Text & musik: Mats Ömalm

Hela den här Kalle Anka-debatten gör mig lite konfunderad. Man anklagar Disney och förlaget Egmont för att de indoktrinerar barn med sina åsikter i pirat- och fildelningsfrågor. Att de “tar ställning”. Herrejisses. Det är väl inte så förvånande? Att Disney och dess företrädare i Sverige pushar sin ståndpunkt, eller att Joakim von Anka – Disneys väpnade gren – beter sig som ett svin kan väl knappast komma som en överraskning för någon. Disneys har med sin samlade output alltid varit den klassiska amerikanska kapitalismens främsta företrädare, lite på samma sätt som Bamse i många år representerade svensk mysvänster (jag har inte läst den på sisådär 25 år, så jag vet inte hur den ser ut idag) i serieform.

Det mest frapperande måste väl ändå vara att Kalle Anka, denna antaget godhjärtade men patologiska loser, i serieavsnittet faktiskt bestämmer sig för att köpa en CD-skiva och göra 100 piratkopior, för att sedan sälja dessa för egen vinning. Oavsett vad man tycker om fildelning och huruvida det innebär att man stjäler pengar ur fickan av artisterna eller inte, så är det ju vad Kalle bokstavligen tänker göra. Han avser ju faktiskt att tjäna pengar på någon annans arbete - inte att sprida kultur, vilket annars brukar vara ett argument för fildelning. Och här snackar vi ju inte ens fildelning: vi snackar piratkopiering av fysiskt media. Kalle Anka beter sig som de där skumma torgförsäljarna man kan träffa på i Hong Kong. Ni vet, de som kränger hela topplistan på CD-skivor utan tryck, och med omslag som ser ut som de skrivits ut på toalettpapper medelst en 15 år gammal bläckskrivare med halvdöda färgpatroner.

Det är väl Kalles agerande som är det intressanta i kråksången? Jag får intrycket att man rullar fram kanonerna på båda fronterna så fort någon nämner ordet “pirat”. Diskussionen tycks ha landat en halv kilometer från ämnet. Eller är det jag som helt enkelt fokuserar på petitesser och missar sammanhanget?

Ah, wha’evvuh.

Mats Ömalm

Diskussionen: DN #1, DN #2, DN #3. SvD #1, SvD #2.