Jag var tvungen att åka tillbaka till 90-talet ännu en gång. Insåg att det fanns massvis med fantastisk musik att återuppleva som jag missade i min förra, lite magra, Spotifylista. Hela min högstadie- och gymnasietid inföll ju under det årtiondet, år som mer än några grundlägger ens musiksmak. Låtar som spelades när man var som mest lättpåverkad. Första gången man blev dumpad. Första fyllan. Första gången man fick ligga. Första lönen. Jag antar att det var likadant för er som blev människor på 70- och 80-talet. Mina listor från de årtiondena har liksom inte samma inverkan på mig, utan är nog snarare efterkonstruktioner.

Men iallafall. Listan hittar du här: Oh my god! It’s the 90′s – again! Låtlista med kommentarer ser du nedan.

Få musikgenrers anhängare är så ombytliga som de som älskar elektronisk dansmusik. På bara några månader kan smakerna skifta på de mest radikala sätt, och det som var skållhett i januari kan vara stendött i juni.
Dansmusikens 90-tal inleddes storstilat med en junglestorm som ganska snart mojnade, bytte namn till drum & bass och spretade iväg åt tjugo olika håll. Istället blev världen våldsamt hookad på den betydligt lamare big beat-trenden mot mitten av årtiondet, för att bara ett par år senare lämna den nästan helt och hållet för discosamplande housemusik. Strax innan millenieskiftet älskade Europa en r&b-möter-breakbeats-möter-house-hybrid som vi kärleksfullt kallade UK garage. Spotifys utbud är inte särskilt välsorterat inom någon av genrerna, men några hits (ja – hits) kan man skrapa ihop. Från jungleproducenterna X-Projects balla omstöpning av dancehallklassikern “Under Mi Sensi” via Roy Davis Jr’s superdjupa crossoverhit “Gabriel” till Basic Channels mer än 15 minuter långa technobrusmatta “Quadrant Dub I” – bredden är oändlig, och detta lilla sjok av dansmusik visar nog inte ens en promille av den.
1. Barrington Levy & Beenie Man – “Under Mi Sensi (X-Project remix)”
2. Chemical Brothers – “Leave Home”
3. Ten City – “My Piece of Heaven”
4. Armand van Helden feat. Duane Harden – “U Don’t Know Me”
5. Bucketheads – “The Bomb! (These Sounds Fall Into My Mind)”
6. Basement Jaxx feat. Slarta John – “Jump  N’ Shout”
7. Black Science Orchestra – “Philadelphia”
8. Roy Davis Jr. – “Gabriel”
9. Basic Channel – “Quadrant Dub I”

Det gjordes inte bara bakåtsträvande, seg och larvig pastischpop i Storbritannien på 90-talet, även om löjliga beefar mellan Oasis och Blur dominerade poptidningarnas färgglada sidor. Primal Scream var sjukt viktiga för mig och många andra. Triphopen hade sin kvart i strålkasterljuset. Saint Etienne fyllde dansgolven och lockade samtidigt in anoraktomtarna. Cornelius var förvisso från Japan – och det hörs – men hade någon sorts brittisk touch på sin knasiga eklekticism.
10. Primal Scream – “Star”
11. Massive Attack – “Teardrop”
12. Björk – “Play Dead”
13. Saint Etienne – “Join Our Club”
14. Cornelius – “Mic Check”
15. Happy Mondays – “Kinky Afro”

Personligen anser jag att r ‘n’ b och hiphop nådde sin peak först på 2000-talet – och jag är fullt medveten om att jag kan få mothugg på detta – men en hel del mördargrejer blev det förstås. Och Whitney Houston hade sina stunder. Punkt slut.
16. D’Angelo – “Brown Sugar”
17. Big Punisher – “You Ain’t A Killer”
18. Ghostface Killah – “Poisonous Darts”
19. Nas – “The World Is Yours”
20. Whitney Houston – “It’s Not Right But It’s OK”

