Jag är en ganska förutsägbar prick. Efter mitt försvarstal till 90-talet och min sondering av det musikaliska 80-talet har stunden naturligtvis kommit för lite 70-talsnostalgi. Det är ett årtionde som omges av ett något rosenrött skimmer idag. Bilarna var snyggare, alla (alliteration, here I come) dansade disco dagarna i ända, Jimmy Carter var en ganska snäll president och Michael Jackson såg fortfarande ut som en människa. Eller, om man har en mer realistisk approach till saker och ting: det var oljekris, Nixon härjade vilt, gitarrsolona var trekvart långa och rikssamtal kostade en timlön. Per minut.

Med det sagt var det musikaliskt sett hästlängder roligare än det vida överskattade 60-talet. Om vi bortser från de horribla scenkläderna finns det nästan ingen punkt där inte 70-talet var bättre. Boney M och Emerson, Lake and Palmer lägger förstås en sordin över stämningen, och här hemma lät några dårar Göran Skytte vara med i ett band. Frånsett det springer 70-talet cirklar runt årtiondet innan.

Och det är av just den anledningen som jag inte tänker gå längre tillbaka i mitt listande av lysande låtar (hej, där gav sig min löjliga fäbless för alliterationer till känna igen). Men kolla – jag har varit extra ambitiös denna gång. Inte mindre än 30 låtar, och med kommentarer. “Jisses, sicken overachiever”, tänker du kanske.

Äh, vi kör, va? Hör mixen på Spotify via denna länk.

1. Elvis Costello “Lip Service”
Egentligen har han starkare material, men det finns något väldigt angeläget över den här låten.

2. XTC “Making Plans For Nigel”
Uppenbart, yes, men lyssna så fläskigt det låter för att vara en ganska smal sen sjuttiotalare.

3. The Cars “Just What I Needed”
Ännu en jättehit, men det är lätt att glömma hur ballt de faktiskt lät i början.

4. Brian Eno “Needle In The Camel’s Eye”
Från “Here Come The Warm Jets”, och följaktligen innan de ambienta syntmattornas inträde.

5. Talking Heads “The Big Country”
Utan David Byrne inget sent 70-tal.

6. John Cale “Ship Of Fools”
Jag gillar inte när folk dissar Cale. En människa som gör sådan här musik måste vara god.

7. Carl & The Passions “Hold On, Dear Brother”
Bandet som vanligtvis kallades Beach Boys leker The Band. Och gör det bra.

8. Emmylou Harris “Boulder To Birmingham”
Världens vackraste röst sjunger sin tribut till Gram Parsons. Jag blir ärligt berörd.

9. Bob Dylan “You’re A Big Girl Now”.
Skilsmässoplattor är i regel alltid intressanta. “Blood On The Tracks” är inget undantag.

10. Harry Nilsson “Rainmaker”
Strunta i “Everybody’s Talking”. Det är så här Nilsson skall låta. Som Randy Newman, fast med hjärta.

11. Television “Elevation”
Lyssna på Richard Lloyd. Det är mästerligt. Inget är överflödigt.

12. The Clash “Stay Free”
Tonårsnostalgi blir sällan coolare. Och väldigt lite är coolare än Mick Jones.

13. The Fall “Rebellious Jukebox”
Ballaste låten från skivan med världens kanske ballaste titel, “Live At The Witch Trials”.

14. Skids “Into The Valley”
Ingen hade tuffare gitarrljud än Stuart Adamson 1979. Ingen hade heller maffigare refränger.

15. Free “Wishing Well”
Fuzz, trummor, raspig mansröst. Mallen för all sjuttiotalshårdrock…

16. Mountain “Never In My Life”
…med vissa undantag. Man kan nästan höra v-jeansen fladdra.

17. Fleetwood Mac “Landslide”
Skivan efter denna gjorde dem till världens största band, men den här låten slår det mesta.

18. Nick Drake “Northern Sky”
Människor som inte gillar Nick Drake är lite märkliga.

19. O’Jays “Back Stabbers”
Om du bara ska höra en enda soullåt från 70-talet, se till att det blir den här.

20. Gladys Knight & The Pips “I’ve Got To Use My Imagination”
Gladys viger soulen med discon…

21. Chic “Everybody Dance”
…och Chic rymmer med discon på bröllopsfesten.

22. James Brown “Shoot Your Shot”
Vad vore en sjuttiotalsmix utan biljaktsfunk?

23. The Congos “Fisherman”
För att förstå Lee Perrys storhet räcker det att höra “Fisherman”…

24. The Upsetters “Zion’s Blood”
…men om man vill gå vidare är det till “Zion’s Blood” man vänder sig.

25. Black Sabbath “Solitude”
Världens tyngsta band gör världens fluffigaste flumfolkmusik.

26. Rolling Stones “Shine A Light”
Nu förstår du varför de döpte konsertfilmen som de gjorde. Episkt.

27. Babe Ruth “The Mexican”
Det går att förena funk och rock utan att bli Red Hot Cheesy Peppers.

28. Can “Vitamin C”
Mitt i allt det underliga finns det en vidunderlig poplåt som vill ut.

29. Ashra “Sunrain”
Det här skulle kunna vara inspelat igår. Av en norsk technoproducent. Med skägg.

30. David Bowie “Subterraneans”
Snackar vi 70-tal så snackar vi förstås Bowie. Här i atmosfärisk knastappning, signerad Eno.
Så var 1970-talet skrivet, slickat, postat och klart. Visst finns det tusentals andra låtar och musiker man egentligen borde ha nämnt – Throbbing Gristle, Carole King, Townes Van Zandt, Captain Beefheart, The Jam, Big Star, Little Feat och Fela Kuti för att bara nämna en handfull – men man måste dra gränsen någonstans. Dessutom riskerar man att hemfalla åt musikhistorisk navelskådning. Fast det kanske jag redan har gjort.

Men vilken guldålder för musik det var! Det är inte svårt att se varför så många 70-talsalbum hamnar på så många musikskribenters topp-100-listor. Det fanns pengar, framsynta skivbolagsmänniskor, driftiga musiker och drivna producenter.
Som ni märker finns det knappt någon progressiv rock alls på listan, och det grundar väl sig i att jag tycker att det är besvärlig musik att komma in i. Inte på att den skulle vara dålig. Men rätt överambitiös (för att inte tala om överpretentiös). Om proggrocken iallafall förde något gott med sig så var det en musikalisk innovationslusta som, om inte direkt så iallafall indirekt, kom att genomsyra decenniets musik, oavsett genre. Jag vill inbilla mig det hursomhelst, men skulle säkert få mothugg av mer pålästa nissar. Och jag är ju en simpel man, så jag lämnar dörren vidöppen.

Tack för mig.

Mats Ömalm

Annat om musik just nu: Artister utan ansikte (DN.se), Spel vägen till musikdröm (SvD.se), Lundin kan få sparken (Aftonbladet)