Text & musik: Mats Ömalm

We Were Promised Jetpacks från Glasgow är rätt sjaviga, spelar ganska krattigt och tycks inte ha ägnat mycket tanke åt sina låtkonstruktioner. Låtarna går allt som oftast snäppet snabbare än vad trumslagaren Darren Lackie egentligen klarar av. Produktionen är osedvanligt skränig och brötig för modern popmusik, och texterna antingen mumlas, gnys eller skriks fram. Och inte är de några snyggingar heller.

Vad som egentligen är bra med WWPJ då? Ja, jag skrev ju det här ovanför. Det är alldeles fantastiskt befriande med ett band som helt tycks sakna pretentioner, tokpeppat spelar över sin förmåga, och visar upp en sådan angelägenhet att vilja säga något som känns. Dessutom är den breda skotska accenten världens kanske näst ballaste (efter jamaikansk patois, förstås).

Jag vill att ni framförallt lyssnar på första singeln “Quiet Little Voices” från i våras. Någonstans där finns allt jag gillar med popmusik, utan att jag för den delen riktigt kan sätta fingret på det. Mitt ena jag vill bara hoppa och vifta med knytnäven, medan mitt andra vill sätta mig ner och, tja, tänka igenom mitt liv eller något. We Were Promised Jetpacks slår an en ton hos mig som jag alldeles för sällan hör. Dessutom borde någon skotsk turistmyndighet ge gossarna en påse pengar, för det här gänget får mig att vilja åka till Glasgow och spendera alla mina surt förvärvade pengar.

Mats Ömalm

Se/lyssna: “Quiet Little Voices” på Youtube och på Spotify

Mer om WWPJ: NT.se, Sydsvenskan, HD.se, Dagbladet.se, Smålandsposten
Annat aktuellt om musik: Way Out West  och Spotify gynnar storbolag (DN.se), Enstöringsrocken har blivit social och Shoegazing (SvD.se)