När vi ändå snackar r ‘n’ b passar det schysst att inleda det amerikanska indiesjoket med supervita r&b-månglaren Jon Spencer och hans Blues Explosion, även om hans musik är betydligt spretigare och hästlängder mer dissonant. Och om vi pratar om dissonans och 90-tal i samma andetag måste man bara nämna Jesus Lizard, som kanske mer än något annat band (Shellac undantaget) drog det skräpiga plåtljudets rock till sin spets. Jag har nog alltid varit ett större fan av amerikansk alternativrock än av den brittiska diton, med band som Afghan Whigs och Dinosaur Jr som främsta företrädare…
21. Jon Spencer Blues Explosion – “Flavor”
22. Jesus Lizard – “I Can Learn”
23. Afghan Whigs – “What Jail Is Like”
24. Samiam – “Cradle”
25. Pixies – “Dig For Fire”
26. Dinosaur Jr. – “Start Choppin’”

…fast shoegazescenen var och är faktiskt skyldig till många ekonomiska utlägg under mina ungdomsår. Swervedriver hörde jag första gången i Lars Aldmans eminenta “Bommen” i P3, och allt det andra liksom följde med av bara farten. Boo Radleys brukar av någon outgrundlig anledning slumpas in i samma grupp, även om jag alltid tyckt att de mest låtit som klassisk powerpop…
27. Swervedriver – “Son Of Mustang Ford”
28. Chapterhouse – “Pearl”
29. Slowdive – “Alison”
30. Boo Radleys – “Wish I Was Skinny”

…om än något avigare än exempelvis skottarna i Teenage Fanclub. Amerikanerna är väl annars de som vevat den fanan högst. Det är egentligen märkligt att inte powerpopen fått större kommersiellt genomslag, för det är ju faktiskt oerhört enkel och catchy musik. Jag vet inte, jag. Var bandmedlemmarna för fula? Eller var musiken för mesig? Weezer är väl kanske inte klassisk powerpop per se, men de känns ändå som arvtagare till Cheap Trick och Big Star på något sätt.
31. Teenage Fanclub – “Sparky’s Dream”
32. Lemonheads – “Rudderless”
33. Fountains of Wayne – “Leave The Biker”
34. Weezer – “Say It Ain’t So”
35. Matthew Sweet – “Winona”

Något som blev poppis på 90-talet var att lägga till suffixet -core efter varenda “ny ” genre som fick utrymme i musikspalterna. Nedanstående band har jag hört benämnas som något så fjantigt som “slo-core”. Visst, det går långsamt, men särskilt mycket -core kan det knappast sägas vara. Däremot är det ofta bländande vackert och outsägligt självömkande. Det passade fint för mig på den tiden. Jag var nämligen stundtals makalöst låtsasdeprimerad och tyckte att gubbar som Mark Kozelek i Red House Painters och Mark Eitzel i American Music Club sjöng om just mitt liv. Vilket de förstås inte gjorde. Men fan vilka låtar.
36. Red House Painters – “Katy Song”
37. American Music Club – “I’ve Been A Mess”
38. Bedhead – “Roman Candle”
39. Low – “Caroline”

Men från det ena till det helt andra. Metal. Nice. Love it.
40. Slayer – “War Ensemble”
41. The Haunted – “Chasm”
42. At The Gates – “Slaughter Of The Soul”
43. Entombed – “Hollowman”
44. Kyuss – “Green Machine”
45. Cathedral – “Ride”
46. Fudge Tunnel – “Spanish Fly”

Det finns pinsamt lite bra 90-talshardcore på Spotify. Å andra sidan: tänker man efter så kom det inte så mycket bra hardcore på den tiden. Det mesta var uppblandat med långsamma, dåliga metalriff och märkliga åsikter. Som tur var finns det roliga grejer med de gamla kolerikerna i Sick Of It All och Agnostic Front.
Det känns som att punken också var rätt krattig. Så här i efterhand får man intrycket av att alla spelade plojjig skatepunk, med något enstaka lyssningsvärt spår här och där. Typ “Ruby Soho” med annars ganska trista Rancid och “Time Bomb” med Ramonesdyrkarna i Screeching Weasel.
47. Sick Of It All – “Step Down”
48. Agnostic Front – “Gotta Go”
49. Rancid – “Ruby Soho”
50. Screeching Weasel – “Time Bomb”

För övrigt är jag fullt medveten om att halva listan består av artisternas mest uppenbara låtar, men so what? Låtar blir hits av en anledning. Jag har eldat upp mina konnässörplakat.

