Egot är ett märkligt fenomen, egentligen. Å ena sidan definierar det, enligt Freud, ens personlighet och gör en funktionsduglig i verkligheten. (Typ. Jag sov på psykologilektionerna. Men ungefär.) Man skulle lätt kunna förutsätta att egot således är en ganska bra grej, som får oss att göra rationella och naturliga val. Om man följer Freuds resonemang, alltså.
Å den andra sidan kan egot beskyllas för några av de märkligaste företeelser som någonsin skådats. Egot kan göras ansvarigt till att Carolina Gynning fick för sig att skriva böcker, en generation basister att ställa sig framför 30.000 människor och riva av halvtimmessolon på ett instrument som egentligen skapades för att fylla ut ljudrummet mellan konsertpukor och valthorn, och en liten georgisk präststudent att annektera en hel jävla kontinent. Okej, kanske inte egot helt ensamt – droger, hybris och taskiga uppväxter har säkert bidragit till vansinnet – men i mångt och mycket är det egot som snedtänt och flamsat iväg när man hör om de skogstokiga grejer som folk faktiskt gör. För att ge några ytterligare exempel: Grizzlymannen. Burj Dubai. “Use Your Illusion (pts. 1 & 2)”. Kyrkbränningar. Pink Floyds uppblåsbara gris och Fleetwood Macs halvt luftfyllda pingvin. Den här bloggen.
Eftersom en stor del av min referensbank har sitt ursprung i musikrelaterade händelser, produkter och erfarenheter är det förstås naturligt att jag ofta ser egots inverkan på just sådana ting. Och titt som tätt upplever jag också att egot faktiskt inverkar i positiv mening på människors musikskapande. Som Bear Quartets “89″, Animal Collectives senaste, Beach Boys “Pet Sounds” och John Cales musikaliska arv, för att bara nämna några. Eller i stort sett hela Lee Perrys egna output. När man liksom låtit personligheten (eller diagnosen), ens egna önskningar och preferenser helt och hållet styra produktionen. Inte kallt beräknande, utan helt frisläppt i nuet och utan oro för andras förväntningar. Egot som arbetsredskap skulle man kunna säga.
Precis som The Flaming Lips på nya albumet “Embryonic”. Det är knäppt, vrickat, excentriskt, stukat, skruvat, barnsligt och oerhört egocentrerat. På ett alldeles ypperligt sätt, alltså. Jag har varit ganska ljummen inför bandets tidigare “kommersiella” (notera citationstecknen) ambitioner på singlar som “Race for the Price” och “The Yeah Yeah Song”. Därför är det härligt att höra att man grävt ner sig i varenda galenskap i boken, släppt sargen och åkt ut på isen under pågående slutspelsmatch iförda ögonbindlar och clowndräkter. Helt ointresserade av vad som händer runt omkring, och fullständigt orädda inför vad som kan hända. Detta blir nog första och sista gången jag kommer att prisa Warner Brothers, men man måste onekligen ge skivbolaget cred för att ha vågat satsa resurser på Wayne Coynes musikaliska rymdresa.
Du som är tidigare glatt bekant med bandet från makalösa album som “The Soft Bulletin” och “Christmas on Mars” tänder säkert på premissen. Du som inte är det kommer antingen att fullständigt avsky “Embryonic” eller låta dig svepas in i en ljudbild som både förskräcker och förhäxar, förtrollar och förvånar, rubbet. Det är liksom ingen idé att beskriva hur det låter. Inte för att jag är begränsad till ett visst antal tecken, men det är bara poänglöst att ge sig på namedropping eller referenser. Den enda parallellen jag kan dra är möjligtvis till “Piper at the Gates of Dawn” och Beckombergas slutna avdelning. Egot som arbetsredskap, som instrument, som producent. Egot lössläppt från kropp och själ, och lämnad att härja fritt i rymd och studio.
Mats Ömalm
Mer: Pitchfork, Nöjesguiden, Groove.se, FlamingLips.com
Annat aktuellt om musik: Paul Anka bråkar & Dylan släpper samling (DN.se), Jackson suger & Whitney dyker upp (GP.se), “Rock Band” i iPhone (SvD.se), iTunes LP gratis utanför iTunes (MacWorld)
