Om vi under de senaste åren har nedvärderat många aspekter av 90-talet har vi gjort det motsatta med det föregående decenniet. Ingen människa med åtminstone ledsyn, sporadisk närvaro i den fysiska världen och hyfsad hörsel kan ha undgått vilken renässans detta tidigare så slaktade årtionde har fått. Jajamen, det var ytligt, glittrigt och glassigt. Bitvis var det löjligt överdrivet såväl ekonomiskt som populärkulturellt. Men att tro att punken och även discon helt hade befriat världen från halvtimmeslånga instrumentalexcesser på fyrsidiga temaalbum om rymden, eller rockdinosauriernas uppblåsta egon i allmänhet är förstås inte heller helt korrekt. Istället står vi med facit i hand idag, och kan se med all önskvärd tydlighet hur nya dinosaurier växte upp. U2, Michael Jackson, Madonna och Depeche Mode någon? Eller annat trams. Som Sigue Sigue Sputnik eller fucking Limahl. Pfft.

Jag är egentligen några år för ung för att ha någon sorts dynamisk, nyanserad bild av 80-talets musik, och har liksom fått bygga upp ett bibliotek i efterhand. När det begav sig var jag nämligen i låg- och mellanstadieåldern och tyckte att (osminkade) Kiss, Saxon och Ozzys “Bark at the Moon” stod för musikhistoriens absoluta höjdpunkter. Och det är ju förstås fullkomligt olyssningsbart idag – musik som har åldrats utan någon som helst värdighet, och som idag framstår som rent skräp. Som tur var har jag haft många år på mig sedan dess att fiska upp den andra sidan av myntet. Kanske man kan säga.

Så, helt i linje med förra veckans hyllning till 90-talet, tänkte jag peka på sådant som hände utanför Trackslistans farvatten eller “Bagen”. Absolut inte obskyrt och knappast otillgängligt eller svårlyssnat. Flera av låtarna tillhör artisternas mer välkända. Jag är ingen kalenderbitare. Jag gillar enkla grejer som man kan gnola på. Däremot vill jag inte tro att jag för den delen är simpel.

Now that’s what I call the 80′s:

Klicka här för Spotify-spellista

1. The Replacements “Can’t Hardly Wait”
2. Hüsker Dü “Don’t Wanna Know If You’re Lonely”
3. The Dukes Of Stratosphear “Vanishing Girl”
4. Mission Of Burma “That’s When I Reach For My Revolver”
5. Pixies “Gigantic”
6. Sonic Youth “Kotton Krown”
7. Elvis Costello “I Want You”
8. The Cure “Primary”
9. The dB’s “Cycles Per Second”
10. Tom Waits “16 Shells From A Thirty-Ought-Six”
11. Prefab Sprout “Goodbye Lucille #1″
12. Talk Talk “Living In Another World”
13. The Style Council “Walls Come Tumbling Down”
14. Tom Tom Club “Genius Of Love”
15. Beastie Boys “Hey Ladies”
16. Eric B & Rakim “Follow The Leader”
17. The Gap Band “Outstanding”
18. Inner City “Good Life”
19. Mr. Fingers “Can You Feel It”
20. Scientist “Your Teeth In My Neck”

Jag förstår att frågor kan uppkomma. Var är The Smiths? “Isn’t Anything” då? “Metal Box” av PIL? Public Enemy eller The Fall eller Talking Heads eller Minor Threat? Varför valde jag hits som “Gigantic” eller “Good Life” som alla redan har hört halvt till leda? Jag vet inte. Det kändes bara som ett gäng sköna låtar som man kan lyssna på när man lagar mat eller joggar. Ett musikintresse behöver inte vara ett självändamål. Men känn dig välkommen att kommentera, såga eller ifrågasätta.

Fridens liljor,

Mats Ömalm

Annat aktuellt inom musik och kultur: Telia lämnar inte ut uppgifter och på tal om 80-tal och hybris (DN.se), 101 musiker får fast jobb (SvD.se), Peter Sunde säger hej då (Computer Sweden/IDG), Succé för homeboysen (Sydsvenskan)