Mats Ömalm

Annat aktuellt: Piratvodka och Tarantino och Woodstock (DN.se), Jimi Hendrixs liv kan bli film (SvD.se)

We Were Promised Jetpacks från Glasgow är rätt sjaviga, spelar ganska krattigt och tycks inte ha ägnat mycket tanke åt sina låtkonstruktioner. Låtarna går allt som oftast snäppet snabbare än vad trumslagaren Darren Lackie egentligen klarar av. Produktionen är osedvanligt skränig och brötig för modern popmusik, och texterna antingen mumlas, gnys eller skriks fram. Och inte är de några snyggingar heller.

Vad som egentligen är bra med WWPJ då? Ja, jag skrev ju det här ovanför. Det är alldeles fantastiskt befriande med ett band som helt tycks sakna pretentioner, tokpeppat spelar över sin förmåga, och visar upp en sådan angelägenhet att vilja säga något som känns. Dessutom är den breda skotska accenten världens kanske näst ballaste (efter jamaikansk patois, förstås).

Jag vill att ni framförallt lyssnar på första singeln “Quiet Little Voices” från i våras. Någonstans där finns allt jag gillar med popmusik, utan att jag för den delen riktigt kan sätta fingret på det. Mitt ena jag vill bara hoppa och vifta med knytnäven, medan mitt andra vill sätta mig ner och, tja, tänka igenom mitt liv eller något. We Were Promised Jetpacks slår an en ton hos mig som jag alldeles för sällan hör. Dessutom borde någon skotsk turistmyndighet ge gossarna en påse pengar, för det här gänget får mig att vilja åka till Glasgow och spendera alla mina surt förvärvade pengar.

Mats Ömalm

Se/lyssna: “Quiet Little Voices” på Youtube och på Spotify

Mer om WWPJ: NT.se, Sydsvenskan, HD.se, Dagbladet.se, Smålandsposten
Annat aktuellt om musik: Way Out West  och Spotify gynnar storbolag (DN.se), Enstöringsrocken har blivit social och Shoegazing (SvD.se)

Jag är en ganska förutsägbar prick. Efter mitt försvarstal till 90-talet och min sondering av det musikaliska 80-talet har stunden naturligtvis kommit för lite 70-talsnostalgi. Det är ett årtionde som omges av ett något rosenrött skimmer idag. Bilarna var snyggare, alla (alliteration, here I come) dansade disco dagarna i ända, Jimmy Carter var en ganska snäll president och Michael Jackson såg fortfarande ut som en människa. Eller, om man har en mer realistisk approach till saker och ting: det var oljekris, Nixon härjade vilt, gitarrsolona var trekvart långa och rikssamtal kostade en timlön. Per minut.

Med det sagt var det musikaliskt sett hästlängder roligare än det vida överskattade 60-talet. Om vi bortser från de horribla scenkläderna finns det nästan ingen punkt där inte 70-talet var bättre. Boney M och Emerson, Lake and Palmer lägger förstås en sordin över stämningen, och här hemma lät några dårar Göran Skytte vara med i ett band. Frånsett det springer 70-talet cirklar runt årtiondet innan.

Och det är av just den anledningen som jag inte tänker gå längre tillbaka i mitt listande av lysande låtar (hej, där gav sig min löjliga fäbless för alliterationer till känna igen). Men kolla – jag har varit extra ambitiös denna gång. Inte mindre än 30 låtar, och med kommentarer. “Jisses, sicken overachiever”, tänker du kanske.

Äh, vi kör, va? Hör mixen på Spotify via denna länk.

1. Elvis Costello “Lip Service”
Egentligen har han starkare material, men det finns något väldigt angeläget över den här låten.

2. XTC “Making Plans For Nigel”
Uppenbart, yes, men lyssna så fläskigt det låter för att vara en ganska smal sen sjuttiotalare.

3. The Cars “Just What I Needed”
Ännu en jättehit, men det är lätt att glömma hur ballt de faktiskt lät i början.

4. Brian Eno “Needle In The Camel’s Eye”
Från “Here Come The Warm Jets”, och följaktligen innan de ambienta syntmattornas inträde.

5. Talking Heads “The Big Country”
Utan David Byrne inget sent 70-tal.

6. John Cale “Ship Of Fools”
Jag gillar inte när folk dissar Cale. En människa som gör sådan här musik måste vara god.

7. Carl & The Passions “Hold On, Dear Brother”
Bandet som vanligtvis kallades Beach Boys leker The Band. Och gör det bra.

