jag hade hår en gång i tiden) och vägrade kött. Dissade sport, läste fanzines och gick Enstaka kurser.

Ett arv från 90-talet är självfallet att jag sket fullständigt i de grejerna som spelade någon roll och istället ägnade mig åt tramset. Lite som Henrik Schyffert pekade på: vi var så självupptagna och ängsliga att vi bara larvade oss och ironiserade över våra föräldrar medan det pågick ett blodigt krig och etnisk rensning ett par hundra mil från våran landsgräns. Och vi gjorde inte ett skvatt åt det. Vilken brist i ens karaktär egentligen. Det tog mig mer än tio år innan jag satte mig ner och försökte ta reda på vad som hände i det forna Jugoslavien. Jag vet fortfarande löjligt lite. Bättring utlovas.

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om, så förlåt om jag fastnade i tjugohundratalistisk självrannsakan. I sann 90-talsanda tänkte jag faktiskt rada upp musiken som formade nittonhundratalets sista årtionde för mig istället för att fokusera på de allvarligare bitarna. Så ytligt. Så fresh.

Iallafall: allt var inte grunge. Väldigt lite var grunge. Grunge hände ju egentligen bara under några få år i början av årtiondet. Det var dessutom otroligt ointressant. 9 av 10 band var dessutom gamla hårdrocksakter som bytte kläder och färg på gitarrerna. Och, med något enstaka undantag som jag inte ens kommer på, var de alldeles särdeles usla. Jag vet inte om man kan räkna Quicksand som grunge - min fru skulle nog göra det - men de var förstås fantastiska. Melvins? Ja, kanske. Fast ändå inte. Helmet? Nja.

Nej, ska vi snacka 90-tal så vill jag nog illustrera det med denna Spotify-spellista (helt grungefri):
http://open.spotify.com/user/matsomalm/playlist/3ri7hsHHpkuz5PYzGqWSdr

1. Mogwai “Yes! I Am A Long Way From Home”
2. Wilco “Via Chicago”
3. Sonic Youth “Dirty Boots”
4. Stereolab “Ping Pong”
5. A Tribe Called Quest “Award Tour”
6. My Bloody Valentine “Only Shallow”
7. Elliott Smith “Bottle Up And Explode!”
8. Daft Punk “Revolution 909″
9. Spiritualized “Come Together”
10. Paul Weller “Wild Wood”
11. OutKast “Return Of The G”
12. Air “Kelly Watch The Stars”
13. Yo La Tengo “Sugarcube”
14. Wu-Tang Clan “Protect Ya Neck”
15. Beastie Boys “Gratitude”
16. Notorious B.I.G. “Machine Gun Funk”
17. Guided By Voices “Sad If I Lost It”
18. Belle & Sebastian “Get Me Away From Here I’m Dying”
19. DJ Shadow “Organ Donor”
20. Poison Idea “Just To Get Away”

Det fanns förstås massvis mer. Jag kan lätt plocka ut 50 låtar som finns på Spotify, och 50 till som inte gör det. Det mesta, känns det som, saknas. Typ Jawbox, Drive Like Jehu och Fugazi. De La Soul, Boards of Canada och Shy FX:s “Original Nuttah”. Första Sunny Day Real Estate och allt med Shellac. Grejer på K Records. “Going Black Again”. För att inte tala om det som jag glömt bort för tillfället, men som jag minns i anden.

Hur var ditt 90-tal?

Mats Ömalm

Andra musiknyheter: 80-talets riders är tillbaka och 90-talets höjdpunkt lever fortfarande (DN.se), Världsförbättrarna skitar ner (SvD.se), Napstergrundaren vill hänga med Pirate Bay (ComputerSweden/IDG)