Text & musik: Mats Ömalm

Det går rykten om att jag har slutat blogga, sålt min dator och stuckit till Sudan med alla pengarna jag tjänat på att sälja annonser för SMS-låneinstitut. Jag vill med bestämdhet dementera sådana påståenden, och helt enkelt skylla på en kombination av lättja, skörlevnad och skabrösa aktiviteter. Fast även det vore en total lögn. Som vanligt har jag bara pysslat med annat. Typ jobb, annan mediakonsumtion och helt vanligt hustlande.

Det kommer något snart. Jag tror att det blir en lista över de 100 bästa poplåtarna någonsin. Inte 00-talets bästa låtar. Tidernas bästa poplåtar. Lite halvt på uppmaning av herr Alkberg. Om jag har tid kommer den i veckan. Annars veckan efter.

Tills dess kan ni ju ta och lyssna på “The Grandfather Paradox”. Kom i vintras. Den är inte lättsmält eller poppig på något sätt, och 9 av 10 skulle nog enas om att mycket av det låter förskräckligt, eller åtminstone konstigt. Avig minimalism brukar göra det. Jag, däremot, tycker att det låter ballt. Men det är ju jag det. Och jag gillar ju Young Marble Giants, Robert Hood och saker som låter swoosh-swoosh-blipp-blopp-psssccchhh.

Oh well. Titta förbi lite senare, kompis.

Mats Ömalm