8. Emmylou Harris “Boulder To Birmingham”
Världens vackraste röst sjunger sin tribut till Gram Parsons. Jag blir ärligt berörd.

9. Bob Dylan “You’re A Big Girl Now”.
Skilsmässoplattor är i regel alltid intressanta. “Blood On The Tracks” är inget undantag.

10. Harry Nilsson “Rainmaker”
Strunta i “Everybody’s Talking”. Det är så här Nilsson skall låta. Som Randy Newman, fast med hjärta.

11. Television “Elevation”
Lyssna på Richard Lloyd. Det är mästerligt. Inget är överflödigt.

12. The Clash “Stay Free”
Tonårsnostalgi blir sällan coolare. Och väldigt lite är coolare än Mick Jones.

13. The Fall “Rebellious Jukebox”
Ballaste låten från skivan med världens kanske ballaste titel, “Live At The Witch Trials”.

14. Skids “Into The Valley”
Ingen hade tuffare gitarrljud än Stuart Adamson 1979. Ingen hade heller maffigare refränger.

15. Free “Wishing Well”
Fuzz, trummor, raspig mansröst. Mallen för all sjuttiotalshårdrock…

16. Mountain “Never In My Life”
…med vissa undantag. Man kan nästan höra v-jeansen fladdra.

17. Fleetwood Mac “Landslide”
Skivan efter denna gjorde dem till världens största band, men den här låten slår det mesta.

18. Nick Drake “Northern Sky”
Människor som inte gillar Nick Drake är lite märkliga.

19. O’Jays “Back Stabbers”
Om du bara ska höra en enda soullåt från 70-talet, se till att det blir den här.

20. Gladys Knight & The Pips “I’ve Got To Use My Imagination”
Gladys viger soulen med discon…

21. Chic “Everybody Dance”
…och Chic rymmer med discon på bröllopsfesten.

22. James Brown “Shoot Your Shot”
Vad vore en sjuttiotalsmix utan biljaktsfunk?

23. The Congos “Fisherman”
För att förstå Lee Perrys storhet räcker det att höra “Fisherman”…

24. The Upsetters “Zion’s Blood”
…men om man vill gå vidare är det till “Zion’s Blood” man vänder sig.

25. Black Sabbath “Solitude”
Världens tyngsta band gör världens fluffigaste flumfolkmusik.

26. Rolling Stones “Shine A Light”
Nu förstår du varför de döpte konsertfilmen som de gjorde. Episkt.

27. Babe Ruth “The Mexican”
Det går att förena funk och rock utan att bli Red Hot Cheesy Peppers.

28. Can “Vitamin C”
Mitt i allt det underliga finns det en vidunderlig poplåt som vill ut.

29. Ashra “Sunrain”
Det här skulle kunna vara inspelat igår. Av en norsk technoproducent. Med skägg.

30. David Bowie “Subterraneans”
Snackar vi 70-tal så snackar vi förstås Bowie. Här i atmosfärisk knastappning, signerad Eno.
Så var 1970-talet skrivet, slickat, postat och klart. Visst finns det tusentals andra låtar och musiker man egentligen borde ha nämnt – Throbbing Gristle, Carole King, Townes Van Zandt, Captain Beefheart, The Jam, Big Star, Little Feat och Fela Kuti för att bara nämna en handfull – men man måste dra gränsen någonstans. Dessutom riskerar man att hemfalla åt musikhistorisk navelskådning. Fast det kanske jag redan har gjort.

Men vilken guldålder för musik det var! Det är inte svårt att se varför så många 70-talsalbum hamnar på så många musikskribenters topp-100-listor. Det fanns pengar, framsynta skivbolagsmänniskor, driftiga musiker och drivna producenter.
Som ni märker finns det knappt någon progressiv rock alls på listan, och det grundar väl sig i att jag tycker att det är besvärlig musik att komma in i. Inte på att den skulle vara dålig. Men rätt överambitiös (för att inte tala om överpretentiös). Om proggrocken iallafall förde något gott med sig så var det en musikalisk innovationslusta som, om inte direkt så iallafall indirekt, kom att genomsyra decenniets musik, oavsett genre. Jag vill inbilla mig det hursomhelst, men skulle säkert få mothugg av mer pålästa nissar. Och jag är ju en simpel man, så jag lämnar dörren vidöppen.

