När jag fyllde 29 fick jag en iPod i present av min familj. Jag låg just då på sjukhus och hade precis hur mycket tid som helst att lyssna på allt som gick att ladda över på den. Det första jag tankade ner på den lilla manicken var dock inte någon het, spännande, innovativ musik, utan faktiskt en föreläsning med den indiska författaren Arundhati Roy. “Come September” heter talet, och är ett jättespännande brandtal mot såväl det amerikanska kriget mot terror som hinduisk fascism i Indien. Roy har ett alldeles otroligt vackert, levande och detaljerat språk, och är förstås en fröjd att lyssna på.

“Come September” inleds med en introduktion av historikern Howard Zinn, och avslutas med ett samtal mellan Zinn och Roy som faktiskt är lika spännande som föreläsningen. Zinn hade en sorts underfundig, knastertorr och varm humor som både muntrade upp och inbjöd till extra tankeverksamhet. Det i sin tur fick mig att köpa inspelningarna “Artists in a Time of War”, “Heroes & Martyrs” och “Stories Hollywood Never Tells”, från tre olika föreläsningar.

Jag är i regel inte en person som tar så värst mycket intryck från olika politiska talares åsikter, men just i fallet med Howard Zinn lyssnade jag verkligen. Jag är inte heller någon som dogmatiskt bekänner mig till olika läror och strömningar, varken på höger- eller vänsterkanten (här skulle någon lite elakt kunna säga att jag inte tar ställning vare sig för eller emot), men när Zinn pratade om krigets vanvett och vikten av att svartvitt verka mot krigsföring, då satt jag där som värsta sortens ja-sägare och bara nickade övertygat. Det skall mycket till för det.

Och nu läser jag att Howard Zinn har avlidit, 87 år gammal. Det känns lite tomt. En av de viktigaste amerikanska rösterna har tystnat för gott.

Jag vet inte om han överhuvudtaget kan räknas som någon av förra århundratets stora politiska tänkare, men han fick iallafall mig att lyssna om och om igen. Utan att överdriva vill jag påstå att väldigt få andra statsvetare, politiker och förståsigpåare har lyckats med det tidigare. Jag har ju liksom alltid tagit mina cues från Ian MacKaye och Jello Biafra istället. Och då är vi ju inne på musik förstås.

Han verkade i ständig motvind, Howard Zinn. I sin historiska bok “A People’s History of the United States” beskriver han indianernas kamp mot de vita kolonisatörerna, slavarnas umbäranden, arbetarnas och fackens svårigheter, kvinnokämparna och de svartas medborgarrättsrörelse. Inte poppis.
Som professor på Spelman College stödde han de svartas kamp mot segregering, och fick sparken när han tog jämställdshetsivrarnas sida och utmanade högskolans konservativa genustänkande. Inte poppis, det heller.
Zinn tog också ställning mot Vietnamkriget, invasionen av Irak – ja, i stort sett varenda krig som USA involverade sig i. Poppis? Gissa.

Och nu är han alltså borta, den gamla stollen. Vare sig man var för eller emot hans ståndpunkter måste man ändå beundra honom för sin envishet, rättvisetänkande och benfasta övertygelse. Han stod där i årtionden som en ensam liten fjällbjörk kämpandes mot stormvindar, och var aldrig rädd för att säga vad han tyckte, även om kastvindarna hade kunnat rycka upp honom ur marken och kasta honom all världens väg. Han var inte rädd. Han kunde ju flyga.

Mats Ömalm

Mer: Expressen, ETC, Wikipedia

Flera av Howard Zinns tal och föreläsningar finns att ladda ner på eMusic.com