Jag är av den mesiga och ryggradslösa åsikten att man kan, eller iallafall skall försöka, hitta något försonande i all musik. Oavsett hur ruttet man tycker att det är. Det finns alltid något. En trevlig liten gitarrslinga, en fin textrad, ett gott syfte. Visst – jag känner instinktiv motvilja till Takida och Neverstore, för att nämna två band, men jag tror att de vill väl. Och det är ju bättre att de spelar lite sunkig rock istället för att slåss på krogen eller plåga ihjäl katter, liksom.

MEN, och notera de stora bokstäverna, uppenbarligen går det att bli fullkomligt övertygad om motsatsen. Och den motsatsen stavas Brokencyde. Att lyckas destillera ner så mycket vidrigheter i ett paket är nästan beundransvärt. Deras uppenbarelse saknar motstycke, så pass att mitt annars ganska hyggliga förråd av invektiv tömdes totalt på ett halvt ögonblick. Svordomarna räcker inte till. Min fasa når nya, oanade nivåer. Lite sent, kanske, för resten av världen har redan hunnit dissa dem i något år. Men vad spelar det för roll egentligen? Min smärta blir inte mer ringa för det.

“Bandet” kommer från Albuquerque och består av ett gäng Partille-Johnnys som kallar sig Se7en, Phat J, Mik L och Antz. De har även en dansare utklädd till gris. Need I say more? Nej, det gör jag inte. Men jag ber er att spänna fast säkerhetsbältena, dra på er störtkrukorna, svälj en dubbel dos sjösjukepiller och förboka ett möte med en lämplig terapeut. När det går så här illa föredrog jag nog att kidsen pysslade med grov kriminalitet  istället.

Det här är vad som händer när amerikanska medelklassungdomar får obegränsad tillgång till MySpace, internetporr och Autotune. Det här är konsekvensen av ett sjukt samhälle. Det här är videon till låten “Freaxxx”.

Pär Sinding-Larsen skriver vettigt om “bandet”. Ingen annan i Sverige tycks ta problemet på allvar.

Vi skriver den 7:e december idag, och det börjar kännas som ett hyfsat säkert antagande att årets allra bästa låtar nu är kläckta och ute på grönbete. Det brukar vara på vårkanten och just efter industrisemestern som den största kvoten lösgörs. Visst, det finns en chans att något grandiost fortfarande kan slinka ut från musikvärldens maskinerier under de kommande 24 dagarna som återstår av 00-talet, men den chansen är så liten att jag väljer att ignorera den.

Det har varit ett bra år. Jo, det har det faktiskt. Kanske inte voluminöst överväldigande, men flera av låtarna från det gångna året letade sig ju faktiskt in på min topp 100-lista över decenniets allra gottigaste. Kanske har det att göra med att jag konsumerat enormt mycket musik i år – jag har överlag konsumerat populärkultur som om den höll på att ta slut – men det känns som att en rätt fet kaka vax lagts framför mig ändå. En värdig avslutning på ett årtionde är det iallafall.

Men för att inte hålla er på halster längre, här är 20 låtar som lyfter, sänker, peppar, tröstar och allt det där. Utan inbördes rangordning, förstås. Man ska ju inte ta ställning i onödan. Jag säger inte att detta nödvändigtvis är något slags facit. Säger inte att jag kommer att hålla med mig själv om bara ett kvartal. Säger bara att dessa låtar har betytt något för mig i år. Och det räcker långt.

Cass McCombs “You Saved My Life”
JJ “From Africa to Malaga”
Passion Pit “Moth’s Wings”
Bat For Lashes “Daniel”
Röyksopp “The Girl and The Robot”
Animal Collective “My Girls”
We Were Promised Jetpacks “Quiet Little Voices”
Arctic Monkeys “Crying Lightning”
Dinosaur Jr. “Over It”
Sonic Youth “Malibu Gas Station”
Wilco “Everlasting Everything”
Fever Ray “When I Grow Up”
Telefon Tel Aviv “You Are the Worst Thing In the World”
Yeah Yeah Yeahs “Skeletons”
Jadakiss feat. Ghostface & Raekwon “Cartel Gathering”
Jay-Z feat. Alicia Keys “Empire State of Mind”
Stor “Där Ni Ser Mig (Kör Svartskalle)”
Major Lazer “Bruk Out”
Beenie Man “Gimmi Gimmi”

Självklart finns det en spellista på Spotify också. Klicka här för att lyssna.

Tills nästa gång: fridens liljor och gött mos,

Mats Ömalm