Tack för mig.

Mats Ömalm

Annat om musik just nu: Artister utan ansikte (DN.se), Spel vägen till musikdröm (SvD.se), Lundin kan få sparken (Aftonbladet)

Om vi under de senaste åren har nedvärderat många aspekter av 90-talet har vi gjort det motsatta med det föregående decenniet. Ingen människa med åtminstone ledsyn, sporadisk närvaro i den fysiska världen och hyfsad hörsel kan ha undgått vilken renässans detta tidigare så slaktade årtionde har fått. Jajamen, det var ytligt, glittrigt och glassigt. Bitvis var det löjligt överdrivet såväl ekonomiskt som populärkulturellt. Men att tro att punken och även discon helt hade befriat världen från halvtimmeslånga instrumentalexcesser på fyrsidiga temaalbum om rymden, eller rockdinosauriernas uppblåsta egon i allmänhet är förstås inte heller helt korrekt. Istället står vi med facit i hand idag, och kan se med all önskvärd tydlighet hur nya dinosaurier växte upp. U2, Michael Jackson, Madonna och Depeche Mode någon? Eller annat trams. Som Sigue Sigue Sputnik eller fucking Limahl. Pfft.

Jag är egentligen några år för ung för att ha någon sorts dynamisk, nyanserad bild av 80-talets musik, och har liksom fått bygga upp ett bibliotek i efterhand. När det begav sig var jag nämligen i låg- och mellanstadieåldern och tyckte att (osminkade) Kiss, Saxon och Ozzys “Bark at the Moon” stod för musikhistoriens absoluta höjdpunkter. Och det är ju förstås fullkomligt olyssningsbart idag – musik som har åldrats utan någon som helst värdighet, och som idag framstår som rent skräp. Som tur var har jag haft många år på mig sedan dess att fiska upp den andra sidan av myntet. Kanske man kan säga.

Så, helt i linje med förra veckans hyllning till 90-talet, tänkte jag peka på sådant som hände utanför Trackslistans farvatten eller “Bagen”. Absolut inte obskyrt och knappast otillgängligt eller svårlyssnat. Flera av låtarna tillhör artisternas mer välkända. Jag är ingen kalenderbitare. Jag gillar enkla grejer som man kan gnola på. Däremot vill jag inte tro att jag för den delen är simpel.

Now that’s what I call the 80′s:

Klicka här för Spotify-spellista

1. The Replacements “Can’t Hardly Wait”
2. Hüsker Dü “Don’t Wanna Know If You’re Lonely”
3. The Dukes Of Stratosphear “Vanishing Girl”
4. Mission Of Burma “That’s When I Reach For My Revolver”
5. Pixies “Gigantic”
6. Sonic Youth “Kotton Krown”
7. Elvis Costello “I Want You”
8. The Cure “Primary”
9. The dB’s “Cycles Per Second”
10. Tom Waits “16 Shells From A Thirty-Ought-Six”
11. Prefab Sprout “Goodbye Lucille #1″
12. Talk Talk “Living In Another World”
13. The Style Council “Walls Come Tumbling Down”
14. Tom Tom Club “Genius Of Love”
15. Beastie Boys “Hey Ladies”
16. Eric B & Rakim “Follow The Leader”
17. The Gap Band “Outstanding”
18. Inner City “Good Life”
19. Mr. Fingers “Can You Feel It”
20. Scientist “Your Teeth In My Neck”

Jag förstår att frågor kan uppkomma. Var är The Smiths? “Isn’t Anything” då? “Metal Box” av PIL? Public Enemy eller The Fall eller Talking Heads eller Minor Threat? Varför valde jag hits som “Gigantic” eller “Good Life” som alla redan har hört halvt till leda? Jag vet inte. Det kändes bara som ett gäng sköna låtar som man kan lyssna på när man lagar mat eller joggar. Ett musikintresse behöver inte vara ett självändamål. Men känn dig välkommen att kommentera, såga eller ifrågasätta.

Fridens liljor,

Mats Ömalm

Annat aktuellt inom musik och kultur: Telia lämnar inte ut uppgifter och på tal om 80-tal och hybris (DN.se), 101 musiker får fast jobb (SvD.se), Peter Sunde säger hej då (Computer Sweden/IDG), Succé för homeboysen (Sydsvenskan)