“Problemet med hårdrocken är att den varken är hård eller rock” sade en gång Hjalle Lorentzon, då munspelare i Wilmer X. (Uttalandet kan väl ses som höjdpunkten i hans ganska fläckiga karriär. Inget han gjort, vare sig förr eller senare, toppar det uttalandet.) Det sammanföll förvisso med en av rockmusikens allra sunkigaste perioder: slutet av 80-talet, en period då musikbranschen svämmade över av genier som Tiger Tailz, Danger Danger och Bang Tango. Men han hade rätt. Det var inte särskilt mycket rock. Och det var fan inte hårt.

Reaktionen som kom, grunge, var egentligen inte särskilt hård, den heller. Bara något år in på dess korta sejour i musikvärldens medvetande var även den formulärisk, blek och förljugen. Så var den revolutionen all. Och hela tiden låg den riktiga hårda rocken där i bakgrunden och puttrade för sig själv, på sin kant. Som ett parallellt universum av oljud, aggression och medialt ointresse. Bortsett från små spontana utbrott på ytan – jag tänker bland annat på de små svallningar som exempelvis dödsmetallen gjorde, även om just den ofta var tämligen serietidningsartad – brydde sig ganska få människor om Rapeman och Melvins, för att nämna två som tog de mindre trafikerade vägarna.

2009 är vi där igen, med allt vad det innebär. Trams som Hardcore Superstar är “den nya hårdrocken”, och Hjalle Lorentzon-citatet känns ånyo rätt aktuellt. Men nu som då så finns de där rackarna som kanaliserar sin energi i vad som mer än något annat verkligen ÄR hård jävla rock. Jag tänker på britter som Gallows och The Ghost of a Thousand, svenskar som Grace.Will.Fall och amerikanerna i Fucked Up och The Bronx. Band som tar avstamp i Black Flags galnaste stunder, Drive Like Jehus meckiga skränrock och den våldsamma, olycksbådande tyngden i dagens föremål för min vördnad:

Converge.

Jag har i all ärlighet aldrig lyssnat särskilt mycket på Converge. De var alltid det där bandet man bara skulle gilla för tio år sedan, och jag gissar att jag var på någon annan plats i livet just då. Oemottaglig. Eller så började jag bara i fel ände, liksom. Hörde “fel” skiva eller “fel” låtar. Men när jag nu lyssnar på senaste plattan “Axe to Fall” så faller allt på plats. Jag har hunnit ikapp. Det belönar sig.

“Dark Horse” öppnar albumet med en ettrig och psykotisk gitarrslinga som har lika mycket gemensamt med Angus Young som med Greg Ginn, och sätter en bråkig och intensiv ton för vad som komma skall. Avgrundsdjupt tunga gitarriff varvas med nerviga hastighetspartier, förbyts i dissonant oväsen och mynnar inte sällan ut i granithårt kaos. Ovanpå allt svävar Jacob Bannons distade vrål, mer som ett extra instrument än regelrätt sång.

Fjärde spåret “Effigy” summerar upp ganska exakt vad Converge handlar om: halsbrytande speed, våldsamt tuggande riff, aviga rytmer och ett sound som drar in extrem metal och hardcore i ett paket. Det låter både elakt och desperat, primitivt och intelligent, blytungt och blixtsnabbt. Inte alls som de klumpfotade ursäkter till thrash metal som många i straight edge-scenen försökte sig på i mitten av 90-talet. Det låter helt enkelt genuint och – vågar jag säga det – kompetent. Och riktigt fucking hardcore. Lyssna på “Damages” och gå ner på knä.

Men så, vilket jag förstår är legio när det gäller Converge, dras det ner lite på psykvårdsmanglet mot slutet av skivan. “Cruel Bloom” skickar tankarna i riktning mot Tom Waits och Nick Caves mördarballader, och även avslutande “Wretched World” plöjer framåt i snigeltempo. Likväl är båda spåren hårdare än knogjärn av titan.

Visst, att kalla det hårdrock är väl att rent definitionsmässigt hårddra det lite. Samtidigt är det så jag upplever Converge på nya plattan: det är hårt som fan, och det rockar så in i helvete. Räcker för mig.

Mats Ömalm

Mer: Officiell hemsida, MySpace, Dagens Skiva, GP.se, Sydsvenskan, Aftonbladet
Spotify: “Axe to Fall”
Annat aktuellt: Slayer!!! (DN.se), Alkberg är tillbaka (SvD.se), Katastroffilm (Fokus), Sprithögern lever (ETC), Ludd i luren (ComputerSweden)